Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ireland, John - Ireland, William Henry - Irenaeus - Irene (mytologi) - 1. Irene (bysantinsk kejsarinna) - 2. Irene (bysantinsk kejsarinna) - Irenik - Irer - Ireton, Henry - Irgens, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
Ireland, W. H.—Irgens
710
sota, var en glödande amerikansk patriot och
drog sig ej för att i kristligt-socialt arbete
samverka med andra trossamfund. Från
ultra-montant håll sökte man till en tid göra
hans »amerikanism» misstänkt. I. hade
ledande andel i tillkomsten av det katolska
universitetet i Washington. Jfr C.
d’Hablo-ville, »Grandes figures de 1’église
contempo-raine» (1925). V. S-g.
Ireland [åi^lond], William Henry,
engelsk litterär förfalskare (1777—1835).
Föregav sig ha funnit Shakespearedokument men
avslöjades av Ritson 1795. Jfr H. Schück,
»Ur gamla papper», l:a serien (1892).
Irenae’us, biskop av Lyon, kyrkofader (f. i
början av 2:a årh. e. Kr., d. efter 190). I. var
född i Mindre Asien och framträdde 177 som
presbyter i Lugdunum (Lyon), när
förföljelsen där utbröt. Efter Pothinus, som då led
martyrdöden, blev han biskop och snart en
av de mest betydande i den gamla kyrkan.
I. var gnosticismens störste motståndare; hans
i en lat. övers, (och grek, brottstycken)
bevarade huvudskrift mot denna (»E’lenchos kåi
anatropö tes pseudony’mou gnöseos»,
Vederläggning av den falska gnosis; skriven ornkr.
185) är. fortfarande den viktigaste källan för
kännedomen om gnosticismen. Starkt
betonade I. episkopatet som bärare av den äkta
traditionen; han hävdade biskoparnas
suc-cessio apostolica och uppsatte själv en
bis-kopslista för Roms församling från Petrus.
Likaledes betonade I. den apostoliska
trosbekännelsen som läronorm. Han bidrog så på
flera sätt till kyrkans katolisering. I.
utbildade, bl. a. i sin andra bevarade skrift
(Utläggning av den apostoliska förkunnelsen),
den urkristna läran om gudamänniskan Jesus,
dennes historiska liv, död och uppståndelse
till människors frälsning. Monogr. av A.
Du-fourcq (1904). Hj.H-t.*
Irene, grek, myt., gudinna, se E i r e n e.
Irene (grek. Éiréne, frid), bysantinska
kejsarinnor.
1. I. (752—803), 769 förmäld med Leon (IV).
Efter Leons död (780) övertog den lidelsefullt
maktlystna I. styrelsen för sin omyndige son
Konstantin VI. Exalterat from, hade I.
hemligen ogillat sin mans bildfientliga politik.
Nu sammankallade hon i Nicaea ett
kyrkomöte (787), som återinförde bilddyrkan (se
d. o.). En militär revolt överlämnade
regeringen åt Konstantin (790), men I. återvann
inflytandet, störtade sin son och lät blända
honom (797). Hon innehade nu ensam
kejsarmakten till 802, då hon avlägsnades genom
en sammansvärjning.
2. I., Alexios I Komnenos’ gemål, känd för
sin fromhet. Reglerna för ett av henne
grundat kloster finnas ännu i behåll. (S. Lm.)
Irenlk (av grek, éiréne, frid),
»fredsveten-skap», under den äldre protestantismens tid
den teologiska disciplin, som hade att verka
för en fredlig och försonlig uppgörelse mellan
olika kristna partier och konfessioner,
sär
skilt genom att rikta blicken på det
gemensamma och förbindande. Inom nyare
protestantisk teologi har i. dött bort som
självständig disciplin, sedan man alltmera insett,
att åtgärder i dylikt »ireniskt» syfte i själva
verket ingå i dogmatikens och symbolikens
rätt fattade uppgifter. G. A-n.
Irer, angelsaxisk benämning på Irlands
keltiska invånare, rättare kallade g a e 1 e r
(se d. o.).
Ireton [aFotn], Henry, engelsk krigare
och statsman (1611—51). Var vid
inbördeskrigets utbrott 1642 godsägare i
Notting-hamshire, inträdde då i parlamentets armé,
blev 1644
generalkvartermästare i
Manchesters armé samt
efter
parlamentshä-rens omorganisation
rytteriöverste. I
slaget vid Naseby 1645
anförde I. vänstra
flygelns kavalleri. Han
knöt under kriget
förtrolig vänskap med
Cromwell och äktade
1646 dennes dotter
Bridget. I:s
grund
liga insikter i samtidens politiska teorier
gjorde honom småningom till puritanernas
konstitutionella auktoritet. Han invaldes 1645
i underhuset och spelade 1646—48 en
synnerligen framträdande roll under arméns försök
till direkt uppgörelse med konungen.
Märkligt är hans i arméns namn avfattade
demokratiska utkast till författningsändring i juli
1647. Heads of the proposals, vilket av
Gardiner anses föregripa det brittiska statslivets
nutida utveckling i sin strävan att trygga
den folkliga självstyrelsen mot övergrepp både
från konung och parlament. Efter Karls flykt
till Wight i nov. 1647 insåg I. omöjligheten
av att sluta avtal med den opålitlige
konungen, och han var den drivande kraften i
parlamentets »rensning» från rojalister (dec.
1648). Som domstolsmedlem undertecknade I.
Karls dödsdom. Cromwell tog honom med sig
till Irland som närmaste man i befälet (aug.
1649), och efter Cromwells avresa blev han
(maj 1650) dennes ställföreträdare som öns
styresman. I. förfor med hänsynslös
stränghet mot katolikerna, vilkas makt på ön han
ville bryta genom organiserad protestantisk
kolonisation. Han dukade hösten 1651 under
för fältsjuka. I:s änka gifte sig 1652 med
general Fleetwood och avled 1662. Jfr S. R.
Gardiner, »History of the great civil war»,
(ny uppl., 4 bd, 1893—94) och »History of
the commonwealth and protectorate» (3 bd,
1894—1901). V. S-g..
Irgens, J ohannes, norsk diplomat (f..
1869). Blev 1892 jur. kand, och s. å.
konsulatsattaché i Bordeaux, 1895 advokat i Oslo.
Han blev 1902 sekr. i andra svensk-norska
unionskommittén. Efter norsk diplomatisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
