Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isly, wadi - Isläggar - Isläggning och Islossning - Isländska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
785
Isläggar—Isländska litteraturen
786
nordligaste Marocko och Algeriet. Om slaget
vid I. se Bugeaud.
Isläggar (fnisl. isleggir), våra förfäders
skridskor, påträffade bl. a. i lämningar från
pålbyggnaderna, bestodo vanl. av skenbenet
från en ren, häst el. oxe och fästes vid fot-
Islägg.
beklädnaden med senor. På dessa
benskridskor kunde man dock knappast i vår
mening åka skridskor, utan man stakade sig
fram med en ispik. En i England på
1100-talet funnen islägg begagnas som
ordförandeklubba i Internationella skridskoförbundet.
Jfr Skridskoåkning. Å. S-n.
Isläggning och Islossning äro
företeelser, som huvudsaki. uppträda i tempererade
och kalla trakter och sammanhänga med
vattnets fysiska egenskaper. Enär sötvattnets
täthet är högst vid + 4° C, avkylas om hösten
de översta lagren i ett stillastående vatten
(insjö, damm) utan att nedsjunka till bottnen.
I. sker, sedan kölden inträtt, genom att
det i vattenytan bildas nålformiga
iskristaller, vilka snart cementeras samman till ett
istäcke. Detta tillväxer i mäktighet genom
att nya ispartiklar fästa sig dels på isens
undre yta (k ä r n i s), dels på ytan genom
snönederbörd, som sammanfryser med
kärn-isen (s t ö p i s). Tjock stöpis hindrar på
grund av sin värmeisolerande förmåga
kärn-isens mäktighetstillväxt. — I Sverige sker
sjöarnas i. genomsnittligt omkr. 1 okt. vid
mellersta Muonio älv, omkr. 1 nov. i de v.
fjälltrakterna samt i Norrlands kusttrakter,
omkr. 1 dec. i v. och s. Götaland samt sist,
omkr. 10 dec., i Hallands och Bohusläns sjöar.
De större sjöarna lägga sig senare än de
mindre.
På våren börjar isen avsmälta, dels på ytan
genom solstrålningen, dels underifrån, varvid
värme tillförseln genom sjöns tillopp spelar
en stor roll. Kärnisen innehåller ofta en
mängd luftblåsor, vilkas innehåll genom solen
uppvärmes och fräter på isen, så att denna
börjar genomdragas av vertikala håligheter
och blir spröd. I regel brytes sedan istäcket
av storm, och styckena, som nu på alla sidor
kunna angripas av det något uppvärmda
vattnet, upplösas och försvinna hastigt. —
Islossningen sker genomsnittligt i sydligaste
Sverige omkr. 1 april, i n. Svealands
skogstrakter omkr. 1 maj, i inre Norrland omkr. 1
juni samt i de v. fjälltrakterna någon vecka
senare. Istäckets varaktighet är i övre
Norrland 7—8 mån., i s. Norrland 6 mån., i
mellersta Svealand 5 mån., i sydligaste Sverige
4 mån. samt vid västkusten omkr. 100 dagar.
— I. i rinnande vatten sker vanl. från
stränderna utåt vattendragets mitt, i forssträckor
och nedanför dessa också genom issörpa (se
Sörpning), som fryser ihop med
landisen. Islossningen i älvarna börjar i
samband med snösmältningen, varvid isen brytes
av det stigande vattenståndet. — Rörande
isbildningen i havet se Bottenis. — Litt.:
J. V. Eriksson, »Isläggning* och islossning i
Sveriges insjöar» (1920). J. E.
Isländska litteraturen är lika gammal som
landets bebyggelse. På 800-talet fanns i Norge
en utvecklad skaldekonst, av vilken den isl.
urspr. utgör en gren. Om den ena gruppen
av de äldsta på Island bevarade sångerna,
eddadikterna (se Edda 2), är det vanl.
omöjligt att avgöra huruvida de äro norska el.
isländska. Skaldediktningen skiljer
sig från eddadikterna genom mer invecklade
versmått och överflöd på kenningar
(omskrivningar) ; sångerna utgöra i allm. lovprisningar
av furstar, vilkas krigiska bragder och
givmildhet framhållas, eller minnesdikter över
nyss avlidna furstar. Hit räknas även de
enstaka strofer (lausavisur), som
improviserades av olika anledningar. Av den långa
raden skalder från 900- och 1000-talet må
nämnas Egill Skallagrlmsson (omkr. 900—
omkr. 983), vars sorgedikt över de döda
sönerna är den personligaste dikten fiån
Islands forntid, Kormäkr ögmundarson
(900-talets mitt, kärleksskald), Einarr
Skäla-glamm (Håkon jarls skald), Hallfreör
Vand-ræöaskäld (se Hallfred Ottarsson),
Sighvatr Pöröarson (Olof den heliges skald),
Arnörr Jarlaskäld (Magnus den godes skald)
och Pjööölfr Arnörsson (Harald Hårdrådes
skald). Isl. skalder uppehöllo sig i oavbruten
följd hos kungarna i Norge t. o. m. Erik
Magnusson (d. 1299) och besökte ofta svenska och
danska, någon gång engelska kungar.
Tiden 1100—1350. Vid detta skedes början
fanns en rik muntlig litteratur men ännu
ingen skriven: eddadiktningen, den alltjämt
växande skaldediktningen, som blott delvis
upptecknats, lagarna, vilkas nedskrivning
började 1117—18, och omfattande historiska
traditioner. Islands kyrka ställde sig
sympatisk mot denna inhemska litt. och bevarade
den till eftervärlden genom att ställa sin
skrivkonst i dess tjänst. På 1100- och
1200-talet uppstod därför en isl. litt., som i trohet
mot folkminnena ej har sin like hos något
annat medeltida germanfolk. Banbrytare voro
prästerna Sæmundr Sigfüsson (1056—1133)
och Ari Porgilsson (1067—1148; se Are
F r o d e), som skrev »Islendingabök» på sitt
modersmål och därmed banade väg för hela den
senare isl. prosalitteraturen, som närmast kom
att till övervägande del bestå av »sagor»
(isl. saga = prosaberättelse av vad slag som
helst). Den isl. ättesagan handlar med få
undantag om personer (släkter) och händelser
från Islands bebyggande till omkr. 1030;
upptecknandet började tidigast efter 1150, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
