- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 10. Hopp - Jülich /
851-852

(1929) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia - 3. Italien efter sin förening till ett nationellt kungarike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

851

Italien (Historia)

852

den d’Annunzio, blev nu synnerligen intensiv,
och genom hotfulla demonstrationer sökte man
nedtysta Giolitti o. a. neutralitetsvänner.
Son-nino lät 4 maj förklara I. löst från
trippelalliansen, och 13 maj påskyndade ministären
avgörandet genom en avgångsansökan.
Deputeradekammaren gav 20 maj ministären
utomordentlig befogenhet i händelse av krig.
Krigsförklaring mot Österrike-Ungern utfärdades
23 maj; med Tyskland avbrötos de
diplomatiska förbindelserna. I. anslöt sig nov. s. å.
till Londonavtalet av 5 sept. 1914 mellan
England, Frankrike, Ryssland och Japan mot
separatfred och intog därmed definitivt sin
plats i de allierades led.

Om I:s deltagande i kriget se närmare
Italienska krigsskådeplatsen och
Världskriget. Krigslyckan växlade, och
då en österrikisk offensiv maj 1916 förts in
på italiensk mark, störtades (juni) ministären
Salandra och ersattes av en samlingsministär
under Boselli. Nu förklarades krig även mot
Tyskland (27 aug.). I. fick april 1917 de
allierades löfte om Smyrna vid en tilltänkt
delning av Mindre Asien och proklamerade juni
s. å. protektoratet över Albanien. Under
påverkan av krigets långvarighet och ryska
revolutionen började 1917 de krigsfientliga
bland socialisterna driva propaganda mot ännu
en krigsvinter, och denna agitation
underlättade centralmaktshärarnas höstoffensiv (se C
a-poretto). Blott med svårighet kunde efter
genombrottet där (23 okt.) fienden hejdas
långt in på italienskt område vid floden Piave.
En ny samlingsministär bildades nu under
Orlando, och som överbefälhavare avlöstes
general Cadorna av general Diaz (nov.). Efter
den stora katastrofen för centralmakterna i
okt.-nov. 1918 stegrades i I. nationalisternas
krav och omfattade utöver vad 1915 års
Lon-donfördrag utlovat även Fiume och s.
Dal-matien. På fredskongressen i Paris, där
Orlando och Sonnino voro I:s främsta
delegerade, mötte dessa krav ett energiskt motstånd
av president Wilson, som 23 april 1919 i
frågan om Fiume riktade en offentlig vädjan
till italienska folket. Orlando och Sonnino
lämnade 24 april demonstrativt Paris men
återvände 5 maj utan att ha lyckats
genomdriva sina krav. En ny koalitionsministär
under Nitti var ej framgångsrikare. I
fredsslutet med Österrike i S:t-Germain-en-Laye
10 sept. 1919 fick I. Trentino och Sydtyrolen
(»Alto Adige» med övervägande tysk
befolkning) upp till Brennerpasset, men fördelningen
av de österrikiska avträdelserna vid
Adriatiska havet hade uppskjutits. d’Annunzios
tilltag (12 sept.) att med en friskara ockupera
Fiume och där upprätta ett »regentskap»
försvårade ytterligare dessa ömtåliga frågors
lösning.

Åren närmast efter världskriget
kännetecknades i I. av misstämning och djupgående
sociala oroligheter. Man kände sig besviken
på resultaten av de oerhörda offer, som kriget

krävt; dyrtid och arbetslöshet vållade
bitterhet bland arbetarna, och dessa hetsades till
våldshandlingar av anarkistiska och
kommunistiska uppviglare. Vid valen i nov. 1919,
efter en s. å. av Nitti genomförd
rösträtts-reform, byggd på allmän rösträtt och
proportionella val, hade socialisterna och det s. å.
bildade katolska Italienska
folkpartiet (se d. o.) betydande framgång. De
svaga, av skiftande parlamentariska
partikombinationer bevarade
koalitionsministä-rerna (Nitti juni 1919—juni 1920, Giolitti
juni 1920—juni 1921, Bonomi juni 1921—febr.
1922, Facta febr.—okt. 1922) förmådde ej
hävda statens auktoritet mot den tidtals med
öppet inbördeskrig hotande inre upplösningen.
Om den särskilt mot kommunister och
socialister riktade, i sina stridsmetoder hänsynslöst
våldsamma fasciströrelsen se Fascism och
Mussolini. Ministären Giolitti
(utrikesminister greve Sforza) sökte avveckla de
utrikespolitiska konflikterna. Trupperna i
Albanien hemkallades, och med Jugoslavien
in-gicks uppgörelse i Rapallo (12 nov. 1920), enl.
vilken I. av segerbytet behöll Görz, Gradisca,
Istrien och en del av Krain men avstod från
n. Dalmatien (utom hamnstaden Zara med
omnejd) och från öarna utanför Dalmatiens
kust (utom Cherso, Lussin, Lagosta och
Pela-gosa). Fiume skulle bli en oberoende
hamnstad (Stato di Fiume). Då d’Annunzio
trotsade fördragets bestämmelser, besattes staden
av italienska trupper (dec.). Svagare var
Gio-littis inrikespolitik; han tolererade t. ex.
(sept. 1920) strejkande arbetares tilltag att
besätta och för egen räkning söka driva de
fabriker, i vilka de varit anställda; polis och
militär tillätos att passivt gynna eller direkt
understödja fascisternas våldsföretag mot
misshagliga stadsmyndigheter,
tidningsredaktioner och privatpersoner. Nyvalen till
parlamentet i maj 1921 medförde ej några
betydande förändringar i kammarens
sammansättning, men i den kommunistiska
omstörtnings-rörelsen visade sig en tydlig avmattning, och
socialistpartiets moderata flygel förberedde
samverkan med borgerliga vänstergrupper för
åstadkommande av en fast demokratisk
regeringsmajoritet. Å andra sidan sökte vissa
industriella och militära kretsar utnyttja
fasciströrelsen i statsvälvningssyfte.
Förvirringen ökades, då man 1 aug. 1922 från
fackför-eningshåll under anarkistisk påverkan
igångsatte en storstrejk, vilken socialistpartiets
ledning ej vågade motsätta sig. Strejken var
från början misslyckad och avblåstes redan 3
aug. under påverkan av fascisternas
ingripande. Regeringens tafatta maktlöshet
lockade nu fascisterna att söka sätta sig i
besittning av regeringsmakten, vilket även
lyckades genom påbörjandet av en »marsch mot
Rom» (se Fascism, sp. 142—143), mot
vilken konungen, misstroende truppernas
pålitlighet, 28 okt. motsatte sig militärt
ingripande. Till premiärminister utsågs 31 okt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 21 19:51:01 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdj/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free