Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
787
Isländska litteraturen
788
upptecknarna äro okända. Många sagor bygga
på gamla traditioner, om också delvis
omformade. Av de yngsta äro somliga h. o. h.
uppdiktade. Sagornas konst ligger särskilt i
karaktärsteckningen och dialogen, som
bjuder på verkningsfulla repliker;
framställningen är saklig och objektiv, blott vad som
kan iakttagas skildras, det talas ej om
personernas tankar’utan om deras ord och
handlingar. De viktigaste äro: Egils, Gunnlaugs,
Eyrbyggja, Laxdæla, Gisla och Föstbræöra
saga (från västlandet); Bandamanna,
Hallfreö-ar, Vatnsdæla, Heiöarvfga, Grettis,
Vfga-Glüms och Ljösvetninga saga (från
nordlandet) ; Hraf nkels saga (från östlandet) och
Njåls saga, som betecknar höjdpunkten (från
sydlandet). För sig står det historiska
arbetet »Landnämabök», som relaterar Islands
bebyggande, bygd för bygd. Samtida händelser
skildrades på 1100- och 1200-talet i en följd
sagor, samlade i Sturlunga saga. Den isJ.
kyrkans historia behandlades i Kristni saga
(missionens och de två första biskoparnas tid),
Hungrvaka (Skälholts biskopar 1056—1176)
m. fl. En hel grupp sagor handla om Norges
kungar. Eirfkr Oddsson och abboten Karl
Jönsson skrevo på 1100-talet norsk
samtidshistoria. Ågrip, Morkinskinna och Fagrskinna
omfatta vardera flera kungars historia och
förbereda det förnämsta isl. historieverket,
Snorre Sturlassons »Heimskringla», som går
från den mytiska forntiden till 1177 och
förenar ypperlig framställningskonst med
vetenskaplig kritik. Snorres brorson Sturla
Pöröarson skrev de sista kungasagorna (om
Håkon Håkonsson och Magnus Lagaböte).
Andra sagor handla om människor och
händelser i Danmark samt på Färöarna,
Ork-neyöarna och Grönland (även Amerikas
upptäckt). Till tiden före Islands upptäckt
för-lägges handlingen i de s. k. fornaldarsagorna,
där av sägenmotiv och författarnas egen
fantasi skapades noveller om uppdiktade
personer, t. ex. Friöpjöfs saga, eller fornhjältar
som Rolf Krake och Ragnar Lodbrok; syftet
var förströelse. Ehuru sådana sagor
berättades på 1100-talet, upptecknades de trol.
först efter 1250, då den övriga
sagolitteraturen började sina. Ensam står
Volsungasa-gan, som är en prosaomskrivning av Eddans
hjältesånger. Omfångsrika äro samlingarna
av lagar; viktigast äro »Grågås», från
fri-statstiden, och »Jönsbök», den nya lagboken
efter föreningen med Norge. Egenartad är
Snorres Edda, en lärobok i skaldekonst med
regler för kenningar m. m. och med en
lysande skriven inledning om den nordiska
mytologien. Vidare finns en mängd övers, av
religiösa legender, predikningar o. s. v. samt
arbeten av Sallustius, om Tröjas fall m. m.
Prosan överväger, men även versen frodas;
dock avtar intresset för hovskaldernas poesi,
som blir allt schablonmässigare. Ny är den
religiösa poesien. Alsterrik var Einarr
Sküla-son (1100-talets förra hälft), som skrev
»Geisli» (»Strålen»), om Olof den heliges
underverk, den äldsta bevarade av detta
diktslag; vackrast är »Sölarljöd». Vid skedets
slut levde munken Eystein Åsgrfmsson (d.
1361), som skrev »Lilja», ett stort kväde om
skapelsen, syndafallet, återlösningen o. s. v.
Tiden 1350—1540. Prosalitteraturen sjönk
i värde under denna period, man skrev torra
annaler (den sista slutar med år 1430) och
svaga uppkok på fornaldarsagor och
riddarro-maner. Dikter skrevos i mängd, religiösa ibland
efter »Liljas» mönster; nya versformer
upptagas, men allitterationen behålles och är än
i dag oumbärlig i all isl. poesi; bland
skalderna var Islands siste katolske biskop, Jön
Arason (d. 1550). På 1300-talet uppstod en
ny episk diktart, rimur, vars vanligaste
versmått tycks härstamma från den fyrradiga
folkvisestrofen men har allitteration och
kenningar. Var rima inledes av en el. flera
lyriska strofer (mansöngur). All möjlig
berättande prosa överflyttades till rimur. Den
roligaste är »Skiöarima» (om en vagabonds
upplevelser bland gudarna i Valhall). Island
fick sitt första tryckeri vid periodens slut
(trol. omkr. 1530), men det nyttjades föga.
Tiden 1540—1150. Reformationen medförde
betydande förändringar i kulturlivet på
Island. Banbrytande var Oddur Gottskålkssons
övers, av N. T. 1540. Biskop Guöbrandur
Porlåksson (d. 1627) satte tryckeriet i
förbättrat skick och utgav en mängd (mest
övers.) arbeten; viktigast äro bibeln (1584),
en ny psalmbok (1589) och en stor samling
dikter (»Vfsnabök», 1612), mest uppbyggliga.
Härefter blev det regel, att tryckeriet blott
skulle befatta sig med religiösa verk, vilket
varade långt in på 1700-talets senare hälft,
varför de tryckta böckerna under denna tid
ge en högst ofullständig och vilseledande bild
av litteraturen, då hela den profana blott
fanns i avskrifter. Rfmur, på 1600-talet även
med bibliska motiv, och religiösa dikter
författades massvis, men de sakna mestadels
personlighetsprägel; tidevarvets oerhört stora
diktning, till största delen alltjämt otryckt,
kan ännu ej rätt överskådas. Av
psalmdiktarna står Hallgrimur Pétursson ojämförligt
främst genom sina innerliga och fromma
»Passfusålmar» (1666). Biskop Jön Vfdalfns
»Hüspostilla» (1718—20) utmärkes av
vältalighet. Historiska anteckningar börjades
ånyo; bland de äldsta och viktigaste äro Jön
Egilssons »Biskupa-annålar» (1605), om
biskoparna i Skålholt. Av de för 1600-talet
kännetecknande böckerna mot trolldom är Jön
Magnüssons (d. 1696) »Pfslarsaga», hemska
skildringar av egna lidanden, märkligast. Vid
1500-talets slut grundlädes den vetenskapliga
utforskningen av Islands forntid; Arngrfmur
Jönsson gav i »Crymogæa» (1609) en
översikt av den isl. historien och kulturen.
Intresset för de isl. fornsagorna blev allmänt i
Norden, och i såväl Sverige som Danmark
förvärvade man stora samlingar av fornisl.
hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
