Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk teater - Italienskt rajgräs - Italiensk vass - Italisk - Italiska folk - Itapicuru - Itasea - Itatiaya - Item - Iteration - Iterativ - Iteratur - Iterera - Ithaca - Ithaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
885
Italienskt rajgräs—Ithaka
886
Teaterledare av betydelse äro även
författarna Dario Niccodemi och Luigi
Piran-dello. En egendomlighet för Italien är
dialektteatern, bland vars berömdheter äro
Giovanni Grasso och Angelo Musco (båda
sici-lianare), Edoardo Ferravilla (milanesare) och
A. Niccöli (florentinare). I. är ytterst
konservativ, dess scentekniska hjälpmedel och
dekorativa uttrycksmedel efterblivna. Men
den enskilde skådespelaren når på grund av
rasens medfödda naiva fantasi och rörliga
temperament i förening med den tekniska
säkerhet, som landets gamla teaterkultur
skänker, ofta högt, ej sällan verklig storhet.
Utmärkta teäterskolor med offentligt understöd
finnas i Florens och Rom. Moderna
strömningar i fråga om spelstil och iscensättning
ha ännu ej funnit gehör i Italien. Ett enstaka
försök är den lilla experimentteater, som
sedan några år ledes av målaren Anton Giulio
Bragaglia i Rom.
Litt.: L. Riccoboni, »Histoire du théätre
ita-lien» (1730); M. Sand, »Les masques et
bouf-fons de la comédie italienne» (1859; eng.
uppl.: »The history of the harlequinade», 1915);
P. E. Giudici, »Storia del teatro italiano»
(1869); L. Stoppato, »La commedia popolare
in Italia» (1887); K. Mantzius,
»Skuespilkun-stens historie» (6 bd, 1897—1916); A. Mc Leod,
»Plays and players in modern Italy» (1912);
W. Smith, »The commedia dell’ arte» (1912);
L. Tonelli, »L’evoluzione del teatro
contem-poraneo in Italia» (1914); P. L. Duchartre,
»La comédie italienne» (1924). G. K-g.
Italienskt rajgräs, bot., se L o 1 i u m.
Italiensk vass, bot., se A r u n d o.
Itälisk, hörande till forntidens Italien;
italiensk, hörande till medel- och nyare
tidens Italien.
Italiska folk äro i vidsträckt bemärkelse
forntidens folk i nuv. Italien, i landets övre
del: 1 i g u r e r n-a av omdiskuterad härkomst
i v., de indoeuropeiska veneterna
(illy-rer?) i ö. och de keltiska gallerna på
båda sidor om mellersta Po; på den egentliga
halvön: etrusker (se d. o.), grekiska
stammar och kolonier i s. (Rhegion, Taras
m. fl.), japyger el. messapier (illyrer?)
i Apulien och Kalabrien och italiska
folk i egentlig bemärkelse el. i t a 1 e r, en
huvudgren av den indoeuropeiska stammen.
Beträffande italerna skiljer man mellan två
huvudstammar: den
umbrisk-sabel-1 i s k a och den latinska. Umbrerna
bodde mellan övre Tiber och Adriatiska
havet. Främst bland de sabelliska folken i
vidsträckt mening må nämnas samniterna
i Samnium, Kampanien och Lukanien, som
underkuvade opikerna (lat. opsci, osci), till
vilka ausonerna (lat. aurunci) vid kusten
i n. hörde. Sabelliska stammar voro vidare
s a bin e r i berglandet n. ö. om Rom, p
i-center, vestiner och f r e n t a n e r
längs Adriatiska havet samt peligner
och m a r s e r ini landet s. ö. om sabinerna.
Grannar till de i Latium boende 1 a t i n e
r-n a voro aequer, herniker och v o
1-s k e r, som tidigt förlorade sin nationella
självständighet. Från fastlandet synas s
i-kulerna på Sicilien ha kommit. Jfr 11
a-liens f ornsp r åk. H. Sgn.*
Itapicuru [-koro’], flod i brasilianska
staten Maranhäo, från Serra do I. till Säo
José-viken av Atlanten. Omkr. 1,000 km lång,
segelbar 70 km.
Itasca [itä’sko], sjö i Minnesota, U. S. A.,
444 m ö. h. Sammelbäcken för källfloder till
Mississippi.
Itatiaya [-a’ja], högsta bergstoppen (av
granit och syenit) i Serra da Mantiqueira, i s. ö.
Brasilien; 2,994 m ö. h.
I’tem, lat., likaså, vidare.
Iteration (lat. iterätio, förnyelse) el. Å t e
r-f all i brott (fr. récidive), i vidsträckt
mening det förhållande, att en person, som
redan straffats för brott eller åtm. dömts till
ansvar därför (jfr Fortsatt brott), ånyo
gör sig skyldig till straffbar gärning.
Viktigast äro de fall, i vilka det nya brottet är
av samma slag som det föregående (special-i.)
eller eljest grundar sig på samma brottsliga
böjelse (motiv-i.). Samtliga nordiska
strafflagar upptaga specialiteration som
straff-skärpningsgrund vid vissa förbrytelser,
särskilt tjuvnadsbrott. Enl. svensk (och finländsk)
strafflag förutsättes därvid, att återfallet ägt
rum, sedan den brottslige till fullo undergått
det straff, som blivit honom ådömt för det
förra brottet. Inom specialstraffrätten, t. ex.
vid rusdrycksförseelser, upprätthålles ej
alltid detta krav. Straffskärpningen bortfaller,
om den dömde efter domen, resp, straffets
undergående, har förhållit sig oförvitlig i
minst tio år (återfallspreskription); likaså oin
det förra brottet begicks före fyllda 18 år.
— Jämte straff skärpning känner den svenska
rätten som verkan av i. numera även i
n-ternering (se d o.). (R. B-I.)
rterativ, verbrform), som uttrycker
upprepning av handling (»vi börja lektionerna
klockan åtta»). Svenskan har ingen
avledning, som uttrycker i. Ibland nyttjas
omskrivningar: »hon slog och slog»; »han brukar
komma» o. s. v. R-n B.
Iterätur (se 11 e r e r a), lat., (på recept)
»må förnyas», d. v. s. läkemedlet får än en
gång utlämnas på samma recept.
Iterèra, förnya, göra än en gång.
Ithaca [i’pako], stad i staten New York,
U. S. A., vid Cayugasjön; 18,948 inv. (1925).
Cornell university, grundat 1865 medelst
donationer av Ezra Cornell (1,015 lärare och
7,368 stud. 1926—27), ligger i I.; omfattar
lantbruksinstitut med mönsterfarm,
veterinär-och teknisk högskola m. fl. fakulteter och
stort bibliotek.
1’thaka (grek. Itha’ke, i nuv. folkspråket
Thia’ki, lat. I’thaca), en av de minsta av
Joniska öarna, ligger s. om Levkas (Santa
Maura) och n. ö. om Kefallenia. ön består
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
