Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Italienska litteraturen
870
veller efter traditionellt mönster, romaner
efter franskt, lovtal, litterära brev och
predikningar m, m., allt i secentismos
smakriktning. Ett undantag bildade den litteratur,
hävdateckning, litterär kritik, gryende
naturforskning och filosofisk spekulation i ny form,
alla yttringar av vaknande vetenskapligt liv,
vars representanter med framgång vinnläde
sig om klar och läsbar stil. Främsta rummet
intar G al i le o G al il e i (d. 1642), som
även ägde starka litterära intressen.
Den vaknande nationalkänslans period, 1750
—1870, av italienarna kallad risorgimento
eller rinnovamento, vilket innebär ett
uppvaknande ur politisk och även andlig
för-soffning. Giuseppe Parini (d. 1799)
förde dikten ut ur Areadias konventionella
fantasivärld in i det verkliga livets miljö,
där han närmast fäste sig vid sociala
missförhållanden. Även som lyrisk skald var
han reformator och eftersträvade en enkel
och naturlig men fullt konstnärlig stil. Hans
yngre samtida Vittorio Alfieri (d.
1803) ville väcka och höja nationalkänslan
och lära sina landsmän hata det politiska
och klerikala förtryck, varunder de levde.
Liksom Alfieri gick Vineenzo M o n t i (d.
1828) direkt tillbaka till antiken. Hos dem
båda framträdde alltså klassiciteten med en
frisk ursprunglighet, varför deras poetiska
riktning kallades nyklassisk. — Ugo
Foscolos (d. 1827) diktning
genomströmmas av bitterhet över Italiens förödmjukande
beroende av utländska makter. Den
framträder vemodigt i hans sköna dikt »I sepolcri»
men än starkare i romanen »Jacopo Ortis»;
han gav uppslaget till den moderna litterära
kritiken. Inom dramatiken var på tragediens
område den franska skolan härskande, tills
Alfieri rubbade dess prestige och med sina
dramer i rent antik stil »från scenen förde
krig mot tyrannerna». Commedia dell’ arte
trängdes äntligen tillbaka genom Carlo
Gol do ni (d. 1793), som i fullt litterära
komedier framställde säkert tecknade
karaktärer och fint observerade, aktuella
kulturbilder från sin fädernestad, Venezia.
Visserligen sökte hans vedersakare Carlo Gozzi
(d. 1806) att i dramatiserade fabler hålla den
traditionella italienska komedien vid makt,
men hans framgång blev kort. Bådas rival
var Pietro Chiari (1711—85), rik på
bisarra idéer och produktiv även som
romanförfattare. — Under denna periods första
skeden, för vilka gränsen kan sättas 1815, ägde
Italien en rad prosaförfattare av stor
förtjänst: den mångsidige humanisten F r a
n-cesco Maria Zanotti (d. 1777),
litteraturhistorikern Girolamo Tiraboschi
(d. 1794), den djärve antikyrklige historikern
Pietro Giannone (d. 1748),
nationalekonomen Antonio Genovesi (d. 1769),
Cesare Beccaria (d. 1794), som lade
grunden till den moderna straffteorien och
med några vänner utgav tidskr. Il Caffè, vari
de gjorde sig till målsmän för moderna
kulturrörelser. Reformerande på den allmänna
smakriktningen verkade även tidskrifterna
L’Osservatore och La Frusta Letteraria. —
Fastän av utländskt ursprung blev den
italienska romantiken ett uttryck för en
nationell litterär rörelse, vars strävan var
att i allt bredare lager väcka längtan efter
ett fritt och enhetligt Italien. Drivna av
detta patos, valde romantikerna ämnen från
sin samtid eller ej alltför avlägsna historiska
perioder och höllo sina dikter i en känslofull
stil. Många fingo med fångenskap eller
landsflykt umgälla sin frimodighet, men
martyrglorian stegrade verkan av deras skrifter.
Den italienska romantikens litterära program
framställdes klarast av Manzoni 1823 i hans
ryktbara brev till Cesare d’Azeglio, varigenom
han gav den en hållning, som den länge
iakttog. För sitt höga syfte, Italiens befrielse,
verkade den kraftigt, men sedan politikerna
tagit saken om hand, miste den sin
sammanhållande kraft. — Alessandro
Manzoni (1785—1873; se d. o.), måttfull och
självständig, var huvudet högre än skolans övriga
representanter, bland vilka särskilt må
framhållas Giovanni Berchet (d. 1851),
vars skrifter ge det fullaste intrycket av den
ännu ungdomligt sjudande hänförelsen, S i
1-vio Pellico (d. 1854), vars »Le mie
pri-gioni» fortfarande läses med intresse, liksom
hans »Francesca da Rimini» vann vidsträckt
popularitet, Alessandro P o e r io (d.
1848), Goffredo M am el i (d. 1849), som
skrev nationalsången »Fratelli dTtalia»,
Luigi Mercantini (d. 1872),
Garibaldi-hymnens författare, satirikern Giuseppe
Giusti (d. 1850), dramaturgen G. B. N i
c-colini (d. 1861) samt Tommaso
Gros-si (d. 1853), Ippolito Nievo (d. 1861)
och M a s s i m o d’A z e g 1 i o (d. 1866), vilk^
efter Manzonis föredöme skrevo historiska
romaner. Giacomo Leopardi (d. 1837)
gav med sin »Operette morali», sin
»Episto-lario» och sitt övriga författarskap prov på
klassisk skönhet i formen och ett innehåll
av mäktig verkan. — Nästan all annan högre
litterär produktion fick, även den, under dessa
årtionden hållning och färg av en stark
fri-hetslängtan. Särskilt gällde detta om
hävdatecknarna Pietro Colletta (d. 1831),
Carlo B o 11 a (d. 1837), Cesare Balbo
(d. 1853) och Cesare Ca,ntü (d. 1895).
Nutiden. 1870 var det stora befrielseverket
fullständigt avslutat. Under föreg. årtionden
hade nära nog all litterär verksamhet haft
till syfte att främja detta önskemål. Den
förut så varma patriotiska hänförelsen lade
sig småningom, och därmed bortföll det
samband denna utgjort mellan den läsande
allmänheten och de skönlitterära författarna.
De äldre fortsatte visserligen att dikta i den
tonart, som förr verkat anslående, men de
funno ej längre full resonans hos
allmänheten, som blivit mera kritisk och börjat tröttna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
