Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Isländska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Isländska språket
790
skrifter; den största gavs av Årni
Magnüs-son till Köpenhamns univ. I Sverige trycktes
(1664 ff.) först isl. fornskrifter; enstaka
sådana utgåvos sedan i Danmark och på Island.
Tiden 1150—1830. Den tryckta litteraturen
blir nu mångsidigare, sedan ett nytt tryckeri
upprättats för världsliga böcker (1773) och
flera sällskap stiftats för att främja
litteraturen: Lærdömslistafélag (1779; i
Köpenhamn), Landsuppfræöingarfélag (1794) och
Hiö fslenzka bökmentafélag (1816), alltjämt
verksamt, som haft stor betydelse för Islands
kulturella renässans genom att utge
vitterhet, vetenskap och folkläsning. Den religiösa
och rimurdiktningen fortsattes, men
utländska inflytanden voro starkare än förr. Eggert
Ölafsson (1726—68) påverkades av den
europeiska upplysningen; hans lärodikter
skattades högt, och hans fasta tro på landets och
folkets framtid gjorde starkt intryck. Jön
Porläksson (1744—1819) översatte Milton och
Klopstock. Siguröur Pétursson (1759—1827)
var Islands förste dramatiker (rätt obetydlig).
Vetenskapliga studier bedrevos flitigt, och
kunskapen om Islands natur, språk och
historia gjorde stora framsteg.
Tiden efter 1830. 1835 upprättades tidskr.
Fjölnir, som både praktiskt och teoretiskt
verkade för ett rent, folkligt språk och
Islands uppryckning. Under påverkan av dansk
och tysk romantik slog vitterheten in på
delvis nya banor. Bjarni Thorarensen (1786—
1841) var banbrytaren; populärare och
form-säkrare var naturlyrikern Jönas
Hallgrfms-son (1807—45). Vidare må nämnas Grfmur
Thomsen (1820—96), Benedikt Gröndal (1826
—1907), Steingrimur Thorsteinsson (1831—
1913), Matthfas Jochumsson (1835—1920) och
den förste möderne romanförfattaren, Jön,
Thoroddsen (1819—68). Jön Ärnason utgav
1862—64 en stor samling folksägner och
sagor, vilken anses som ett av den isl.
litteraturens huvudverk. Av ett senare släktleds
författare märkas lyrikerna Stephan G.
Ste-phansson (1853—1927), Porsteinn Erlingsson
(1858—1914), Hannes Hafstein (1861—1922)
och Einar Benediktsson (f. 1864) samt de
realistiska novellisterna Gestur Pälsson (1852—
91) och Einar Kvaran (f. 1859). Bland de
yngsta generationerna må nämnas
dramatikerna Jöhann Sigurjönsson (1880—1919) och
Guömundur Kamban (f. 1889), lyrikern Davfö
Stefänsson (f. 1895), romanförfattarna
Guömundur Magnüsson (1873—1918), Guömundur
Hagalfn (f. 1898) och Halldör Kiljan Laxness
(f. 1902), essäisterna Guömundur Finnbogason
(f. 1873), Siguröur Nordal (f. 1886) och
Por-bergur Pöröarson. Den isl. bokalstringen är,
fast otillräcklig för folkets behov, säkert
bland världens proportionsvis största, men
litteraturen har stora svårigheter på grund
av språksamhällets litenhet, och enstaka förf,
ha lärt sig skriva på annat språk, t. ex.
Gunnar Gunnarsson (f. 1889; danska). — Den
vetenskapliga litteraturen har främst riktat
sig på Islands språk och litteratur, i
synnerhet under dess tidigare skede. Sedan ett litet
univ. 1911 upprättades i Reykjavik, har
Islands vetenskap ett inhemskt centrum, och
man sysslar ivrigt med de senare, förut
försummade århundradena. Mest kända bland
filologerna äro Sveinbjörn Egilsson (1791—
1852), Guöbrandur Vigfüsson (1827—89), Björn
M. ölsen (1850—1919) och Finnur Jönsson
(f. 1858), bland naturforskarna Porvaldur
Thoroddsen (1855—1921).
Litt.: F. Jönsson, »Den oldnorske og
old-islandske litteraturs historie» (2:a uppl., 3 bd,
1920—24); Fr. Bull och Fr. Paasche, »Norsk
litteraturhistorie», I (1924); E. Noreen, »Den
norsk-isländska poesien» (1926); J. C.
Poe-stion, »Isländische Dichter der Neuzeit»
(1897); S. Nordal, »tslenzk lestrarbök» (1924;
antologi) och »Utsikt over Islands litteratur
i det 19. og 20. århundrede» (1927). Bibliogr.
av Halldör Hermannsson i »Catalogue of the
icelandic collection bequeathed by Willard
Fiske» (1914 och 1927). Jön Helgason.
Isländska språket sluter sig närmast till
de västnorska målen. De keltiska lånorden
äro mycket få. Redan före 1200 finnas dock
avvikelser från västnorskan (t. ex. att h
bevaras framför l, n och r: hlutr, lott, hniga,
niga, hris, ris), och på 1200-talet sker
sammanfall i i. av æ-(o + e) med æ-(a+e)ljudet (færa,
föra, rimmar med læra, lära). Omkr. 1200—
omkr. 1600 ske många viktiga ljudövergångar,
delvis desamma som i vissa västnorska mål
(å blir au, och U blir dl), bl. a. övergå på
reformationstiden y och y till i och i, varjämte,
liksom i andra nordiska språk, i förbindelsen
kort vokal + kort konsonant vokalen
för-länges, medan i förbindelsen lång vokal +
lång konsonant vokalen förkortas. Större
förändringar av ljudskicket synas ej ha ägt
rum efter omkr. 1600; dock har övergången
av æ till ai, som börjat redan på 1400-talet,
genomförts i ö. Island och hv övergått till
kv, i stor utsträckning särskilt på 1800-talet,
ehuru hv bevaras i söder. Till ljuden skiljer
sig isländskan starkt från svenska (och
norska) genom att sakna långa tenues (kk, pp,
tt äro korta men föregås av ett å-ljud) och
stigande—sjunkande tonfall (se Accent 1)
men ha tonlösa medior (b, d, g), alltid ha
första stavelsen av ett ord betonad och ha
bevarat frikativt g och dentala frikativor (p
och d som i eng. tåing och faiåer) m. m. —
På 1100- och 1200-talet utvecklades en
smidig och uttrycksfull inhemsk stilkonst,
väsentligen på det muntliga berättandets
grundval; dock märks i vissa verk ett ganska stort
inflytande av den latinska satsbyggnaden
(»den lärda stilen»). Språket var i det hela
mycket rent, och denna renhet bibehölls
framgent, ehuru icke få lågtyska lånord upptogos,
av vilka några ännu äro vanliga i tal,
fastän de gärna undvikas i skrift, medan
andra (ss. blifa, slekt, makt) äro alldeles eller
nästan föråldrade. Genom att vid
reforma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
