Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
729
Irland (Historia)
730
krigsveekorna tog rekryteringen till
brittiska armén stark fart på hela I. I sept.
sanktionerades självstyrelselagen, men
dessförinnan antogs en lag om uppskov med dess
ikraftträdande till krigets slut, och
samtidigt utlovades en »ändringsbill» om Ulsters
provisoriska uteslutande före
ikraftträdandet. Liksom den feniska hemliga föreningen
Irish republican brotherhood knöto även
sinn-feinarna förbindelser med tyska myndigheter
i syfte att vid ett uppror erhålla stöd med
vapen. I Tyskland sökte förgäves sir
Roger Casement (se d. o.) bland irländska
krigsfångar få till stånd en »irländsk brigad»,
som skulle överföras till I. för att deltaga i
resningen. Dennas utbrott förbereddes till
påskdagen 1916, och Irish republican
brotherhood fick tyskt löfte om en betydande
vapensändning dagarna förut till Tralee bay på
Galways kust. Vapenångaren uppfångades
emellertid vid irländska kusten 21 april och
sprängdes av sin besättning i luften. S. d.
landsattes Casement från en tysk
undervattensbåt och blev nästan omedelbart häktad.
MacNeill gav då, 22 april, order om uppskov
med resningen, men en grupp ungdomliga
entusiaster. ledd av P. H. Pearse och J.
Con-nolly, beslöt trots allt våga försöket.
Annandag påsk (24 april) besatte
insurgenterna flera offentliga byggnader o. a.
strategiska positioner i Dublin och proklamerade
irländska republiken. Allmänheten förhöll
sig mestadels neutral, och de upproriska
tvungos att, efter tappert försvar, 29 april
kapitulera. Gatustridsveckan efter påsk
(Easter week) hade vållat stor förödelse på
de besatta byggnaderna och rätt stor
manspillan (omkr. 450 döda och tusentals sårade),
ej minst bland den utomstående befolkningen.
Bland upprorsledarna blevo 15 (däribland
Pearse och Connolly) efter krigsrättsdom
avrättade, sex fingo dödsdomen mildrad till
livstids straffarbete (däribland E. De Valera
och W. Cosgrave), andra ådömdes
fängelsestraff (bland dem M. Collins), Casement
hängdes som högförrädare, och MacNeill dömdes
till livstids straffarbete. Till internering i
England och Wales överfördes 1.867 personer.
De avrättade hyllades som martyrer för I:s
sak, i all synnerhet då man fann, att
påskupproret gjort regeringen benägen för
eftergifter. Den frigav sålunda i dec. 600 av de
internerade, i fåfäng förhoppning att därmed
främja den efter påskupproret avstannade
irländska rekryteringen till armén. I stället
vann från våren 1917 sinnfeinrörelsen allt
större terräng, framför allt bland ungdomen
och det katolska prästerskapet. I två
fyllnadsval besegrades nationalistkandidaterna av
sinnfeinare; de valda underläto att taga säte
i underhuset för att ej nödgas svära därvid
föreskriven trohetsed. Rörelsens nya program
gick ut på att vid fredskonferensen i Paris
söka få I:s oberoende erkänt i kraft av
nationernas självbestämmanderätt.
Lloyd George, premiärminister sedan dec.
1916, inbjöd i maj 1917 till ett »nationellt
konvent» av alla partier på I., vilka där
skulle själva söka enas om ett
självstyrelse-förslag; vunnes »väsentlig enighet», så
förband sig regeringen att genomdriva
förslaget i riksparlamentet, om det ej innebure
tvång för Ulster att underordna sig ett
irländskt parlament. Förhandlingarna drogo
emellertid ut på tiden och ledde ej till något
praktiskt resultat. Under Griffiths skickliga
ledning hade nu sinnfeinrörelsen fullbordat
sin politiska organisation runtom i landet och
stod i okt. 1917 färdig att kröna verket med
ett stort nationalkonvent. Detta utsåg en
centralstyrelse, inom vilken de ledande voro
Griffith, Cosgrave, Collins och De Valera.
Till dess president utsågs De Valera.
Krisen tillspetsades i april 1918, då
brittiska regeringen vid värnpliktens
utsträckning i England till 50-åringar ej ansåg sig
kunna låta I. längre vara helt fritaget från
värnpliktsbördan. Lagen om irländsk
värnplikt sanktionerades 18 april; tidpunkten för
ikraftträdandet överläts åt regeringen att
bestämma. Motviljan på I. utanför Ulster mot
värnplikten sammanförde det katolska
prästerskapet, nationalisterna, det nybildade
arbetarpartiet och sinnfeinarna till en stor
proteströrelse. Vid de allmänna valen i dec. blev
nationalistpartiet nästan bortsopat (det
behöll 6 mandat av 68), Sinn Fein vann 73,
unionisterna behöllo 26, därav 23 i Ulster.
I st. f. att taga säte i brittiska parlamentet
samlades de 29 bland de valda sinnfeinarna,
som voro på fri fot, 21 jan. 1919 i Dublin
och konstituerade sig till en irländsk
nationalförsamling, Dail Eireann. Denna antog en
oavhängighetsförklaring, valde E. De Valera
till Irländska republikens president och
utsåg en ministär. Försöken att få upp den
irländska frågan vid fredskonferensen i Paris
blevo fruktlösa. De Valera, som 4 febr,
lyckats rymma ur fängelset, samlade i Amerika
teckningar på ett av den nya republiken
upptaget statslån. Brittiska regeringen svarade
med att återuppliva 1887 års tvångslag,
varjämte Dail Eireann förklarades olaglig (sept.).
Inför utsikten, att med det sista fredsslutet
1914 års home-rule-lag automatiskt skulle
träda i kraft, framlade regeringen i febr. 1920
en ny bill, som stadgade två särskilda
parlament med begränsad befogenhet, ett för norra
och ett för södra I., samt ett av dem utsett
gemensamt råd, Council of Ireland, vilket
skulle genom beslut av bägge parlamenten
kunna utvecklas till ett irländskt
centralparlament; till riksparlamentet skulle från I.
sändas 46 ombud. Billen kritiserades från
alla håll men antogs dock definitivt 20 dec.
s. å., stödd av Carson, såsom en utväg för
Ulster att undgå ikraftträdandet av 1914 års
bill. Den nye ministern för I., sir H a m a r
Greenwood, ökade garnisonen på ön
från 40,000 till 60,000 man (sinnfeinarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
