Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Jakob V (konung av Skottland) - 6—7. Jakob VI och Jakob VII (konungar av England och Skottland) - 1. Jakob I (konung av Storbritannien) - 2. Jakob II (konung av Storbritannien) - Jakob, Frans Edvard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
Jakob
934
här blev slagen vid Solway Moss (nov.), och
16 dec. avled han, endast 8 dagar efter sin
dotters, Maria Stuarts, födelse.
6—7. J. VI och J. VII, se Jakob,
konungar av England och Skottland, 1—2. V. S-g.
Jakob (eng. James), konungar av
Storbritannien (England och Skottland).
1. J. I (1566 lfl/6—1625 27/a), son till Maria
Stuart och lord Darnley. Blev, sedan hans
moder 24 juli 1567 nödgats avsäga sig tronen,
som J. VI krönt till Skottlands konung 29
juli s. å. och
förklarades redan 1578
myndig. Om hans regering
i Skottland se d. o.,
historia. — Efter
drottning Elisabets död,
24 mars 1603,
erkändes J. som hennes
efterträdare (han var
dottersons dotterson
till Henrik VII). I
England förmådde han
ej att emot
parlamentets växande
styr
ka bevara den starka konungamakt, som
ätten Tudor uppbyggt. Hans lärda pedanteri,
vankelmod, högdragna later och svaghet
för ovärdiga gunstlingar (Carr,
Bucking-ham) berövade honom snart hans nya
undersåtars aktning och förtroende. J:s ideal
var att uppträda såsom den vise
fridsstiftaren mellan de kyrkliga partierna inom
landet samt i de religionsstrider, som söndrade
Europa i två läger. För denna uppgift ägde
han ej nödiga förutsättningar. Om J:s
regering i England och hans vacklande
utrikespolitik se England, sp. 858. — J. ägde
ganska grundliga kunskaper, särskilt i
teologi. Bland hans skrifter märkas »The true law
of free monarchies» (s. å.; en framställning
av hans uppfattning av konungamakten), den
mot tobak som njutningsmedel riktade lilla
skriften »A counterblast to tobacco» (1604) och
programskriften »The peacemaker» (1618). —
J. förmälde sig 23 nov. 1589 i Oslo med Anna
av Danmark (1574—1619), konung Kristian
IV:s syster. Deras äldste son, Henrik, prins
av Wales, f. 1594, avled 1614, och den yngre,
Karl, blev då tronföljare (sedermera konung
Karl I). Om dottern Elisabet se d. o., sp. 705.
Litt.: S. R. Gardiner, »History of England
1603—1642», I—V (1883—84), och T. F.
Hen-derson, »James I. and VI.» (1904). V. S-g.
2. J. II (1633 14/i0—1701 e/e), andre son till
Karl I och Henriette Marie av Frankrike.
Fick som helt ung titeln hertig av York,
tillfångatogs av parlamentshären juni 1646 men
lyckades i april 1648 fly. 1652—55 tjänade
han i franska hären och 1657 i den spanska.
Då hans broder Karl II 1660 besteg
Englands tron, blev J. storamiral. Som sådan
vinnläde han sig mycket om flottans
förvaltning. J. hade 1660 låtit viga sig vid Anna
Hyde (d. 1671; se Clarendon) och anslöt
sig under restaurationens första tid till det
högkyrkliga partiet. Senare övergick han i
hemlighet till katolicismen, tillkännagav 1672
sin trosförändring och gifte sig 1673 med
Maria Beatrix av
Modena. Han nedlade s. å.
storamiralsämbetet, då
parlamentet
avpressade konungen sanktion
på testakten (se d. o.).
Efter upptäckten(1678)
av den s. k. papistiska
sammansvärjningen
(jfr O a t e s) gjordes
försök att utestänga J.
från tronföljden.
Under Karl II:s sista år
utövade J. ett starkt
inflytande på denne. Vid Karl II:s död (5
febr. 1685) besteg J. tronen; ett par försök
kort därefter att störta honom (i England
av Karl II:s oäkta son hertigen av Monmouth
och i Skottland av hertigen av Argyll)
misslyckades och bidrogo endast att öka tories’
sympatier för J. Snart började dennes
planer att införa enväldet och ånyo bereda
katolicismen rum i England tydligt
framträda (jfr England, sp. 861). Motståndet
tog hösten 1688 form av en revolutionär
rörelse, i spetsen för vilken J:s måg Vilhelm
av Oranien ställde sig. Till rörelsens
framgång bidrogo de (ogrundade) tvivel man hyste
om legitimiteten av J:s 10 juni 1688 födde
son Jakob (»den äldre pretendenten», se
följande art.). Då Vilhelm i nov. 1688
landsteg i England, flydde J. 23 dec. till
Frankrike, där han fick årligt underhåll av Ludvig
XIV, och höll till sin död formligt hov i
S:t-Germain. J:s försök att med fransk hjälp
återerövra Irland (1689—90) misslyckades.
Sedan Ludvig XIV i freden i Rijswijk 1697
erkänt den nya styrelsen i England, var J:s
sak hopplös. — J. var bigott men knappast
så inskränkt, som han ofta framställts. Hans
döttrar i första giftet, Mara och Anna, blevo
bägge drottningar i England. Bland han»
oäkta barn märkes fältherren hertigen av
Ber-wick (se d. o.). Litt.: O. Klopp, »Der Fall des
Hauses Stuart» (katolsk; 14 bd, 1875—88); H.
Belloc, »James the second» (1928). V. S-g.
Jakob (eng. James), Frans Edvard,,
engelsk tronkrävare (1688 10/6—1766 12/i), vanl.
kallad pretendenten
(el. den äldre
pretendenten till
skillnad från sin son) el.
chevalier de S:t
George och av sina
anhängare erkänd som
konung Jakob III,
var son till konung
Jakob II och Maria
av Modena. J:s
födelse blev en av
anledningarna till att fa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
