Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Insekter - System - Fossila insekter - Insektshärjningar - Insektsbekämpning - Litt. - Insekternas utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
631
Insekternas utveckling
632
med lössen (Anoplura) till en gemensam
ordning, Anopleura, blåsfotingar (Thysanoptera),
halvvingar (Ilemiptera), nätvingar
(Neurop-terä), klosländor (Mecoptera), nattsländor
(Trichoptera), skalbaggar (Coleoptera),
vridvingar (Strepsiptera), fjärilar (Lepidoptera),
tvåvingar (Diptera), loppor (Suctoria) och
steklar (Hymenopterd).
Fossila insekter. Dylika äro funna i
kol-och torvavlagringar eller i sediment i sjöar,
där de drunknat och hastigt nedbäddats.
Talrika i. äro också funna i bärnsten (se
d. o.) och kopal. De tidigaste säkra
fynden härstamma från devonperioden. De
påminna om nutida dagsländor och trollsländor
samt äro av betydande storlek, ända till 17,5
cm vingbredd. Från stenkoistiden äro många
i. kända, som delvis likna nu levande
ordningar och grupper; särskilt talrika äro
kac-kerlackorna och phasmiderna samt
trollsländor av ofantlig storlek, mätande 60—70 cm
mellan vingspetsarna. I trias hittas
skalbaggar och steklar och i jura alla andra
nuvarande ordningar utom fjärilarna, som först
uppträda under tertiärperioden.
Insekthärjningar. Många skadliga i.
uppträda periodiskt så talrikt, att de vålla
stor skada på de växter, av vilka de livnära
sig. I allm. motväges den starka
föröknings-förmåga, som i. på grund av sin fruktsamhet
ha, av en mängd hämmande faktorer, vilka
dels äro klimatiska, ss. låg temp. och stark
nederbörd eller stormar, dels utgöras av i:s
många fiender bland däggdjur och fåglar eller
bland i. själva, t. ex. parasitsteklar och
parasitflugor, eller ock av sjukdomar, vållade
av svampar eller bakterier. Jämvikten kan
emellertid rubbas på många sätt. Ofta sker
det genom att människan sprider en
skadeinsekt från ett land till ett annat, utan
att de fiender, som i dennas hemland hålla
den i schack, följa med. Finner insekten
i sitt nya hemland riklig näring och
gynnsamma klimatiska villkor, kan den tilltaga
enormt i antal och vålla ofantliga skador.
Ex. härpå äro en mängd skadeinsekter, som
särskilt i tropikgördeln spritts runt hela
världen (se Lövskogsnunnan och
Sköldlöss). Ibland sammanhänga härjningarna med
att värme eller torka gynnar i:s förökning.
Tallmätaren t. ex. uppträder periodiskt med
härjningar i Sverige men endast i de
neder-bördsfattigaste delarna i s. och i dessa blott
efter några särskilt nederbördsfattiga år.
Mycket ofta står massförökningen i direkt
samband med att kulturen av näringsväxter
spritt sig över stora områden, så att i. fått
starkt ökade utvecklingsmöjligheter. Så är
t. ex. fallet med bomullsviveln (sed. o.). Ibland
står härjningens uppkomst i samband med att
ifrågavarande i. genom människans
åtgöranden drivits över från en vild växt till en odlad
(så t. ex. coloradosk a Ibaggen, se
d. o.). Se vidare Skogsträdens
skadedjur och Trädgårdens skadedjur.
Insektbekämpning. På grund av de
ofantliga förluster, som människan årligen
åsamkas av skadliga i., har en målmedveten
kamp mot dessa i allt högre grad börjat
bedrivas. När denna inriktas mot växtätande
i., kunna åtgärderna indelas enl. följ, schema:
A) Förebyggande åtgärder, som kunna riktas
antingen mot värdväxten eller mot dess
parasit. I förra fallet kan man antingen söka få
fram eller använda redan förefintliga
motståndskraftiga typer av växten, såsom skett
mot vinlusen i Europa, vars
skadegörelse bekämpas genom att man ympar
europeiska varieteter på amerikanska vinstockar,
vilka äro immuna mot parasiten. Likaledes
bekämpas blodlusen och San J o s
é-s k ö 1 d 1 u sen genom användning av
jämförelsevis immuna raser av äpple och päron.
B) Man kan använda yttre faktorers
inflytande på växtens mottaglighet mot
insektsangrepp, antingen genom lämpliga
gödslings-åtgärder, genom att modifiera temp. och
fuktighet eller genom att ändra om såddtiden.
Slutligen kan man betäcka växterna med
olika ämnen, som hindra i. från att angripa,
t. ex. limringar mot frostfjärilar (se d. o.).
C) Åtgärderna mot skadeinsekter kunna
inriktas på att döda dem i marken, t. ex.
genom djupplöjning före sådden, eller på att
gynna skadeinsekternas fiender (den
biologiska metoden) eller på att fånga insekterna i
fällor eller på att förgifta dem. Den första
metoden brukas mot knäpparlarver (se K n ä
p-p a r e), den andra företrädesvis mot
sköldlöss (se d. o. och Nyckelpigor), den tredje
metoden nyttjas bl. a. mot äppelvecklaren,
vilken fångas i gördlar av veckad papp, som
lindas runt fruktträdens stammar, den fjärde
mot en ofantlig mängd i., vilka dödas genom
att man besprutar dem eller växten med olika
giftiga ämnen. Besprutning (se d. o.) har
under de senaste åren i icke ringa
utsträckning ersatts av bepudring med pulverformiga
ämnen. Denna medför betydlig nedsättning
av transportkostnaderna för gifterna och är
den enda metod, som kan användas från
aero-plan, vilka alltmer börjat tagas i bruk mot
en mängd svåra skadeinsekter, t. ex.
bomullsviveln och många skogsinsekter. Jfr även
Desinfektion, sp. 781 ff., Fästingar,
Husflugan och Myggor.
Litt.: D. Sharp, »Insects» (i »Cambridge
natural history», 1904 ff.); V. Bergsöe, »Fra
mark og skov. Billeder af insekternes liv»
(2 bd, 1881; reviderad uppl., 1915—16, av C.
Wesenberg-Lund); R. Heymons, »Die
Viel-füssler, Insekten und Spinnenkerfe» (i Brehm,
»Tierleben», 4:e uppl. 1915); A. Berlese, »Gli
insetti» (1909 ff.); A. Tullgren och E.
Wahlgren, »Svenska i.» (1920—22); A. D. Imms,
»A general textbook of entomology» (1925);
»Svensk insektfauna» (utg. av Entomologiska
föreningen, 1901 ff.). I. T-dh.
Insekternas utveckling, se Insekter,
sp. 629—630.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
