Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
781
Island (Historia)
782
penhamn, gjordes långt mer för landets
utveckling än förut. Men nu kulminerade dess
olyckor, då gräset 1783 förgiftades vid ett
vulkanutbrott, så att boskapen dog i massor
och över 9,000 av I:s 50,000 inv. miste livet
under loppet av två år, de flesta på grund
av svält. Man sökte då till slut sätta yxan
till roten av det onda. 1788 frigavs handeln,
dock endast med danske konungens
undersåtar. Då det visade sig, att tillståndet
därigenom föga förbättrades, ansökte isländarna
om fullständig handelsfrihet med alla
nationer (1795), vilket mottogs mycket onådigt av
regeringen. Vid denna tid fick I. sin första
stad, Reykjavik, t. v. den enda på I., och
åtskilliga institutioner och högre ämbetsmän
samlades där eller i närheten. Sålunda
ned-lades de gamla biskopssätena jämte deras
skolor; i stället fick man en biskop och en
latinskola för hela landet i Reykjavik.
Alltinget, som fört en tynande tillvaro,
avskaffades 1800, och dess dömande myndighet
överflyttades till en landsöverrätt. Från 1807
hade I. under Danmarks krig mot England en
följd av svåra år, men motståndskraften var
nu betydligt större än tidigare. I Kielfreden
1814 behöll Danmark I., som det påstås delvis
på grund av förhandlarnas bristande kännedom
om landets tidigare förbindelse med Norge.
Själv ständighetskampen, 1830
till 1918. Då Fredrik I införde de s. k.
provinsialständerna, utnämnde han två
representanter för I., som skulle ha säte i
östiftens ständerförsaml. i Roskilde. Men
isländarna, vilka kände sig som en egen
nation och hävdade, att I. icke borde
jämställas med de danska öarna, önskade en egen
församl., och 1843 återupprättade Kristian
VIII alltinget i Reykjavik, dock med enbart
rådgivande myndighet. En av de första
alltingsmännen var J ö n S i gu r ö s s o n, som
sedan till sin död (1879) var isländarnas
politiske ledare. Då Danmark 1849 fick sin
grundlag, lovade kungen i enlighet med isländarnas
önskningar, att ingenting skulle fastställas
om I:s ställning, förrän folkets
representanter rådfrågats. En isländsk nationalförsaml.
(Pjodfundur) sammankallades 1851, och här
föreslog regeringen införandet pä I. av den
danska grundlagen av 1849, d. v. s. att landet
skulle erhålla samma ställning som ett amt
i Danmark, med 6 representanter i riksdagen.
Församlingen upplöstes, sedan isländarna, som
önskat en inhemsk styrelse samt
lagstiftningsmakt för alltinget, avvisat detta förslag,
och saken fick t. v. bero, trots alltingets
ständiga försök att få den återupptagen.
Handeln frigavs fullständigt 1854, varmed följde
ökad omsättning och lägre pris på främmande
varor; köpmännen voro dock alltjämt
huvudsakligen danskar. De förslag, som regeringen
på 1860-talet framlade, om avskiljande av
1:8 finanser och om en författning för I.,
kunde icke antagas av alltinget, och
isländarnas missnöje växte. Då I. 1874 firade
1000-årsminnet av landets bebyggelse, gav
konungen omsider landet en författning
(stjörn-arskrd) med självstyrelse i inre
angelägenheter. Alltinget fick myndighet över
lagstiftning och finanser. Högsta verkställande
makten på själva I. gavs åt en landshövding
med säte i Reykjavik och rätt att besluta
i flera ärenden, som tidigare avgjorts i
Köpenhamn. Författningen betecknade ur
isländsk synpunkt ett väsentligt framsteg men
hade den stora bristen, att isländska
ärenden lydde under danske justitieministern, som
ej ägde någon sakkunskap på detta område
och ej heller var ansvarig inför alltinget.
Under självständighetskampens nästa skede
(efter 1885) sökte man råda bot för detta,
men så länge högern hade makten i Danmark,
lyckades man ej uppnå något
tillfredsställande resultat. Sedan danska vänstern
kommit till regeringsmakten, fick I. emellertid
egen isländsk minister, bosatt i Reykjavik
och med ansvar inför alltinget;
landshöv-dingeämbetet indrogs (1903). Den förste
isländske ministern var den skicklige
politikern Hannes H a f s t e i n (se d. o.). Då I.
1874 fick eget finansväsen, stod landet blottat
på nästan allt, som kännetecknar ett modernt
kultursamhälle. Alltinget sökte efter hand råda
bot för detta, men det ekonomiska tillståndet
var ej gott under århundradets sista
fjärdedel — vilket bl. a. framgår därav, att ej
mindre än 12,000 isländare under denna tid
emigrerade till Amerika —, och de medel,
som stodo till tingets förfogande, voro
mycket begränsade. Viktiga reformer
genomfördes dock, bl. a. en omorganisation av
hälsovården (1875) och upprättandet av en bank
(1885). Därigenom och genom utläggandet av
en telegrafkabel till I. (1906) gynnades
tillkomsten av en inhemsk köpmanskår. Efter
sekelskiftet ha särskilt fisket och
kommunikationerna raskt utvecklats, folkmängden
har ökats i städerna, men jordbruket har
haft svårt att hålla jämna steg med de
övriga näringarna. För att definitivt
avgöra spörsmålet om I :s ställning inom
monarkien tillsattes 1907 en kommission av
danskar och isländare, men dess förslag
fälldes med stor majoritet vid
alltings-valet 1909, trots att det gav I. en mycket
självständig ställning. Saken återupptogs
1918, då fyra danskar i Reykjavik
förhandlade med fyra isländare, och resultatet blev
ett förslag, enl. vilket I. erkändes som en fri
och suverän stat. Förslaget antogs av såväl
alltinget som riksdagen och dessutom vid en
allmän folkomröstning på I. samt blev 1 dec.
1918 lag. Som följd härav antogs en-ny
författning 1920 (om dess innehåll se vidare
ovan, sp. 776).
Efter 1918. Den politiska partidelningen
hade före 1918 huvudsakligen sin grund i
förhållandet till Danmark, dock mindre i
oenighet om målet än i den taktik man borde
använda för att nå dit. Dessa partier upplöstes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
