Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ishavet, Norra ishavet, Polarbassängen, Arktiska havet - Ishavslera, Ishavsmärgel - Ishavsrelikter - Ishavssand - Isherwoodsystemet - Ishii, Kikujiro - Ishockey - Isidorobröder - Isidoros från Miletos, d. ä. och d. y. - Isidorus av Sevilla (Isidorus Hispalensis)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
761
Ishavslera—Isidörus av Sevilla
762
Ishockey.
lands östkust når den 33 °/Oo, invid
drivis-kanten endast omkr. 30 °/oo samt är vid Asiens
kust, där de sibiriska floderna tömma ut
massor av sötvatten, ofta under 22 °/Oo.
I:s geografiska hemligheter ha först på
senare^ tider börjat avslöjas. Äldre teorier om
ett grunt eller isfritt polarhav, möjl. hysande
öar och större landområden, ha visat sig
falska. Den första viktiga forskningsfärd,
som berörde de centralare delarna av I., var
Fridtjof Nansens isdrift med »Fram» från
Sibiriens kust mot Atlanten 1893—96.
Härunder lodades djup intill 3,900 m. Genom
Amundsens och Nobiles luftfärder 1924, 1925
och 1928 synes frånvaron av land i I:s
centrala delar helt ha ådagalagts. J. E.
Ishavslera, Ishavsmär gel, se Istiden.
Ishavsrelikter, djurformer av en marin
fauna, tillhörande arktiska hav, vilka sedan
senglacial tid lyckats kvarleva i Östersjön el.
i en del under senglaciala havets (el. Baltiska
issjöns) högsta gräns belägna sjöar. Till i.
räknas norsen och hornsimpan samt ett flertal
kräftdjur, ss. Mysis oculata, var. relicta,
Ido-thaea (Chiridothea) entomon och
Gammaracan-thus loricatus, var. lacustris. G. Rbg.
Ishavssand, se Istiden.
Isherwoodsystemet [FJocood-], skpsb., se
Långskeppsspantsystemet.
Ishii, K i k u j i r o, greve, japansk
diplomat (f. 1866 10/3). Var ambassadsekreterare
1891—96 i Paris och 1896—1900 i Peking
samt därefter till 1912 anställd i
krigsmi-nisteriet, sista tiden som viceminister. Han
var 1912—15 ambassadör i Paris, juli 1915—
okt. 1916 utrikesminister, sändes 1917 i
särskild mission till Förenta staterna och var
sedermera 1918—19 ambassadör i
Washington. I. var ånyo ambassadör i Paris 1920—
27 samt företrädde under samma tid sitt land
i Nationernas förbunds råd och
delegerade-församling. F. K. J.
Ishockey [Vshåki] spelas på rektangulär
isbana, omkr. 60X28 m, av två lag om sex
man på skridskor. Varje spelare har en
klubba, med vilken han driver den s. k. pucken
(en rund skiva av vulkaniserat gummi, 2,5 cm
tjock, 7,5 cm i diam.) utefter isen i avsikt att
göra mål på motståndaren (se bild). En
målbur (1,20 m hög, 1,80 m bred) är placerad på
vardera kortsidan av planen och skyddas av
målvakten, som får vara försedd med
benskydd och skyddsmask. Spelet, som fordrar
snabbhet och skicklighet på skridskor och
vars viktigaste bestämmelse är, att en spelare
alltid skall försöka vara bakom pucken och
ej får passa den till framförstående
medspelare (då offside), pågår i tre omgångar på 20
min. Jfr Bandy och Hockey.
I., som på den europeiska kontinenten nu
helt undanträngt bandy, har sitt ursprung i
Kanada, där spelet, organiserat på 1880-talet
(Amateur hockey association of Canada
bildades 1887), är nationalsport och ännu alltjämt
långt framom andra länders. Det stod på det
olympiska programmet f. ggn vid spelen i
Antwerpen 1920. Resultatet blev då: 1)
Kanada, 2) U. S. A., 3) Tjeckoslovakien (Sverige
på 4:e plats); vid spelen i Paris 1924: 1)
Kanada, 2) U. S. A., 3) England (Sverige åter
på 4:e plats). I S:t Moritz 1928 var
resultatet: 1) Kanada, 2) Sverige, 3) Schweiz. —
Till Sverige kom i. 1920. Svenska
ishockeyförbundet bildades 1923. Jfr
»Spelregler för i.», fastställda av Svenska
ishockeyförbundet (1927). Ä. S-n.
Isidorobröder, en grupp tyska målare i Rom
omkr. 1810—20; se N a s a r e n e r.
Isidöros från Miletos, d. ä. och d. y.,
två bysantinska arkitekter på 500-talet. I.
d. ä. omtalas jämte Anthemios (se d. o.) som
byggmästare för Sofiakyrkan i
Konstantino-pel. I. d. y. skall ha återuppfört den efter
en jordbävning instörtade huvudkupolen på
Sofiakyrkan (se d. o.).
Isidörus av Sevilla (Isidörus H i s p
a-1 e’n s i s), det västgotiska rikets ypperste lärde
(omkr. 560—636). Blev omkr. 600 biskop av
Sevilla (Hispalis); mest betydande som
skriftställare. Som flitig kompilator har I. bevarat
många underrättelser och fragment av
förlorade skrifter, men framför allt förmedlade
han klassisk och patristisk lärdom åt sin tids
germanska värld. Hans mest omfattande och
ansedda verk är »Etymologiæ sive origines»
i 20 böcker (senast utg. 1911), en
encyklope-disk sammanfattning av tidens vetande. I.
skrev även arbeten av historiskt, geografiskt,
arkeologiskt och språkligt innehåll samt gav
en väldisponerad framställning av hela
tros-och sedeläran, vilken i likhet med hans »De
officiis ecclesiasticis libri II» blev en under
medeltiden högt skattad lärobok. I.
medverkade till utbildandet av den från den
romerska avvikande nationella spanska s. k.
mozarabiska liturgien. Varken den spanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
