Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Interparlamentariska unionen - Interpellation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
685
Interpellatlon
686
finnas. Hela antalet grupper är 34, alla
anslutna till unionen.
Unionens högsta organ är konferensen, som
består av representanter för de olika
nationella grupperna och i regel sammanträder
varje år. Högsta ledningen av unionens
löpande angelägenheter tillkom enligt
stadgarna av 1892 en interparlamentarisk byrå
{Bureau interparlementaire), som tillika var
unionens generalsekretariat med säte i Bern.
Därjämte bildades 1894 en
delegeradeförsam-ling (två av konferensen valda medl. för varje
grupp). 1899 avskaffades byrån och
delege-radeförsamlingen och upprättades i stället ett
råd (två led. från varje till unionen ansluten
grupp), varvid namnet Bureau
interparlemen-taire reserverades åt unionens
generalsekretariat. Rådet är unionens överstyrelse öch
sammankallar konferensen. 1909 bildades en
exekutivkommitté (rådets president
självskriven ordf, och fyra andra av
konferensen valda rådsledamöter). Denna
kommitté har överinseende över
generalsekretariatet, vilket var förlagt till Bern 1892—
1909, Bryssel 1909—14 och Oslo 1914—20.
Dess säte är sedan 1920 Genève. Ordf, i
rådet och exekutivkommittén ha varit A.
Beernaert (Belgien) 1909—12, lord Weardale
(Storbritannien) 1912—22 och frih. T.
Adel-swärd (Sverige) 1922—28. Nuv. ordf, är F.
Bouisson (Frankrike). Sekretariatet leddes
1892—1909 av A. Gobat (Schweiz); från 1909
är Chr. L. Lange (Norge) generalsekr.
Svenska riksdagens interparlamentariska
grupp bildades i Stockholm 15 maj 1892 av
bl. a. riksdagsmännen R. Klinckowström,
Henrik Hedlund och E. Wawrinsky. Gruppens
namn var urspr. Svensk parlamentarisk
freds-kommitté men ändrades till Svensk
parlamentarisk fredsgrupp 1894, Svensk
interparlamentarisk fredsgrupp 1901 och är
sedan 1915 Svenska riksdagens
interparlamentariska grupp.
Antalet medl. är nu (1929) 144 i Första och 199
i Andra kammaren eller över 90 % av
riksdagens led. Styrelsen har till sitt biträde
ett sekretariat med lokal i riksdagshuset, där
även gruppens värdefulla bibliotek är inrymt.
Sedan 1913 har gruppen erhållit statsanslag.
Inom Ds ram upprättades 1907 på
delege-rademöte i Köpenhamn och på initiativ av
dansken Fr. Bajer ett särskilt Nordiskt
interparlamentariskt förbund,
omfattande de svenska, norska och danska
grupperna och med uppgift att möjliggöra
närmare samverkan mellan de nordiska
länderna i det interparlamentariska arbetet till
främjande av det goda samförståndet mellan
rikena. Det nordiska interparlamentariska
samarbetet pågick oavbrutet även under
världskriget, och det torde i ej oväsentlig
grad ha varit de nordiska gruppernas
förtjänst, att I. efter fredsslutet hastigt kunde
återtaga sina gamla positioner. Finlands
grupp anslöt sig till förbundet 1924, den
is
ländska gruppen 1926. Det 2:a nordiska
dele-gerademötet hölls i Stockholm 1910; sedan
höllos dylika möten varje år t. o. m. 1922,
omväxlande i Stockholm, Oslo och Köpenhamn
samt därefter 1924, 1925 (Helsingfors), 1926
och 1928. I spetsen för förbundet står ett råd.
Presidiet och sekretariatet alternera mellan
de olika länderna. Förbundet utger en
periodisk publikation, Årsbok för de Nordiska
Interparlamentariska Grupperna (1918 ff.).
Det interparlamentariska arbetet har
berört en mångfald politiska, sociala,
ekonomiska och kulturella problem. På unionens
program ha stått frågorna om den
internationella rättens utveckling, fred och skiljedom,
kontroll över utrikespolitiken, begränsning
av rustningarna, likformig lagstiftning m. m.
Mycket arbete nedlades på förberedelserna
till de båda Haagkonferenserna 1899 och 1907.
Efter världskriget har organisationen kanske
mera än förut ägnat sig åt jämväl
ekonomiska och finansiella frågor ävensom åt
problemet om de nationella minoriteternas rätt.
Litt.: Chr. L. Lange, »Histoire
documen-taire de 1’Union interparlementaire, 1888—
1889» (1914) och »L’Union interparlementaire,
son oeuvre et son organisation» (1921); E.
Wawrinsky, »Den svenska riksdagens
interparlamentariska grupp 1892—1917» (1917);
Fr. Bajer, »Det nordiske interparlamentariske
delegeretmödes förhistorie» (i Årsbok för de
Nordiska Interparlamentariska Grupperna
1918); N. Neergaard, »Det nordiske
interparlamentariske förbunds virksomhed i aarene
1907—1918» (i Årsbok etc. 1918); Fr.
Johannesson, »Interparlamentariska unionen»
(1928). Jfr även publikationerna Bulletin
Interparlementaire (Genève, 1921 ff.),
Meddelanden från de Nordiska Interparlamentariska
Grupperna (1918—23) och Årsbok för de
Nordiska Interparlamentariska Grupperna (1918
ff.). F. K. J.
Interpellatiön, statsr., förfrågan om en
statsangelägenhet, som av en folkrepresentant
(interpellant) utom den allmänna
dagordningen framställes till regeringen eller
viss regeringsled. I. kan avse redogörelse
såväl för vidtagna åtgärder som ock för
regeringens avsikter med hänsyn till den
ifrågavarande statsangelägenhetens framtida
ordnande. I vissa utländska stater anses
ministrarna skyldiga att besvara i., och de
interpella-tionsdebatter, som äga rum i anslutning till
svaren och ofta följas av dagordningsbeslut
(jfr Dagordning), äro ofta av stor
betydelse för regeringens ställning. I de svenska
grundlagarna är interpellationsinstitutet icke
upptaget, men det regleras såväl i
ordnings-stadgan för Första kammaren (§ 18) som i
arbetsordningen för Andra kammaren (§ 21).
Det stadgas här, att frågan skall skriftligen
uppställas och givas ett bestämt innehåll. Det
beror på kammarens utan föregående
överläggning fattade beslut om en dylik i. skall
få framställas. Lämnar kammaren sitt bifall,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
