Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakob Ulfsson - Jakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
943
Jakt
944
medeltida kyrkofurste av imponerande
resning. G. C-n.
Jakt, i nutida mening åtgärder för att döda
eller fånga villebråd, d. v. s. vissa som
jaktbara ansedda däggdjur och fåglar. Kunskap
om de jaktbara djurens utseende, levnadssätt,
fortplantning m. m. är ett huvudvillkor för
j:s rätta utövande liksom även för nödig
jaktvård till bevarande och förökande av
viltstammen. Vidare fordras kunskap om
erforderliga vapen och redskap, om vård och
skötsel av jakthundar samt om ändamålsenligt
tillvaratagande av det nedlagda bytet.
Den ursprungligaste j. är utan tvivel
smygjakt eller gångskytte (ty. Pürschen, eng.
stalking), då jägaren utan hjälp av hund
söker reda på villebrådet i dess tillhåll. Denna
form av j. nyttjas fortfarande i Europa,
hu-vudsakl. vid jakt på hjortdjur, och är i
tropikerna det viktigaste jaktsättet på storvilt.
Närbesläktat med denna metod är
stånd-s k y 11 e t, då jägaren ställer sig i försåt för
villebrådet vid dess »växel» (se d. o.) eller
»drag» (fåglar), lya el. ide (däggdjur). Vid
detta skytte kan villebrådet även lockas
genom att man härmar dess läte eller
utsätter konstgjorda lockfåglar (bulvaner för
orre, vättar för sjöfågel, uv för kråk- och
rovfåglar) eller utlägger åt el (för rovdjur).
J. med hundar kan ske med drivande
hundar (särsk. stövare, jfr J aktridning;
hetsjakt, se d. o.), med stående hund
(hönshund), med skällande fågelhund och som
grytjakt (se Gryt). Vid drev- el.
klappjakt anlitas manskap för villebrådets
framdrivande. Fordom ordnades drevjakter el.
skall för att döda större djur. Vid en del
dylika j. inneslöts jaktområdet delvis med
jakt ty g (se d. o.). Huvudvillebråd vid
stora skall voro björn och älg. På 1700-talet
gjordes även vinterskall på varg, ofta sedan
man genom att utlägga åtel lockat vargarna
till viss plats. Numera ordnas ej dylika stora
skall, utan man har smärre öppna drev,
klappjakter, för älg i skogsmarker, för
hare, fasan m. m. i s. Sverige.
Hunden kom mycket tidigt i människans
tjänst som hjälpare vid j. På egyptiska
minnesmärken finnas avbildade hundtyper,
liknande vinthund, stövare, tax o. s. v.
Assy-rerna hade stora, grova hundar vid j. på
storvilt. I Sverige nyttjas bl. a. kort- och
långhåriga hönshundar, stövare, spets (gråhund),
tax och foxterrier. Om j. till häst, i Sverige
föga bruklig, se Jaktridning. — I
synnerhet under medeltiden använde man falkar
vid j., och sådana nyttjas ännu av nomader;
se Falkjakt.
J. var den primitiva människans viktigaste
näringsfång. Med stigande utveckling
minskades denna dess betydelse, men den
framträdde dess mera som idrott. Som sådan hade
j. redan en hög ställning hos egypter, assyrer,
perser och greker. Romarna voro mindre
begivna på j., och med landets uppodling och
ut
rotandet av storvilt i Medelhavsländerna gick
den alltmer tillbaka där. För de germanska
folken var j. från början en viktig
förvärvskälla, som gav köttföda och skinn till kläder
o. s. v. Så var fallet i Sverige. Försäljningen
av pälsverk var ännu vid nyare tidens början
en av Sveriges viktigaste inkomster. Till
skydd för tamdjuren behövde man dessutom
idka j. på större rovdjur. Särskilt mindre
djur voro till en början huvudsaki. föremål
för fångst med fällor och giller (se d. o.). Som
jaktvapen nyttjades urspr. spjut samt pil
(med ben-, sten- el. metallspets) och båge,
senare armborst. Alla andra jaktvapen ha
undanträngts ay eldvapnen (se Jaktgevär).
J:s avkastning i Sverige, vilken växlar rätt
mycket från år till år, torde ännu vara
betydande; den beräknades 1919 till omkr. 6,5
mill. kr. Vissa år är den mängd skogsfågel
och ripor, som erhålles särskilt från landets
nordligare delar, mycket stor. J. på änder
o. a. sjöfågel utgör flerstädes en avsevärd
inkomst. Älgbeståndet var mycket starkt
decimerat under 1800-talets förra hälft, men
genom upprepade fridlysningsperioder ökades
stammen åter, så att kring mitten av
1880-talet redan över tusen älgar årl. kunde fällas.
Antalet steg hastigt, ehuru med växlingar
(minimum 1893 var 873 st., men 1894 fälldes
1,449 och 1901 2,414; därefter alltjämt
stegring till något över 3,000 åren 1906 och 1907).
Under krigsåren skövlades älgstammen svårt:
medeltalet 1916—20 sjönk därför till 1,970
st., varför åter fridlysning måste tillgripas
för stora delar av landet. Skottsiffrorna för
1922 (504) och 1923 (381) äro därför ej
normala. Sedan j. åter kunnat tillåtas på
älg, har skottsiffran starkt ökats (2,906 st.
1927 och 3,721 st. 1928). Kronhjort finnes
endast i ringa antal i Skåne, i regel fällas
årl. omkr. 30—60. Rådjuren äro även
talrikast i Skåne med en skottsiffra före kriget
av 1,400—2,200, efter 800—1,200; dock
skjutas rätt många rådjur ända upp i Svealand.
Omkring sekelskiftet började fasan och tysk
hare alltmer införas. Båda dessa arter gå
under normala förhållanden rätt väl till ända
uppe i Mälardalen men lämna den
ojämförligt högsta avkastningen i Skåne.
Skottsiffran för hare stegrades där genom denna
införsel från 6,252 år 1905 till över 28,000
år 1914 men har sedan betydligt sjunkit.
Samtidigt ökades skottsiffran för fasan där från
2,293 år 1905 till 20,140 år 1914; den sjönk
senare och håller sig numera omkr. 6,000—
7,000. Mera missriktat var införandet till
Skåne av vildkanin, som där blev ett
skadedjur. 1911 skötos redan 2,582 och 1921 ej
mindre än 46,454 st. Rapphönsen äro till
stor del beroende av jaktvården, och
stammen har på senare tid huvudsaki. måst
vidmakthållas genom import. — Beståndet av
större rovdjur har sedan mitten av förra årh.
hastigt minskats, såsom framgår av bifogade
tabell, vars siffror dock i vissa fall kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
