Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia - Nyare tiden. 1. Omkring 1490—1815 - 2. De italienska frihets- och enhetssträvandenas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildades 1130 konungariket Sicilien.
I norra I. uppstod efter hand en mängd
stadsrepubliker, bland vilka Venezia, Milano,
Pisa, Genua och Florens blevo de
mäktigaste och föga aktade den tyske kejsarens
överhöghet. Förgäves sökte kejsar Fredrik
Barbarossa (reg. 1152—90) kuva de
lombardiska städerna. Påven gjorde sig oberoende
av kejsarens överhöghet. Visserligen lyckades
den hohenstaufiska kejsarätten genom
giftermål förvärva konungariket Sicilien 1194,
men det blev 1266 ett byte för hertig Karl
av Anjou. Han förlorade 1282 Sicilien, som
tillföll en aragonisk kungalinje, medan Karls
ätt regerade i Neapel. Vid kejsar Fredrik II:s
död (1250) var det slut med de tyska
konungarnas italienska makt, ehuru ännu alltjämt
flera av dem kröntes i Rom till kejsare. I.
blev i stället rov för strider mellan inhemska
stater och för partifejder i staternas inre.
Samtidigt därmed nådde dock industri och handel,
litteratur och konst enastående blomstring.
Nyare tiden. 1. Omkr. 1490—1815. I:s
rikedomar och politiska vanmakt lockade vid
nyare idens början de mäktiga
grannstaterna Frankrike och Spanien. 1494 erövrade
Karl VIII av Frankrike Neapel, men han
måste redan 1495 lämna sin erövring,
därtill nödgad av ett förbund mellan Venezia,
Milano, påven, kejsaren och Spanien. Hans
efterträdare, Ludvig XII, vände sig först
mot Milano, som föll i hans händer 1499,
samt därefter mot Neapel, i förbund med
Ferdinand den katolske i Aragonien; men
knappt var landet erövrat, 1501, förrän
segervinnarna råkade i tvist, och slutet blev, att
Ferdinand behöll Neapel. I förbund med
påven, kejsaren och Ferdinand (ligan i Cambrai)
anföll Ludvig XII 1508 Venezia. Men 1511
ingingo påven och Ferdinand med Venezia
den »heliga ligan», fransmännen fördrevos ur
I., och Milano tillföll ätten Sforza. Ludvigs
efterträdare, Frans I, kom 1515 i besittning
av Milano men förlorade det under krigen
med kejsar Karl V. Vid habsburgska
monarkiens delning 1556 blevo Neapel och Milano
spanska besittningar. Florens, som 1530 blev
ärftligt hertigdöme i Medicéernas släkt,
ökades 1555 med Siena och blev 1569
storhertigdömet Toscana. På I:s norra gräns
uppstod hertigdömet Savojen.
Kyrkostaten nådde under 1500-talet sin största
utsträckning. Däremot gick Genua och
Venezias makt tillbaka, sedan nya vägar öppnats
för världshandeln. I spanska tronföljdskriget
(1701—14), som ledde till spanska monarkiens
delning, erhöll Österrike Neapel, Sardinien och
Milano, Savojen åter Monferrato och Sicilien,
vilket det dock 1720 måste lämna till
Österrike i utbyte mot Sardinien. Därefter bar den
savojiska monarkien titeln
konungariket Sardinien (1720—1861). Spanska
konungahusets försok att vinna italienska
sekundogeniturer kröntes med framgång, i det
att Österrike 1735 till Filip V:s av Spanien
son Karl avträdde Neapel och Sicilien; Filip,
en annan son till Filip V, fick 1748 Parma,
Piacenza och Guastalla. Österrike erhöll efter
huset Medicis utslocknande 1737 Toscana.
Franska revolutionens krig omstörtade de
italienska staterna. Frankrike tvang
Sardinien att avstå Savojen och Nizza (1796) samt
bildade 1797 Cisalpinska
republiken (se d. o.), 1802—05 kallad
Italienska republiken. Genua blev
Liguriska republiken (1797—1805),
Kyrkostaten Romerska republiken (1798)
och Neapel (kort tid 1799)
Parthenopeiska republiken. Året förut
bemäktigade sig Frankrike Sardiniens återstående
besittningar på fastlandet och 1801 Parma;
hertigen av Parma fick Toscana som ett
konungarike Etrurien (1801—08).
1805 förändrades Italienska republiken till
konungariket Italien, som med
Eugène Beauharnais som vicekonung förenades
i personalunion med Frankrike och s. å.
vidgades med österrikiska delen av Venezia m. m.
Ligurien införlivades med Frankrike, och av
Piombino samt Lucca bildades ett franskt
lydfurstendöme. 1806 blev Napoleons bror Joseph
konung av Neapel; han efterträddes 1808 av
sin svåger Joachim Murat. Med Frankrike
införlivades Etrurien 1808 och Kyrkostaten
1809; därmed var Napoleon omedelbart eller
medelbart herre över hela I. utom Sicilien
(Neapels kungahus) och Sardinien (huset
Savojen). Det napoleonska väldet var i det
hela bättre än de inhemska furstarnas; Code
Napoléon infördes. Ett uttryck för den
vaknande nationalkänslan var stiftandet av
carbonari (se d. o.).
2. De italienska frihets- och
enhetssträvandenas tid (1815—61). Kongressen i Wien
(1815) styckade åter I. i en mängd små stater,
vilka till namnet men ej i allo till omfånget
voro desamma som före revolutionskrigen.
Republiken Venezia kom jämte Lombardiet
till Österrike, Genua till Sardinien, och Lucca
blev hertigdöme. I Neapel återinsattes den
gamla bourbonska konungaätten, som 1816
förenade den landfasta delen av sitt rike och
ön Sicilien till konungariket Bägge
Sicilierna. Hegemonien på halvön
tillföll Österrike, som för alla dess furstar blev
det oumbärliga stödet mot tidens allt
starkare liberala och nationella strömningar.
Missnöjet med reaktionen började inom
medelklassen, spred sig snart till adeln, och
frihetssträvandena underblåstes av carbonari
o. a. hemliga sällskap. På 1820 års spanska
revolution följde revolutioner i Bägge
Sicilierna och på Sardinien (1820 och 1821), och i
bägge länderna proklamerades 1812 års
spanska författning; men österrikiska vapen
återupprättade enväldet redan 1821.
Julirevolutionen 1830 och franska regeringens vänliga
hållning gåvo frihetsmännen nytt hopp. 4
febr. 1831 fördrevs Modenas hatade hertig,
Frans IV, och en häftig revolution i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
