Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan att för någon längre tid vinna rotfäste.
En fortsatt förbindelse åt s. ö. avspeglas i
vissa fynd, vilka böra ses i närmaste
anslutning till Siciliens livliga förbindelse med den
egeiska världen. Rika sikuliska fynd äro
gjorda i grott- och kupolgravar. Den
mykenska kulturens sammanbrott omkr. 1200 f. Kr.
markeras tydligt på Sicilien, som nu för en
kort mellanperiod frigöres från det från
Grekland kommande inflytandet. Sardiniens
bronsålder, öns kulturella höjdpunkt, utmärkes av
de egendomliga tornlika, i två—tre våningar
byggda nuragherna (omkr. 4,000 ex. nu
kända). Sannolikt ha de byggts som bostäder,
kanske befästningar, men även tjänstgjort
som gravar.
Järnålderns begynnelse omkr.
1000-talet f. Kr. betecknar för I. liksom för
Grekland en folkomflyttningarnas tid. Då
grekerna på 700- och 600-talet slogo under sig
stora delar av Syditalien, funnos före dem
olika främmande element, ss. japyger; i n. ö.
hade veneterna, ett illyriskt folk, slagit sig
ned. Märkligast voro etruskerna (se
Etrusker och Etruskisk konst). Man anser
numera vanl., att italikerna förde den vid
bronsålderns slut florerande
likbränningsseden med sig på sin vandring norrifrån. Till
italikerna hörde en mängd stammar: umbrer,
latiner, osker o. s. v. Det är antagligen
italikerna, som uppbära den s. k.
Villanovakulturen (namnet efter en gravplats
vid Bologna), som med sina rika gravplatser
utmärker övergången till järnåldern och
markerar en motsats till etruskerna. De senares
kultur avbröt v. om Apenninerna snart
Villanovakulturens jämna utvecklingsförlopp,
medan denna i Bolognatrakten fortsatte en
oberoende utveckling fram till årtusendets mitt.
Villanovakulturen har många
anknytningspunkter till Mellaneuropas Hallstattkultur
(se Hallstattiden). Är i
Villanovakulturen det grekiska inflytandet icke direkt
påvisbart, så kom snart till Toscana ett
otvetydigt sådant, vilket gjorde sig gällande i det
nya gravskicket tombe a fossa, rektangulära
schaktgravar med skelett för en person. De
avlösas av kammargravar (tombe a camera),
vilka äro etruskernas speciella gravform.
Också i Bolognatrakten, Villanovakulturens
huvudbygd, reste sig småningom en
etruskisk stad, Felsina, till vilken hörde en
gravplats, La Certosa, med av grekiska och
etruskiska konstalster kännetecknade gravar från
500- och 400-talet f. Kr. Mellan Po och
Alperna härskade alltjämt en i förhållande
till etrusker och greker inhemsk befolkning,
vilken dock ej kunnat undgå att påverkas av
den arkaisk-grekiska kulturen.
I:s historia kom småningom att till stor del
sammanfalla med det romerska (latinska)
folkets. Bebyggelsen på den plats, där staden
Rom anlades, har genom gravfynden under
Forum och på Esquilinen flyttats tillbaka till
övergången mellan brons- och järnåldrarna.
Forumgravarna utgöras av skelettgravar efter
en picensk befolkning, avkomlingar till den
neolitiska, och äro brandgravar av
Villanovatyp. Esquilingravarna bestå även av det
senare slaget samt av om etruskiskt inslag
vittnande skelettgravar, som bestyrka antagandet
om en tidig etruskisk ockupation av Rom.
Litt.: O. Montelius, »La civilisation
primitive en Italie» (1895—1910) och »Die
vorklassische Chronologie Italiens» (1912); K. Friis
Johansen, »De förhistoriska tiderna i Europa»,
I (1926); art. »Italien» (med litt.-anv.) i
»Reallexikon der Vorgeschichte», VI (1926; utg. av
M. Ebert).
H. R–h.
Historia. Gamla tiden. I. var under
antiken en del av Romerska riket; om landets
ursprungliga invånare se ovan, Förhistoria.
Småningom inkommo grekiska nybyggare i
Syditalien i så stort antal, att landet kallades
Graecia magna (Storgrekland), likaså på
Sicilien. I norr inträngde galler. Namnet Italia
betecknade urspr. nuv. Kalabrien men
utsträcktes sedermera till hela halvön. Kring
Rom som kärna utbildades romarriket, vilket
från 265 f. Kr. omfattade hela halvön; se
vidare Romerska riket.
Medeltiden. Då Västromerska riket
476 föll, blev de germanska legotruppernas
anförare, Odovakar, I:s konung, men han
störtades redan 493 av östgoternas konung,
Teoderik den store, vilken gjorde I.
till huvudland i Östgotiska riket.
Efter dess fall 553 blev I. ett lydland under
Östromerska riket. Ett betydligare germanskt
element ingick i I:s befolkning med
langobarderna (568—774), som 568 inryckte uti I.
och erövrade Lombardiet m. m. Langobarderna
införde germanska rättssedvänjor. I spetsen
för det nationella partiet i Rom trädde
påven, som ville draga vinst av främlingarnas
strid om väldet i I. Då konung Aistulf 751
erövrat Ravenna, kallade påven till sin hjälp
frankernas konung Pippin. Denne slog
langobarderna och skänkte 755 påven Rom,
Ravenna, Ferrara, Pentapolis och Perugia — en
gåva, som lade grunden till Kyrkostaten
och påvarnas världsliga makt. Karl den store
erövrade det langobardiska riket 774 och lät
800 kröna sig till romersk kejsare. Då 843
hans välde delades, kom I. till hans sonson
kejsar Lothar. 855 tillföll det dennes äldste
son, Ludvig II, och vid hans död 875 Karl
den skallige i Frankrike. Sedan dennes
brorson Karl den tjocke, 881 krönt till romersk
kejsare, dött 888, blev I. ett tvistefrö mellan
olika tronpretendenter. 962 lät tyske
konungen Otto I kröna sig i Rom till kejsare.
I södra I. hade bysantinerna redan 827
förlorat Sicilien till araberna, som där
införde arabisk kultur. På ruinerna av
bysantinernas välde grundade
normannerna under Robert Guiscard (d. 1085)
hertigdömet Apulien med Kalabrien, medan
hans broder Roger (d. 1101) erövrade
Sicilien. Av de normandiska besittningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
