Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska språket - Isländsk konst - Isländsk musik - Ismael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Isländsk konst—Ismael
792
tionen översätta de vid gudstjänsten
nyttjade böckerna undgick man att få danskt
kyrkospråk infört (i motsats mot Norge och
Färöarna). Den religiösa prosans syntax
påverkades dock starkt av de utländska
texterna, och detta inflytande spreds vidare. På
1700-talet kom även en kraftig inverkan från
danskan, den högre administrationens språk,
men häremot uppväxte efter 1750 en
reaktion, som framgångsrikt fortsattes på
1800-talet, särskilt av tidskriften Fjölnir (1835 ff.).
På grundvalen från denna tid bygger
väsentligen den senare isl. språkutvecklingen.
Rättskrivningen omdanades årtiondena omkr.
1800, så att den står mycket nära en
normaliserad fornisländsk. Trots de ganska stora
ändringarna av ljudskicket sedan medeltiden
passar ortografien rätt bra för det moderna
språket; dock vållar isärhållandet av y och
i stora svårigheter för flertalet. Modern
isländskas formlära är i huvudsak densamma
som de äldsta källornas, varför språket i
detta hänseende kan sägas stå kvar på
liknande ståndpunkt som svenska och danska
runinskrifter från 800- och 900-talet. Ordförrådet
är rikt, ty huvudparten av det gamla lever,
och mycket nytt har kommit till.
Dialektskillnaderna äro ringa. Stilistiskt är
isländskan högt utbildad men har ofta svårt att
finna uttryck för moderna kulturföreteelser.
Främmande ord tålas ogärna; med
nybildningar eller återupplivning av döda ord har
man i stor utsträckning ersatt lånord, som
brukas i andra germ. språk; allmänt nyttjade
äro sådana ord som simi, telefon, vindill,
cigarr, leikhus, teater, iökasafn, bibliotek. Men
ofta har nybildningen en annan nyans än
det ord den översätter och har svårt att vinna
burskap i talspråket, vilket i städerna ej är
så rent, som det omsorgsfullt rensade
skriftspråket ger anledning att tro.
Litt.: Finnur Jönsson, »Grammatik for det
isländske oldsprog» (1925; med översikt av isl.
språkhist.) och »Det isländske sprogs historie»
(1918); A. Noreen, »Altisländische
Grammatik» (huvudverket om ljud- och formlära; 4:e
uppl. 1923, med bibliogr.); M. Nygaard,
»Norrön syntax» (1905); J. J. Smäri, »fslenzk
setningafræöi» (1920); H. Hermannsson,
»Modern icelandic» (1919); J. Fritzner, »Ordbog
over det gamle norske sprog» (2:a uppl., 3 bd,
1883—96; trots namnet mest om isländskan);
R. Cleasby och G. Vigfüsson,
»Icelandic-eng-lish dictionary» (1874); S. Blöndal,
»tslensk-dönsk oröabök» (1920—24); A. Heusler,
»Alt-isländisches Elementarbuch» (1921); S.
Jönsson, »Primer of modern icelandic» (1927).
Jön Helgason.
Isländsk konst är, om man bortser från
miniatyrer i medeltida handskrifter o. dyl.,
huvudsakligen skapad av den nu levande
generationen. Dock må nämnas, att Bertel
Thor-valdsen var av isländsk härkomst. S i g u
r-öur Gudmundsson (1833—74) tecknade
och målade porträtt men är särskilt känd som
»Morgon i Laugardal.» Målning av p. B. porlåksson.
reformator av den kvinnliga
högtidsdräkten och som stiftare av Islands
nationalmuseum i Reykjavik (1863). Vid sekelskiftet
framträdde landskapsmålaren Pörarinn
B. Porlåksson (1867—1924) och
bildhuggaren Einar Jönsson (f. 1874), men
blott den senare ägnade sig h. o. h. åt sin
konst; av hans arbeten präglas flera av djup
symbolik och poetisk fantasi. Målaren A
s-g r i m u r Jönsson (f. 1876) har under de
senaste åren frambragt mycken och lödig
konst. En talrik grupp konstnärer har gjort
sig bemärkt under senaste årtiondet; av
dessa ha målarna Jöhannes S. K j
arval, Guömundur Thorsteinsson
(1891—1924) och Jön Stefänsson samt
skulptrisen Nina Sæmundsson vunnit
största erkännandet. Särskilt odlas land*
skapsmåleriet. Islands storslagna natur med
de olikartade berglandskapen, den klara
luften och de rena blå och gröna färgerna prägla
framför annat dessa konstnärers alster. —
Litt.: M. Pöröarson, »islenzkir listamenn»,
I—II (1920—25); E. Jönsson, »Myndir» (1925);
G. Gretor, »Islands Kultur und seine junge
Malerei» (1928). Matthfas Pöröarson.
Isländsk musik. Den isländska folkmusiken
är till ålder och typ en parallell till
fornis-ländska språket och litteraturen. Särskilt
märkas två slag av folkliga sånger: 1)
tvisöng-var (tvåstämmig sång), urgamla organon- el.
kvintsånger av germanskt ursprung, och 2)
rimvisor (isl. rimur’), vilkas förnämsta
kännetecken är taktväxling. På 1800-talet
undanträngdes folkmusiken mycket av
utländska inflytelser. Konstmusiken fick först
på 1900-talet spridning på Island. — Litt.:
B. Porsteinsson, »tslenzk pjöölög» (1906—09);
avh. av A. Hammerich i Sammelbände der
Internationalen Musikgesellschaft 1900 samt
av J. Leifs i Die Musik 1923 och i Zeitschrift
für Musikwissenschaft mars 1929. Jön Leifs.
Ismael, enl. G. T. en son till Abraham och
Saras egyptiska tjänstekvinna Hagar, som
själv flyr eller på Saras uppmaning fördrives
med sin son. I. är stamfader för ismaeli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
