Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Israel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Israel
806
varit endast en del av hela folket, t. ex.
Josef sstammarna, medan en annan del redan
befann »sig inne i Kanaan. — Första
perioden av I:s historia räcker till slutet av den
s. k. domartiden (omkr. 1000 f. Kr.). I.
har därunder först haft att erövra landet,
som — även om en del av I:s stamfränder
redan befann sig där — rymde flera fiender,
som måste besegras. Erövringen torde ha
försiggått långsamt och ej avlupit utan
kännbara nederlag, ej heller varit fullständig. I.
blev först på Salomos tid fullständigt herre
i landet. Av de i Domareboken (se d. o. och
Domare) upptagna äldsta berättelserna
framgår tydligt, att folket ännu icke var
samlat under någon gemensam ledning utan
att vissa grupper sammanslöto sig kring
någon viss anförare vid hotande fara. Att I.
kunde bevara sig och småningom göra sig
till herre över Kanaans folk, som i fråga om
materiell kultur stod långt före det, är ett
av de bästa bevisen på att det hade en
betydelsefull andlig fostran under Mose bakom
sig. Det enda band, som förmådde samla
folket, var också den gemensamme Guden
(Jahve). Mot slutet av domartiden fick I.
en ny fiende i filistéerna, och under striderna
med dem tvangs det att införa k o n
unga-dö m e t. Dess förste konung var S a u 1 (se
d. o.). Efter Sauls död erhöll I. i David
(se d. o.; omkr. 1013—973, enligt en annan
uppgift omkr. 1017—977 f. Kr.) en konung, som
besegrade filistéerna och flera andra folk och
därtill vidgade rikets gränser i olika
riktningar samt gav landet en huvudstad,
Jerusalem (se d. o.). Hans son Sa lo mo (se
d. o.), en österländsk despot, betungade
folket med hårt arbete för uppförande av
praktbyggnader, och när vid hans död sonen R
e-h a b e a m ej ville lätta på det hårda oket,
ledde detta omkr. 933 f. Kr. till rikets
delning i två, Israels rike i n. och J u d a
rike i s. — det senare omfattade endast
Juda stam och en del av Benjamins.
Tiden från rikets delning till Samarias fall
och I:s rikes undergång (722 f. Kr.)
kännetecknas alltså därav, att I:s folk nu är
fördelat på två riken, vartdera med sin konung.
Juda hade fördelen att äga en ärftlig dynasti
i Davids hus, medan I:s rike ofta led av
upprivande tronstrider. De förnämsta
dynastierna i nordriket voro O m r i s och J e h u s.
Under den första tiden (intill Omri) rådde en
bitter fiendskap mellan de båda rikena.
Därefter förbättrades ställningen i det hela, och
under Omris son Ahab (se d. o.) ledde
vänskapen t. o. m. till giftermålsförbindelse
mellan dennes dotter Atalja och tronföljaren
Joram (Josafats son) i Juda. Ahabs eftergifter
åt Baalsdyrkan ledde till en
religionssynkre-tism, som hotade Jahvereligionen icke blott
i I:s rike utan även genom Atalja i Juda
rike. Faran avvärjdes i I. genom profeten
E 1 i a (se d. o.) och konung J e h u, i Juda
genom prästen Jojada. Under Jehus dynasti
(Jerobeam II) började de stora profeterna
(Amos och Hosea) uppträda i Israel, följda
av Jesaja och Mika i Juda. Efter Jerobeams
död (omkr. 740) gick riket med snabba steg
sin undergång till mötes. För att få hjälp
mot I. och araméerna anropade A h a s i Juda
Tiglatpileser III av Assyrien om hjälp,
vilket hade till följd, att I:s rike härjades och
en del av dess invånare deporterades (734).
Hosea insattes som assyrisk vasall över det
sålunda reducerade riket. Men när Hosea
underlät att sända årlig tribut till sin herre,
var I:s öde avgjort. Huvudstaden, Samaria,
föll efter en tre års belägring 722, och en stor
del av folket bortfördes till främma,nde
länder, där de för alltid gingo förlorade i sin
hedniska omgivning. De i landet kvarvarande
uppblandades senare med hedniska kolonister,
och av detta blandningsfolk uppstodo längre
fram samariterna (se d. o.). — Juda
rike var visserligen mindre till omfång och
yttre styrka än I., men det var icke så öppet
för främmande inflytelser och låg icke heller
så lägligt till för de omgivande makterna.
Därav förklaras åtm. till en del dess längre
bestånd. Juda lyckades behålla sin
självständighet, tills konung Ahas i trångmål kastade
sig i armarna på Tiglatpileser, varigenom
riket blev beroende av Assyrien.
Efter Samarias fall (722) till Jerusalems
förstöring av babylonierna (586) fortlevde det
gamla I. sålunda endast i Juda rike. De mest
betydande konungarna under denna tid voro
H i s k i a (under hans tid inföll Sanherib i
landet, 701, och led i samband därmed sitt
stora nederlag, sannolikt till följd av pestens
härjningar i hans här) och J o s i a. Under
Josia renades gudstjänsten från hedniska
beståndsdelar och centraliserades till Jerusalem;
anledning till reformen var den i templet
funna lagboken (5 Mos., Deuteronomium, se
d. o.). Efter Josias död i slaget vid Megiddo
609 gick Juda rike raskt mot sitt slut. Juda
blev lydrike under Babel men gjorde snart
uppror, och konung J o j a k i n jämte landets
förnämsta män bortfördes därför av
Nebukad-nessar till Babylonien (597). Jojakins
efterträdare Sidkia gjorde också uppror, och
därmed var Jerusalems öde beseglat. Staden föll
586, varpå templet och det kungl. palatset
förstördes; konungen och omkr. 3,000 män
deporterades till Babel. Under
babyloniska fångenskapen (se d. o.) utbildades
hos judarna de egendomligheter, som sedan
i stort kännetecknat dem. När de (fr. o. m..
538) återkommit därifrån, utgjorde de
snarare en religionsförsamling än ett folk
(se-vidare Judar).
Av den vidlyftiga litt. må här nämnass
J. Wellhausen, »Prolegomena zur Geschichte
I:s» (1883; 6:e uppl. nytr. 1927) och
»Israeli-tische und jüdische Geschichte» (6:e uppk
1907); B. Stade, »Geschichte des Volkes
Israel» (2 bd, 1881—88); R. Kittel, »Geschichte
des Volkes Israel» (1—2, 5:e uppl. 1922—23^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
