Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Italienska litteraturen
872
på senromantikens sentimentalitet. Den
fordrade intryck av annan art och större
konstnärlighet. Alltefter lynne och läggning sökte
diktkonstens yngre utövare sin inspiration i
historiska erinringar, i intryck från den miljö,
i vilken de levde, och ofta även hos franska,
engelska, tyska, ryska och skandinaviska
författare. Skönlitteraturen hade blivit alltmera
internationell, och utlandets smakriktningar
spredos raskt i Italien. Om lyriken gäller detta
i mindre mån än om övriga diktarter. Den
store lyriske konstnären var Giosuè C a
r-d u c c i (se d. o.; Nobelpristagare 190G, d. 1907),
den senaste länken i serien: antiken, Dante,
Petrarca och Leopardi; den rikt
kommenterade »Antologia Carducciana» (1909) lämnar
välkommen hjälp i studiet av hans
skaldskap. Carducci var renässansman i modern
stil och utövade genom föredöme och kritik
ett höjande och stärkande inflytande. Hans
efterträdare på lärostolen i Bologna blev
Giovanni Pascoli (d. 1912). Med
honom jämställas Antonio Fogazzaro
(1842—1911) och Gabriele d’A n n u n z i o
(f. 1863). — I Italien ha alltid många övat
lyrisk poesi, och så är det ännu. Av dem ha flera
hunnit verkligt mästerskap; andras rykte
åter stödes av den i Italien ännu mycket
starka lokalpatriotismen. Bland de förra
torde här böra erinras om Giovanni M a
r-radi (f. 1852), berömd för stilfulla
naturskildringar i Carduccis maner, samt G u i d o
M a z z o n i (f. 1850), som elegant för
pennan även som prosaförfattare. Vidare märkas
Ar tu ro Gr af (d. 1913) och Domenico
G n o 1 i (d. 1915) samt den mångsidige
Enrico Panzacchi (1842—1904), som
i en från romantiken ärvd, sentimental
smakriktning i medryckande form tolkat stundens
skiftande intryck. Olindo Guerrini
(pseud. Lorenzo Stecchetti, d. 1916)
erinrar i sina »Postuma» om Heine och
Bau-delaire. Den italienska bohemen
representeras vackrast av den tidigt bortgångne E m
i-lio Praga(d. 1875), vars bästa dikter äro
vemodsfullt gripande. Den socialistiska
käns-loriktningen spåras hos många och dominerar
absolut hos Ada Negri (f. 1870).
Den italienska roman- och
novellitteratu-ren lämnar en mångskiftande bild av det
moderna Italien, som likt det övriga Europa är
skådeplatsen för en mångfald olikartade
kulturströmningar. För dem alla finnas
representanter bland romanförfattarna. Med den
närmast föregående romantiska
litteraturen är sambandet svagt, ty den förr så
omtyckta historiska romanen är numera nästan
alldeles övergiven. Manzonis bemödande att
i ädel stil karakterisera en hel samhällskrets
och dess olika typer har följts av G i u 1 i o
Carcano (d. 1884), Edmondo De
Ami-c is (d. 1908), Giovanni Ruffini (d.
1881) och Emilio de Marchi (d. 1901).
Den italienska v e r i s m e n, som i likhet med
naturalismen i Frankrike byggde på en
mo
dern naturvetenskaplig åskådning, skapade
med Giovanni Verga (d. 1922), L u i g i
Capuana (d. 1915), Matilde Serao (d.
1927), Grazia Deledda (f. 1872;
Nobelpristagare 1927) o. a. en betydande
prosadikt med ämnen från folklivet i olika delar
av landet. Hembygdsdiktningen har i Italien
fått en mycket stark ställning på grund av
de där ovanligt skarpt utpräglade
landskaps-egendomligheterna. Särskilt livligt blomstrar
av samma skäl också dialektlitteraturen.
Bland dess förnämsta företrädare är den
känslofulle och humoristiske folklige
neapolitan-ske lyrikern Salvatore Di Giacomo
(f. 1860), av vars sånger många tonsatts.
Mycket betydande äro romarna Giuseppe G i
o-a c c h i n o Belli och C e s a r e P a s c a r e
1-1 a (f. 1858); av övriga skalder på Roms dialekt
må nämnas Giggi Z a n e 11 a och
satirikern Alberto S a 1 u s t r i, populär under
märket Trilussa; vidare pisanaren R
e-nato Fucini (1843—1922), märket Ner i
Tanfucio, det toscanska landskapets
yp-perlige skildrare, venezianen Attilio S
arfa 11 i, veronesaren Berto Barbaran i,
milanesaren Ferdinando Fontän a,
neapolitanaren Ferdinando Rus so,
pie-montesaren Angelo Brofferio och
sici-lianen Giovanni Mel i. Lyriken
behärskades långt in på 1900-talet av Giovanni Pascoli
och Gabriele d’Annunzio, vilka fått talrika
efterföljare. Pascoli var på en gång naiv och
preciös, ett fruktbart lyriskt skaplynne, som med
kärlek och ömhet omfattade människorna och
tillvaron, och hans diktning är subjektiv,
känslig, vek och drömmande. d’Annunzio hyllade
från början en radikal sensualism, som snart
tog formen av ett estetiskt virtuoseri, för
vilket sinnenas njutningar var det enda
betydelsefulla. Efter att en kort period ha låtit
påverka sig av Tolstoj och Dostojevskij blev han
nietzschean och har under Italiens krig varit
det nationella utvidgningsbegärets eggare och
själva krigets lovprisare, varunder hans
diktning blivit alltmer dekorativ och retorisk.
G u i d o Gozzano (1883—1916) och
Amalia Guglielminetti(f. 1889) visa
samma sinnliga lidelsefullhet som d’Annunzio,
deras mästare. Francesco Pastonchi
(f. 1875), som utgick från d’Annunzio, har
efter ett skede av pessimism utvecklats till
entusiastisk förhärligare av naturen, av
vetenskapens och arbetets fredliga segrar. Vidare märkas
Francesco Gaeta, Giovanni
Ber-tacchi, A If redo Bacce lli (f. 1863), A
r-tur o Colau tt i (d. 1914), Angelo O r v
i-e t o, Corrado Corradino, Giovanni
C e n a (1870—1915), Francesco Chiesa,
Fausto Salvatori, Capuaho
An-z o 1 e 11 i och Giovanni Castanzi.
Skilda riktningar ha gjort sig gällande, utan
att någon särskild vunnit en ledande
ställning. Fri vers, med starka påverkningar från
den franska litteraturen och även Walt
Whit-man, har odlats livligt, och i den yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
