Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia - 2. De italienska frihets- och enhetssträvandenas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kyrkostaten s. å. kuvades med Österrikes hjälp.
Nu trädde enhetstanken alltmer i förgrunden.
Giuseppe Mazzini och det av honom stiftade
sällskapet Giovine Italia (se d. o.) önskade
förena I. till en demokratisk republik.
Gioberti ville, att påven skulle ställas i spetsen
för ett italienskt statsförbund. Många
hoppades I:s enhet av konungen av Sardinien. Så
börjar den period i I:s historia, som kallas
il risorgimento (återuppståndelsen).
Ovisst kunde till en tid synas vilken furste
ledningen skulle tillfalla. Konung Karl
Albert av Sardinien (reg. 1831—49) fick en tid
en farlig rival i den 1846 valde påven Pius
IX (d. 1878), som ansågs och i början även
visade sig som en vän av både enhets- och
frihetssträvandena. Den nationella rörelsen i
n. och mellersta I. väckte genklang hos södra
I:s befolkning, och i jan. 1848 utbröt öppet
uppror på Sicilien. Konung Ferdinand
II måste fly till Neapel och oktrojera en
författning (i febr.), som dock icke
tillfredsställde sicilianerna, vilka förklarade
Ferdinand avsatt. Hastigt spred sig revolutionen
till halvön. Karl Albert utfärdade en
grundlag för Sardinien (4 mars), Leopold II en för
Toscana (febr.) och påven en för Kyrkostaten
(14 mars); furstarna av Parma och Modena
måste lämna sina länder. Vid underrättelsen
om marsrevolutionens utbrott i Wien reste sig
Milano, och exemplet följdes av hela
Lombardiet-Venezia. I Venezia utropades republiken
och tillsattes en provisorisk styrelse under
ledning av advokaten Manin. 25 mars ryckte
Karl Alberts armé in i Lombardiet och intog
fästningen Peschiera (31 maj), varefter
Lombardiets och Venezias förening med Sardinien
proklamerades. Karl Albert blev 25 juli i
grund slagen av Radetzky vid Custozza,
nödgades ingå vapenstillestånd och draga sig tillbaka
till sitt eget land. Andra motgångar vållades
genom inbördes oenighet inom
frihetsvännernas led. Republikanerna, som ägde sin styrka i
de stora städerna, sökte införa republiken i de
italienska staterna och påskyndade därigenom
indirekt reaktionens seger. Efter ett
gatuupplopp i Neapel 15 maj 1848 fick konungen
överhanden; 1849 avskaffades faktiskt den
nya författningen; april—maj 1849 tvangs
Sicilien till underkastelse. I Rom uppstod
tidigt strid mellan påven och folket till följd
av påvens vägran att förklara Österrike krig,
och 24 nov. flydde Pius IX till Gaeta. De
radikala, med Mazzini i spetsen, kommo till
makten i Rom och inkallade en
konstituerande församling, som 9 febr. 1849 utropade
republiken. Få dagar senare utropades
republiken även i Florens. I mars prövade Karl
Albert åter vapenlyckan men blev vid
Novara 23 mars fullständigt slagen, och följande
natt nedlade han kronan till förmån för sin
son Viktor Emanuel II (1849—78). Nu
följde en allmän reaktion. I Toscana läto de
moderata återkalla storhertigen; med
österrikiska truppers hjälp återställde denne
ordningen i landet, varefter 1848 års författning
avskaffades (formellt först 1852). I
Kyrkostaten inryckte på påvens begäran franska,
österrikiska och neapolitanska trupper och
kvävde inom kort rörelsen där: Rom föll för
en fransk här under Oudinot efter ett tappert
försvar av Giuseppe Garibaldi (3 juli
1849). Påvens världsliga makt återställdes
under skydd av franska vapen men ej 1848
års konstitution. Kort därefter (i aug. 1849)
kuvades upproret i Lombardiet-Venezia av
»Brescias hyena», general Haynau. 6 aug.
hade Viktor Emanuel slutit fred med
Österrike i Milano på billiga villkor. Österrikiska
bajonetter försvarade reaktionen i norra I.,
franska i Kyrkostaten, och i Neapel gjorde sig
Ferdinand (»kung Bomba») allmänt avskydd.
Efter nederlagen 1849 började allt flera av
republikanerna övergå till de moderata och
arbeta för den sardinska monarkiens
utsträckande över hela I. 1857 stiftades för
detta ändamål Italienska
nationalföreningen. Sardiniens konung, Viktor
Emanuel, beredde sig genom en
konstitutionell styrelse och härens ökande till en
kommande strid för I:s enhet, och vid hans sida
stod som premiärminister I:s störste
statsman, greve Cavour (se d. o.). Genom
Sardiniens deltagande i Krimkriget hade Cavour
vunnit västmakternas sympati, och 1858 vann
han Napoleon III för sina planer. Genom
sin fientliga hållning framkallade Sardinien
Österrikes krigsförklaring (29 april 1859),
varpå Napoleon fördragsenligt kom Viktor
Emanuel till hjälp. Den fransk-sardinska
hären segrade vid Magenta (4 juni) och
Solferino (24 juni). Därefter bragte Napoleon
till stånd fredspreliminärerna i Villafranca
(11 juli), enl. vilka Österrike skulle avträda
Lombardiet (utom Mantova och Peschiera) till
Napoleon, som överlät det till Sardinien.
(Själva freden slöts i Zürich 10 nov. s. å.)
Därjämte bestämdes, att storhertigen av
Toscana och hertigen av Modena skulle
återinsättas samt att påven skulle ställas i spetsen
för ett italienskt statsförbund, till vilket även
Venezia skulle sluta sig. Villkoren väckte
stor förbittring i I., och Cavour avgick för en
kort tid. Invånarna i Toscana, Romagna,
Modena och Parma förklarade sina förra
regenter avsatta och begärde förening med
Sardinien — Romagna, Parma och Modena
förenade sig t. v. under namnet Emilien.
Cavour vann genom en överenskommelse 24
mars s. å. Napoleons bifall till Toscanas och
Emiliens införlivande i Sardinien, efter
föregående folkomröstningar. Till ersättning
avträddes nu Savojen och Nizza till Frankrike
— de skulle lämnats, om Sardinien 1859 även
vunnit Venezia. Knappt hade sålunda största
delen av n. och mellersta I. förenats till ett
rike, förrän revolutionspartiet med Cavours
goda minne vände sina krafter mot Bägge
Sicilierna, där Frans II efterträtt sin fader
i april 1859. I spetsen för en skara frivilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
