Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
867
Italienska litteraturen
868
gelo Poliziano (d. 1494), vars »Orfeo»
är det första italienska profandramat, J
a-c o po Sannazzaro(d. 1530), vars främsta
italienska diktverk är herderomanen
»Arca-dia». Det nordfranska episka stoffet gjordes
till föremål för mera konstnärlig behandling
av Luigi Pulci (d. 1484) och B o j a r d o
(d. 1494), vilka hämtade stoff från
Karlssagan — Bojardo upptog även motiv från
Artussagan — och brukade den för epos
sedan dess bibehållna versformen ottave rime.
Bland prosaförfattarna märkas Leon B a
t-tista degli Alberti (d. 1472) och L i
o-nardo da Vinci (d. 1510).
Den klassiska perioden, 1595—1595. Den
föregående generationens strävan mynnar nu
i renässansens avslutningsskede ut i den
antika klassicitetens omdaning till fullt
nationell, författarna förena med antikens
klara och sunda väsen en från samma håll
vunnen kraft att stilfullt behandla sitt eget
modersmål. Från denna period
förskriver sig Lodovico Ariostos (1474—
1533) episka dikt »Orlando furioso», som
uttrycker renässansens livsglädje och syn på
världen. — Den lyriska diktkonsten
däremot röjde vid denna tid starkt inflytande
från Petrarca i menlig riktning. Bland de
få, som visade kraft och ursprunglighet, står
främst Michelangelo Buonarroti
(d. 1564). Tidens märkesmän inom prosan äro
hävdatecknarna N i c c o 1 ö M ach i a v e 11 i
(d. 1527) och Francesco Guicciardini
(d. 1540). Florentinare båda, komplettera de
varandra men ha gemensamt förtjänsten att
från den naiva krönikestilen ha höjt det
historiska författarskapet till konsekvent
utredning av orsakssammanhanget i
händelsernas förlopp; de ha sålunda inlett
hävdateckningens moderna form. Greve B a 1 d a
s-sare Castiglione(d. 1529) vann med sin
skildring av en fulländad hovman, »Il libro
del cortegiano», välförtjänta lovord. B e
n-venuto Celli ni (d. 1571) lämnade i sin
självbiografi en i stilen regellöst individuell,
ofta brutalt uppriktig skildring av en
renässansbohems förhållanden och levnadsöden.
— Giorgio Vasari (d. 1574)
tecknade långa serier konstnärsbiografier, en rik
källa för studiet av den italienska konstens
historia. Den dramatiska litteraturen
räknade under denna period många
representanter, bland dem Giangiorgio T r i
s-sino (d. 1550), vars största förtjänst torde
vara, att han i dialogerna använde rimlösa
elvastavingar, endecasillabi sciolti, en
versform, som visat sig synnerligen passande för
det italienska högre dramat.
Komediförfattare voro bl. a. kardinal Dovizi da
Bibbi e n a (d. 1520), Machiavelli och den
karaktärslöse, mångfrestande Pietro Aretino
(d. 1556). Lustspelsförfattare var
Giovanni Maria Cecchi (d. 1587), som godmodigt
och kvickt lämnat trogna kulturskildringar
från det borgerliga Florens på stadens
tal
språk. Mera livskraftig och populär än den
litterära komedien var den improviserade konstlösa
och uppsluppna commedia dell’ arte (se d. o.).
I övergången till den följande perioden
tillkom en ny form av dramatisk poesi,
herdedramat, som hade sin utgångspunkt i den
pastorala lyriken. Herdedramat fick hastigt
en vacker och mönstergill form genom T
or-q u a t o Tassos (1544—95) »Aminta» och
Battista Guarinis (d. 1612) »Pastor
fido». Tasso är den siste renässansmannen,
dock av modifierad typ, ty han var den ende
med religiös läggning. Hans stora skaldeverk
är hjältedikten »Gerusalemme liberata».
Förfallets period (it. il decadimento), 1595
—1150, inledes med den autodafé, genom
vilken Giordano Bruno 1600 fick med livet
umgälla sin djärvhet att röra sig fritt på
tankens alla områden. Skenet från detta bål
verkade en skräck, som vid pass trettio år
senare fick ny näring genom den ryktbara
scen, då Galileo G a 1 i 1 e i nödgades inför
inkvisitionstribunalet förneka säkra resultat
av egen forskning. Under ett sådant tryck i
förening med landets sorgliga läge i övrigt
saknade vitterheten den rätta atmosfären.
Det är heller ingen tillfällighet, att
barockstilen sammanfaller med den skönlitterära
secentismo. Denna karakteriseras av
virtuositet i sådana raffinerade stilmedel som
långsökta bilder, sirliga omskrivningar och
ordlekar. Den fantasirike och talangfulle
neapolitanaren Giovambattista Marino
(d. 1625) var tongivande i denna stilart, som
ofta kallas marinis m. Bland lyriska
skalder, som äro jämförelsevis oberörda av
marinismen, märkas Gabriello C h i
a-b r e r a (d. 1638), som efter grekiska och
franska förebilder inledde bruket av smärre
diktformer, och greve Fulvio Testi (d. 1646),
vilken skrev »Pianto dTtalia», som med
gripande kraft uttrycker en djup smärta över
Italiens politiska sönderslitenhet. En yngre
släkt tillhörde Alessandro Guidi (d.
1712), den förste, som avvek ifrån Petrarcas
mönster och skrev canzoner med fria strofer.
— Först mot seklets slut tog oppositionen
mot secentismos förkonstling bestämd form
genom den åt minnet av drottning Kristina
ägnade akademien Areadia, vars lagstiftare
var estetikern Gravi na (1664—1718) och
som gynnade den idylliserande herdedikten.
Tragedien rönte starkt inflytande från
Frankrikes stora tragöder. Pietro Jacopo
Martelli (1665—1727) följde deras
mönster även i metriskt hänseende och formade
en italiensk variant av alexandrinen (verso
martelliano) med parvisa rim. Den vittre
arkeologen Scipione Maffei (d. 1755)
följde trognare den äldre, antika traditionen;
hans »Merope» väckte allmän och varaktig
beundran. Antonio Con ti (d. 1749), som
besökt England, var den förste italienare, som
tog intryck av Shakespeare. — Periodens
prosalitteratur var ymnig på alla områden:
no
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
