Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia - 2. De italienska frihets- och enhetssträvandenas tid - 3. Italien efter sin förening till ett nationellt kungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
845
Italien (Historia)
846
landsteg Garibaldi 11 maj 1860 på Sicilien,
som ban 30 juli fullständigt behärskade, utom
citadellet i Messina. Därefter flyttade han
mot Viktor Emanuels förbud kriget över till
fastlandet och intågade 7 sept. i Neapel.
Sardinska regeringen hade måst förneka all
gemenskap med Garibaldi men nödgades taga
ledningen för att förhindra en syditaliensk
republik. Sept. 1860 inryckte en sardinsk här
under Cialdini i Kyrkostaten, slog den
påv-liga hären under Lamoricière vid
Castelfi-dardo (18 sept.) och övergick neapolitanska
gränsen. I Neapel överlämnade Garibaldi 7
nov. styrelsen över Bägge Sicilierna åt Viktor
Emanuel, och genom dekret 20 dec. 1860
förenades efter folkomröstningar Markerna,
Umbrien, Neapel och Sicilien med Sardinien.
3. I. efter sin förening till ett nationellt
konungarike (1861). Det första italienska
parlamentet sammanträdde 18 febr. 1861 i Turin
och beslöt, på Cavours förslag, att ge
Viktor Emanuel titeln I:s konung. Det
nybildade riket räknade 22 mill. invånare,
medan Sardinien ägt blott 5 mill. Det behöll
Sardiniens författning. Medan de europeiska
makterna dröjde att erkänna det, yrkade
Garibaldi och rörelsepartiet, att man genast
skulle skrida till erövringen av Venezia och
den ännu påvliga delen av Kyrkostaten med
Rom. Samtidigt måste konungariket I.
övertaga alla de nu förenade italienska staternas
skulder och trycktes därför redan från
början av en skuldbörda av över 3 milliarder
lire; förvaltningen i de införlivade länderna
vimlade av missbruk, rivaliteten mellan de
reguljära trupperna och Garibaldis friskaror
var stark; rövarväsendet florerade på
Sicilien. Cavour, I:s förste konseljpresident,
avled 6 juni 1861. Hans efterträdare
Rica-soli, Ratazzi, Farini, Minghetti, La Marmora
o. s. v. voro icke sin ställning vuxna. 1862
gjorde Garibaldi ett försök att på egen hand
erövra Rom men tillfångatogs av regeringens
trupper. Under La Marmoras
konseljpresidentskap (sept. 1864—juni 1866) beslöt
parlamentet regeringens flyttning till Florens, och
1865 tog konungen där sitt residens; s. å.
an-togos en kommunallag efter franskt mönster,
civil- och strafflag samt rättegångsordning.
— I:s yttre politik under 1860-talet
dominerades av frågan om Rom och Venezia. Enl.
fördrag 1864 förband sig Napoleon att inom
två år draga tillbaka de franska trupperna
från Kyrkostaten, varemot I. lovade att icke
angripa Rom. Då förhållandet mellan
Preussen och Österrike 1866 blev ytterst spänt,
avslöt I. (8 april s. å.) ett anfallsförbund med
Preussen. Ej långt därefter (juni s. å.) utbröt
preussisk-italiensk-österrikiska kriget.
Italienarna under La Marmora ledo ett grundligt
nederlag mot ärkehertig Albrekt vid Custozza
(24 juni), men preussarnas lysande seger vid
Königgrätz (3 juli) förmådde Österrike att
erbjuda I. Venezia. Italienska regeringens
vägran att före Preussen upphöra med
fient
ligheterna kostade ett nytt nederlag, till sjöss,
vid Lissa (20 juli). I freden (3 okt.) erhöll
I. dock Venezia. varemot det måste avstå
från sina anspråk på den italiensktalande
delen av Tyrolen, som Garibaldis friskaror
förgäves sökt erövra. 1867 gjorde Garibaldi
ånyo ett försök att bemäktiga sig Rom men
åstadkom därigenom endast, att Rom på nytt
besattes av franska trupper, som slogo honom
vid Mentana (3 nov.). Under fransk-tyska
kriget drogos 1870 de franska trupperna från
Rom. 20 sept. 1870 inryckte italienska
trupper i Rom, som blev det enade I:s huvudstad.
Samtidigt med att enhetsverket sålunda
nådde sin fullbordan, ordnades genom den
s. k. g a r a n t i 1 a g e n (se d. o.) 13 maj 1871
den katolska kyrkans ställning till staten i
överensstämmelse med den av Cavour uttalade
grundsatsen om bådas självständighet, »fri
kyrka i fri stat». Påven erkändes som
suverän över Vatikanen, Lateranen och Castel
Gandolfo, med full frihet i utövandet av sin
kyrkliga myndighet och fria förbindelser med
utlandet, och ett årligt anslag av 3,225,000
lire beviljades honom av statsmedel. Rätten
att utnämna biskopar överlämnades h. o. h.
åt påven. Men Pius IX intog en oförsonlig
hållning, fasthöll anspråken på Kyrkostaten,
vägrade-att godkänna garantilagen och
mottaga anslaget samt inneslöt sig som frivillig
fånge i Vatikanen. De ivriga katolikerna
avhöllo sig enl. påvens föreskrift (1868) från att
deltaga i det politiska livet. V. K-r.*
Det gällde för det nya konungariket
närmast att bringa jämvikt i statsfinanserna.
Trots försäljning av indragna kyrkogods och
återinförande 1868 (på Sellas förslag) av den
1859 avskaffade skatten på mjöl lyckades
det först 1875 Minghetti, sedan juli 1873
för andra gången konseljpresident, att
åvägabringa jämvikt i budgeten. För att
trygga I:s yttre ställning närmade sig
regeringen de tyska kejsarhoven; Frankrikes
konservativa regering 1873—79 gynnade näml,
påven. — En brytning i I:s inre historia
inträffade 1876, i det att Minghetti som
premiärminister i mars avlöstes av sicilianaren
De-pretis. Härmed övergick makten från högern
till vänstern, från norditalienarna till södra
I:s män, och därmed upphörde den s. k. c o
n-sorterians välde, som varat från 1861
under rask växling av ministärer, avbrutet
blott de korta tider, då Rattazzi suttit vid
styret. Bl. a. antogs 1877 en lag om obligatorisk
skolundervisning för barn mellan 6 och 9 år;
folkbildningen stod så lågt, att omkr. 60 %
av härens rekryter icke kunde läsa och skriva.
Vid Viktor Emanuel ll:s död 9 jan. 1878
uppsteg på tronen hans son Umberto (1878—
1900). En månad senare dog även Pius IX
och efterträddes av Leo XIII (påve 1878—
1903). Cairoli var premiärminister först mars
—dec. 1878, varefter Depretis åter intog hans
plats, därpå från juli 1879, sedan nov. s. å.
med Depretis som inrikesminister. Under De-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
