Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteraturanvisningar - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
855
Italiens fornspråk
856
der Renaissance in Italien» (1860; många
uppl.); P. O. v. Törne, »De västerländska
nationalstaterna», och J. Nordström, »Medeltid
och renässans» (båda i Norstedts
»Världshistoria», bd 6, 1929, med rik bibliogr.); C.
Bel-viglieri, »Storia dTtalia 1814—66» (6 bd, 1867
—70); V. Bersezio, »Il regno di Vittorio
Ema-nuele II» (8 bd, 1878—95); C. Tivaroni, »Storia
critica del risorgimento italiano» (9 bd, 1888
—97; tiden 1735—1870); P. Orsi, »LTtalia
moderna, storia degli ultimi 150 anni» (3:e
uppl. 1910; ty. uppl. 1902; med bibliogr.); B.
King, »History of italian unity» (2 bd, 1899);
B. Croce, »Storia della storiografia italiana
nel secolo decimonono» (2 bd, 1921) och
»Storia dTtalia dal 1871 al 1915» (1928); E. Masi,
»Il risorgimento italiano» (2 bd, 1918); I.
Rau-lich, »Storia del risorgimento politico
dTtalia» (1920 ff.); E. Lemonon, »LTtalie
d’après-guerre» (1922); K. Schellhass, »Nachrichten
aus der historischen Literatur I:s 1914—21» (i
Neues Archiv für Ältere Deutsche
Geschichts-kunde, bd 44, 1922); L. Villari (fascistisk),
»The awakening of Italy» (1924) och »The
fascist experiment» (1926); L. Sturzo, »Italy
and fascism» (1926); G. Salvemini
(antifa-scist), »The fascist dictatorship» (1928); I.
Hjertén, »Vålnader från Palatinen» (1926);
F. Fox, »Italy to-day» (1927). — Se även
litt. till art. C a v o u r, Fascism, M a
z-z i n i och Mussolini.
Italiens fornspråk äro dels indoeuropeiska,
dels icke indoeuropeiska. Bland de förra äro
främst att nämna de italiska språken i
inskränkt mening, vilka delas i två grupper:
A. Den latinsk-faliskiska. Förutom
latinska språket (se d. o.) och en del föga
kända lokala munarter omfattar den
språket i s. ö. Etrurien med huvudorten Falerii,
den s. k. faliskiskan. Icke så fåtaliga
men korta och vanl. fragmentariska
inskrifter på detta, av etruskiskan starkt påverkade,
idiom äro bevarade. Till denna grupp har
man även med rätt eller orätt hänfört s i
kuli s k a n på Sicilien.
B. Den oskisk-umbriska. O s k i s k a n, de
samnitiska stammarnas språk, har fått sitt
namn av oskerna, en troligtvis med
samni-terna närbesläktad folkstam, bosatt i
Kam-panien sedan äldre tid, före etruskernas och
senare (efter mitten av 400-talet f. Kr.)
sam-niternas inbrott i detta landskap. Den är
bevarad i omkr. 200 inskrifter från omkr. 400
f. Kr.—omkr. 50 e. Kr., delvis blott namn
men några vidlyftigare: cippus Abellanus (en
sten från Abella i Kampanien), tabula
Ban-tina (i latinskt alfabet; en bronstavla från
Bantia i Lukanien) och votivinskriften från
Agnone (i Samnium). Umbriskan,
um-brernas språk, är huvudsakligen känd genom
en sakraltext på de s. k. i g u v i n s k a
(eugubinska) tavlorna, sju
bronstavlor, funna 1444 i Gubbio (Iguvium). En
del av texten är skriven med det inhemska,
från det etruskiska härstammande alfabetet,
en del med det latinska, representerande ett
yngre språkskede, den senare möjl. från 1 :a
årh. f. Kr., den förra måhända omkr. 100 år
tidigare.
Mycket nära oskiskan, som emellanåt, i
vidare bemärkelse, får heta »sabelliskt» språk,
stodo • de i trängre mening s. k.
sabel-1 i s k a dialekterna, som talades av en rad
mindre, n. om Samnium boende stammar, ss.
sabiner, vestiner, marser, paeligner m. fl.,
medan däremot volskiskan (s. ö. om det
äldre Latium) tyckes ha intagit ett slags
mellanställning mellan denna dialektgrupp
och umbriskan. P. P.*
Utom dessa italiska språk må nämnas
liguriskan, vars egenart är omtvistad
men som flera forskare vilja återfinna i de
s. k. lepontiska, i Norditalien och
Syd-schweiz, förnämligast i trakterna kring Lago
Maggiore och Luganosjön, anträffade,
inskrifternas uppenbart indoeuropeiska och
delvis om keltiskan påminnande språk, vidare
galliskan, tillhörande den keltiska
språkfamiljen, grekiskan, representerad av
forngrekiska dialekter, samt venetiskan
(i östligaste Norditalien) och me s s a p i
s-k a n (i Syditaliens östligaste del, »klacken»).
De båda sistnämnda äro visserligen
ävenledes indoeuropeiska men ännu ej med full
säkerhet klassificerade. Man antager vanl.,
att de höra samman med illyriskan (på
v. Balkan).
Av Italiens fornspråk äro de flesta
obetydligt kända och klarlagda. Mest
omdebatterad av dem alla är etruskiskan,
vilken säkerligen icke är av indoeuropeiskt
ursprung, hur mycken påverkan den ock må
ha rönt av de indoeuropeiska språk (framför
allt de italiska), med vilka den genom
historiska förhållanden kom i beröring. Om dess
samband med de språk, som före de
indoeuropeiska folkens invandring talades i
Mindre Asien och Sydeuropa, ha mer eller
mindre antagliga hypoteser framställts; för den
närmare utformningen av sådana teorier är
det naturligtvis av en viss betydelse om man
anser etruskerna ha kommit till Italien
efter de indoeuropeiska italerna eller tvärtom
tror dem tillhöra Italiens förindoeuropeiska
befolkning, en mening, som på allra senaste
tiden fått beaktansvärda förespråkare.
Etruskiskan är bekant genom uppgifter
hos klassiska författare, stycken av en
handskrift och (huvudsakligen) inskrifter.
Handskriften (från Egypten, trol. l:a årh. f. Kr.)
utgöres av mumiebindlarna i nationalmuseet
i Agram, remsor av ett med bläckskrift i
tvärstående kolumner försett avlångt
linnestycke (skriftrulle, med något över 500 olika
ord och talrika upprepningar), använda som
makulatur vid inkartonneringen av en mumie.
Av de omkr. 8,500 kända inskrifterna
(målade, inhuggna eller inristade på
gravkamrarnas väggar, sarkofager, askurnor,
gravstenar, vaser m. m.) äro de flesta funna i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
