Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isomeri - Isometriska systemet - Isomorfi - Isonzo - Isop - Isopoda, Likfotingar - Isopren, Metylbutadiën - Isoptera - Isopteryx - Isostasi - Isotermer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801
Isometriska systemet—Isotermer
802
uppstår, då två kolatomer äro bundna vid
varandra med en dubbelbindning, t. ex. bos
malein- och fumarsyra:
H—C—CO2H
II
H—C—CO2H
maleinsyra
ci s-form
H—C—CO2H
II
HO2C—C—H
fumarsyra
trans-form
Den fria vridbarheten är här upphävd på
grund av dubbelbindningen. Även vid
dubbelbindning mellan en kolatom och en
kväveatom och mellan två kväveatomer föreligger
denna isomerimöjlighet. De komplexa,
am-moniakaliska metallföreningarna uppvisa en
cis-trans-isomeri av något annan art. Som
ex. må anföras dinitrotetramminkoboltsalter,
vilkas konfiguration enl. Werner är följ.:
kantställning axial ställning
= cis-form = trans-form
G. S-ck.
Isometriska systemet, se K ristall system.
Isomorfl (av grek. i’sos, lika, och morphé,
form), det förhållandet, att kemiskt olika
ämnen kunna äga nära överensstämmande
kristallstruktur och som följd därav lika eller
nära lika yttre kristallform. Isomorfa
kallas ämnen, vilka stå i förhållandet i. till
varandra. Isomorfa äro t. ex. karbonaten av
kalcium, järn, magnesium och mangan, vilka
alla bilda romboedriska kristaller med nära
överensstämmande vinklar. Isomorfa
substanser kunna ofta bilda blandkristaller
(isomorfa blandningar, se F äl t sp a t och K r i
s-t a 1*1), i vilka de olika substanserna ingå i
olika mängdförhållanden. Om en kristall av
en substans nedsänkes i en mättad lösning
av ett därmed isomorft ämne, avsättes detta
senare som ett skikt utanpå kristallen, i
vilket kristallgittret (se
Kristallstruktur) är parallellt med den inre kristallens
(skiktkristaller eller zonarbyggda kristaller).
I. upptäcktes av E. Mitscherlich.
Resultaten av hans undersökningar, vilka delvis
utfördes på Berzelius’ laboratorium i
Stockholm, offentliggjordes bl. a. i Vet.-akad:s
Handl. 1821. G. A-ff.
Isonzo [iså’ntså], flod i n. ö. Italien.
Upprinner i Juliska alperna, genomflyter
Trenta-dalen, mottager från vänster bifloden Idria,
flyter längre ned förbi Gorizia och Gradisca
samt utfaller med ett delta i Triestebukten.
136 km lång. — Om striderna vid I. under
världskriget se Italienska
krigsskådeplatsen.
I’sop, Hyssöpus officinälis, en i
Medelhavsländerna vildväxande, 3—4 dm hög buske el.
halvbuske (av fam. tvåläppiga) med
lansett-lika blad, i axlik ställning sittande mörkblå,
sällan vita blommor. I. odlas i Sverige i
trädgårdar och är officinell (he’rba hyssöpi;
använd i »bröstkryddor»). G. M-e.
Iso’poda, Li k f o t i n g a r, en
kräftdjurs-ordning av gruppen Arthrostraca (se d. o.). I.
ha bred, något välvd kropp och skivlika
gäl-fötter på bakkroppens segment. De leva såväl
i sött som i salt vatten, några arter även på
land. Till I. höra bl. a. gråsuggor (se d. o.).
Vissa I. leva även parasitiskt på fiskar. T. P.
Isoprèn, Metylbutadien, kem., se
Kautschuk och Kolväten.
Iso’ptera, zool., se Termiter.
Iso’pteryx, zool., se Sjösländor.
Isostasl (av grek. i’sos, lika, och sta’sis,
läge), läran om jordskorpans jämviktsläge
såsom betingat av jordklotets hela samlade
dragningskraft. Av talrika iakttagelser har
framgått, att den från det normala läget
mätbara avvikelse av lodet och vattenpasset,
som den lokala dragningskraften hos en större
bergmassa framkallar, dock är mindre, än
man av massans vikt kunnat vänta. Sådana
s. k. massdefekter förklaras därav, att under
bergveckens synliga, övre delar också finnas
motsv. nedpressade partier av jordskorpans
jämförelsevis lätta ytlager, som här undan
-skjutit det tyngre underlaget och sålunda
minskat lokalattraktionen samt åstadkommit
isostatisk jämvikt trots bergmassans höjd.
Av samma skäl antagas istidens extra
isbelastningar ha förorsakat lokala
nedpress-ningar av jordskorpan, följda av
landhöjningar, då isen smälte bort, så att dess massa
jämnt fördelades i världshaven. Likaså höjas
områden, från vilka vittring och vattendrag
i större skala avlasta material, varemot
trakter, där detta avlagras, sänkas. Sådana
rörelser i jordskorpan kallas e p e i r o g e n
e-tiska el. kontinentala. G. D. G.
Isote’rmer (av grek. i’sos, lika, och the’rme,
värme), de linjer på en synoptisk karta, som
sammanbinda orter med lika temp. För att
göra olika orters temp. jämförbara
reducerar man dem stundom till havsytan, vanl. enl.
det antagandet, att temp. avtager uppåt 1° C
på 200 m. I. kunna hänföra sig antingen till
temp. vid en viss tidpunkt, t. ex. en viss dag
kl. 8 f. m., vid vilket klockslag i allm.
observationer utföras vid de meteorologiska
stationerna, eller till medelvärden av temp. för
dagar, månader eller år. Årsisotermerna
förlöpa i stort sett något så när parallellt med
breddgradscirklarna och åskådliggöra temp:s
avtagande från ekvatorn mot polerna (se
Klimat).
I fysikalisk bemärkelse betecknar man ofta
X. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
