Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienska krigsskådeplatsen under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
863
Italienska krigsskådeplatsen under världskriget
864
Ungefärliga stridsfronten
under 1915.
•■•w Stridsfronten efter elfte
Isonzoslaget aug. 1917.
sig med en terrängvinst. Striderna upphörde
i början av juli i samband med att
österrikarna måste borttransportera trupper för
att möta ryssarnas anfall i ö. under Brusilov.
Cadorna
nyttjade sitt läge på de
inre linjerna till
att efter
Trentino-offensivens avvisande hastigt
förflytta trupper till
Isonzofronten, där
sjätte I
sonzo-slaget ägde rum
4—16 aug.;
anfallet skedde under
enhetlig ledning av
hertigen av Aosta.
Detta anfall
medförde f. ggn en
verklig framgång
för italienarna, i
det att Görz och v.
delen av
Doberdo-platån togos.
Härigenom stärktes
italienska folkets förtroende till ledningen,
och det var med tillförsikt italienarna 14
sept. åter gingo till anfall. I detta under 4
dagar fortgående sjunde Isonzoslag
nåddes dock ej något resultat. Ej heller i
åttonde och nionde Isonzoslagen
(resp. 9—12 okt. och de sista dagarna av okt.)
lyckades italienarna vid upprepade anfall s.
om Görz och på Karstplatån erövra de
förstärkta och fördjupade österrikiska
ställningarna. Härmed upphörde 1916 års strider
vid Isonzo; vintern förflöt lugnt.
Den allmänna offensiv på våren 1917,
varom ententemakterna överenskommit, ägde,
vad Italien beträffar, ej rum förrän i maj.
Först då ansåg sig Cadorna färdig att
igångsätta anfallet. Detta ledde till tionde
Isonzoslaget, som började 14 maj med
anfall n. om Görz av 2 :a armén (nu under
general Capello), varefter 3:e armén
framgick s. om Görz. Det slutade 26 maj, men
ett motanfall på Karst skedde 4—6 juni.
Slaget medförde visserligen någon
terrängvinst n. om Görz och på Karst men intet
avgörande; förlusterna på ömse sidor voro
mycket betydande. — En längre tids lugn
inträdde nu. Efter artilleriförberedelse
påbörjades 19 aug. 1917 ett nytt allmänt, på
bred front företaget anfall. Under elfte
Isonzoslaget, som pågick till slutet av
månaden, kom Bainsizzaplatån i italienarnas
händer, men ej heller detta var av avgörande
betydelse, enär österrikarna förmådde hålla
vissa stödjepunkter, ss. Monte Santo, vid
platåns sydsida. Slaget var ytterst
förlust-bringande; italienarna uppges ha förlorat
150,000 man (i döda, sårade och fångar) och
österrikarna 135,000 man. Emellertid voro
försvararnas krafter vid bristningsgränsen,
varför den österrikiska ledningen hos tyska
högkvarteret hemställde om hjälp. Tyska
trupper under general O. von Belovv
transporterades till Isonzofronten, och förberedelser
vidtogos för ett anfall, som skulle utgå från
linjen Flitsch (it. Plezzo)—Tolmein. Om de
följande striderna, som ledde till
genombrottet vid C a p o r e 11 o, se d. o. Italienarna
tvungos att gå tillbaka utefter hela linjen,
och resultaten av de många och blodiga
Isonzoslagen gingo om intet. Det blev ett
segertåg för centralmaktstrupperna fram
över Udinelinjen på Veneziens slätter. Även
de i terrängen s. ö. om Trient stående
trupperna, nu under befäl av Conrad von
Höt-zendorf, gingo till anfall mot italienarnas
flank och rygg; detta anfall lyckades dock
italienarna avvärja. Sedan de österrikiska
huvudkrafterna omkr. 6 nov. passerat
Taglia-mento, fortsattes framryckningen. Den
hejdades vid Piave. Bakom denna flod hade
Cadorna tagit ställning omkr. 10 nov. och
sökte bringa reda i de upplösta förbanden.
Italienarna hade nu också fått
hjälpsändningar från engelsmän och fransmän, och de
anryckande underläto att söka forcera den
italienska försvarslinjen. Framgången var
likväl kolossal. Hotet mot Trieste var borta,
kriget kunde föras på fiendens område; en
moralisk höjning gjorde sig gällande i den
inom sig själv söndrade dubbelmonarkien.
Vid Piave förblev ställningen oförändrad
under en lång tid. Cadorna hade såsom
ge-neralstabschef ersatts av general Diaz,
vilken med kraft arbetade på att återställa
arméns stridsduglighet. Enär Österrike efter
upphörandet av krigstillståndet med
Ryssland ansåg sig kunna disponera tillräckligt
med trupper för att upptaga offensiven mot
Italien, skedde 15 juni 1918 ett allmänt
anfall vid Piave, vilket i början kröntes med
framgång. Men enär floden svällde upp just
då ett lyckat italienskt motanfall företogs,
blev situationen på österrikisk sida kritisk;
återtåg måste anträdas, och läget förblev
2 juli, då striderna avstannade, såväl vid
Piave som vid Brenta, där österrikarna även
gått till anfall, i stort detsamma som före
den österrikiska offensiven.
Härmed började läget att ställa sig
alltmera gynnsamt för italienarna.
Sönderdel-ningsprocessen i Österrike-Ungern hade
fortgått så långt, att armén knappast längre
hade något gemensamt fädernesland att
strida för. Under sådana förhållanden var det
ej förvånansvärt, att italienarna kände sig
nog starka att övergå till allmänt anfall.
Detta kom dock ej till stånd förrän i slutet
av okt. men kröntes då med fullständig
framgång. Efter att ha lyckats överskrida Piave
i dess mellersta lopp (med början 23 okt.)
gingo italienarna till anfall i linjen Sacile—
Vittorio Veneto—Feltre, där 24—29 okt. 1918
ett fältslag utvecklade sig, som uppkallats
efter staden Vittorio Veneto (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
