Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
725
Irland (Historia)
726
protestantiska biskopar och 28 av sina
ståndsbröder valda pärer. I. behöll sin gamla
förvaltning och sin protestantiska statskyrka;
handelns frihet vanns omsider, men unionen
kom ej, såsom man ställt i utsikt, att åtföljas
av katolikernas medborgerliga likställighet
med I:s protestanter. Robert Emmet, en
ung entusiast från 1798, fick av Napoleon
löften om fransk hjälp och uppgjorde en plan
till nytt uppror; det hela resulterade endast i
ett gatutumult i Dublin och Emmets
avrättning (1803).
Som minister för Irland 1812—18
genomförde Robert Peel en grundlig reform
av polisväsendet på landsbygden, varigenom
den allmänna ordningen väsentligen
främjades. De irländska katolikerna leddes från
1810 av advokaten Daniel O’C o n n e 11
(se d. o.), vilken med agitatoriskt mästerskap
samlade dem i en mäktig folkrörelse, för
vilken sammanslutningen Catholic association,
bildad 1823, blev brännpunkten. 1828
besegrade O’Connell, ehuru som katolik
ovalbar, vid ett fyllnadsval till parlamentet med
glans en av ministärens medl. Nu funno Peel
och Wellington tiden vara inne för en eftergift
och genomdrevo motvilligt 1829 en lag om
katolikernas emancipation, vilken omsider gav
I:s katoliker rätt att sitta i parlamentet och
att bekläda statens ämbeten.
Den stora parlamentsreformen 1832
åtföljdes av en Irish reform act, som gav
irländarna ytterligare några representanter i
underhuset, men O’Connell vann ej anslutning
från något engelskt parti, då han 1834
igångsatte en häftig agitation för upphävande
(re-peal) av 1800 års union. Däremot genomdrevs
1838, att den hatade tionden till det
anglikanska prästerskapet skulle ersättas av en
penningskatt, vilken mest drabbade
jordägarna. Repealagitationen antog 1843 väldiga
proportioner men avtog snart i styrka utan
att ha åstadkommit några praktiska resultat.
Jordens ojämna fördelning, de fåtaliga, ofta i
England boende storgodsägarnas vanvård av
sina stora possessioner samt arrendatorernas
och jordarbetarnas osäkra ekonomiska
ställning voro sekelgamla missförhållanden, som
på 1800-talet ytterligare förvärrats genom
folkmängdens oerhörda tillväxt (från 5,356,594
år 1803 till 8,295,061 år 1845). De
nödlidande massorna i många trakter av ön
levde nästan uteslutande av potatis, och när
potatisskörden delvis slog fel 1845 och
fullständigt förstördes av potatissjukan 1846,
framkallade denna katastrof sjukdomar och
hungersnöd, som anses ha krävt omkr. 1 mill.
offer. Denna förfärande folkminskning
stegrades ytterligare genom den väldiga
emigration, framför allt till Förenta staterna,
vilken tog fart efter hungersnöden.
Revolutionsåret 1848 företogs ett med lätthet av
polisen undertryckt upprorsförsök, lett av Smith
O’B r i e n (se d. o.), en av huvudmännen för
den radikala oavhängighetsrörelse, vilken
un
der namnet Young Ireland (»Unga I.»)
efterträtt O’Connells betänksammare och av de
katolska prästerna i moderat riktning
påverkade politik. Det rådande missnöjet
underblåstes av de till Amerika utflyttade
irländarna, bland vilka bildades hemliga
brödraskap med I:s våldsamma lösryckande från
Storbritannien som mål (se F e n i e r). Deras
uppviglingsförsök och planerade anarkistiska
våldsdåd påskyndade den liberala (första
Gladstoneska) ministärens strävanden att
genom irländska reformer dämpa missnöjet.
Gladstone genomförde 1869 den
(anglikanska) irländska statskyrkans avskaffande
samt 1870 en Land act, vilken bl. a. avsåg
att bereda arrendatorerna ersättning för
under arrendetiden på jorden genomförda
förbättringar. Dessa reformer förmådde icke
göra slut på den irländska agitationen, som
nu gick ut på unionens upphävande och
fullständig parlamentarisk självstyrelse för
I. (home-rule). Det agrariska missnöjet fick
sin centralpunkt i den 1879 av M. Da vit t
(se d. o.) grundade irländska jordligan (Irish
land league), som ytterst åsyftade de engelska
jordägarnas fördrivande. De båda rörelserna
förenades, då Charles Stewart P a
r-nell i okt. 1879 blev jordligans ordf, och
våren 1880 ledare även av det förut i relativt
parlamentariska former av I. Butt (d. 1879)
ledda home-rule-par.tiet i underhuset.
Då Gladstone i april 1880 för andra gången
blev premiärminister, var Parnell i full färd
med att söka förverkliga sin plan att vinna
I:s fulla oberoende genom ett hänsynslöst
fälttåg mot de engelska jordägarna.
Jordligan agiterade för att arrendatorerna skulle
vägra att betala arrende, och den lovade göra
livet surt för nya arrendatorer, om utebliven
arrendebetalning föranledde vräkning.
»Agrariska förbrytelser», ss. stympning av kreatur,
blevo allt vanligare, och Parnell organiserade
mot misshagliga godsförvaltare och
arrendatorer en metodisk förföljelse, som efter ett
av de första offren fick namnet bojkott
(se d. o.). Nu måste Gladstone för ordningens
upprätthållande tillgripa tvångslagstiftning.
Trots home-rule-partiets obstruktion
genomdrevs (2 mars 1881) av ministern för I.,
W. E. Forster, en sträng tvångslag för I. Den
nya jordbiilen (april s. å.) gav arrendatorn
rätt att hos grevskapskommissionen (land
court) få arrendesumman efter
billighetsgrun-der bestämd för 15 år framåt; han fick även
rätt att till annan person överlåta sitt
arrende. Denna bill blev lag i aug., men
jordligans upproriska beteende föranledde
regeringen att (13 okt.) låta arrestera Parnell
och fyra andra dess ledare samt (20 okt.)
förklara ligan upplöst. Snart ändrade Gladstone
ånyo politik. Efter förhandlingar i
Kilmain-hams fängelse med jordligans fångna ledare
(the Kilmainham treaty) lösgåvos dessa (2 maj
1882); Forster och lordlöjtnanten Cowper, som
ogillat detta steg, avgingo och ersattes av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
