Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
995
Japan (Historia)
996
tiga tempel, som starkt påverkade politiken.
Kinesiseringen i de yppigt levande
hovkretsarna förvekligade raskt dessa, varför dels
landsortens guvernörsfamiljer, dels mäktiga
familjer i tronens närhet tillvällade sig den
väsentliga makten. Särskilt gällde detta
under 800- och 900-talet kanslererna av F u j
i-warahuset, som genom ständiga giftermål
mellan de unga kejsarna och Fujiwaradamer
stadgade sin makt. Ute i provinserna,
särskilt västligaste huvudön å ena sidan, det s. k.
Kwanto (trakterna kring nuv. Tokyo) å den
andra, arbetade sig vissa adelshus upp till en
imponerande maktställning, i det att de dels
skickade sina unga män att bli med tiden allt
inflytelserikare officerare i den kejserliga
livvakten i Kyoto, dels uppsatte betydande
legotrupper, vilkas krigare snart organiserade sig
som en verklig krigarkast och knötos till sina
chefer som länsherrar med absolut bindande
trohets- och ridderlighetsband. Det var
Taira-och Minamotoätterna, som under hela
1100-talet tävlade om första rummet, och T a i r a
Kiyomori gjorde sig från 1160 till herre
i huvudstaden, snart nog till verklig diktator.
Efter hans död (1181) kom det till en stor
kraftmätning mellan hans ätt och
Minamoto-klanen, som genom det stora slaget vid
Dan-noura (1185) slutade med den senares
fullständiga seger. Dess ledare Minamoto Y o r
i-tomo genomförde en helt ny politisk
ordning, som blev normgivande för alla tider
till mitten av 1800-talet: det s. k. dualistiska
systemet. Under det att kejsaren och den
förvekligade hovadeln lämnades kvar i Kyoto
med endast skuggan av den forna
regeringsmakten, koncentrerades hela den verkliga
makten till Yoritomos huvudstad Kamakura
(vid havet s. v. om Tokyo). Denne tvang (1192)
kejsaren att åt honom som shogun (general),
som åt kejsaren »återerövrat» hela landet,
vilket adelshusen »tillvällat sig», anförtro
upprätthållande av fred och ordning i riket,
genom det under honom såsom vasaller av
högre och lägre grad (daimyo och samurai)
sorterande krigiska ridderskapet, och det var
hans fogdar och ombud av skilda slag, som
absolut dominerade i provinserna och gjorde
de kejserliga ämbetsmännen i praktiken
överflödiga. Generalstaben i Kamakura blev alltså
det högsta administrativa organet. Detta
starka och effektiva system kom att närmast
utnyttjas ej av Yoritomos egna direkta
ättlingar (vilka genom inbördes tvister alla
utrotats) utan, under nominella shoguner av
Fujiwara- eller kejsarfamilj, som adopterades
i Minamotohuset, av dessas kraftiga
hus-föreståndare av Hojohuset, som var för
lågättat för att kunna fika efter
shogunvär-digheten men som med styrka och skicklighet
regerade landet mer än ett årh. De fingo
därvid tillfälle att med en framgångsrik
vädjan till hela rikets ridderskap rädda J. från
den första stora fara, som någonsin hotat från
utlandet. Mongolernas världsvälde sträckte
sina tentakler över Korea även mot J., och
Khubilai khan var fast besluten att erövra
detta. Två väldiga
kinesisk-koreansk-mongoliska flottexpeditioner (1274 och 1281)
misslyckades emellertid snöpligt.
Under mer än ett årh. hade kejsarna varit
rena dockor i shogunatets händer, särskilt
som de ofta tvungos abdikera, så snart de
nått mogen ålder. Men 1331 vägrade den
unge kejsar Go-Daigo (reg. 1319—38) att
abdikera, flydde med de kejserliga insignierna
och vann anhängare på många håll i landet.
Efter diverse förvecklingar begick 1333 den
siste Hojochefen harakiri (se d. o.), och den
kejserliga makten syntes skola återupplivas.
Detta passade dock ej det dominerande
ridderskapet, varför följden blott blev, att medan
kejsaxhuset under ett halvt årh. var kluvet i två
hov (det nordliga hovet och det sydliga), som
vartdera gjorde anspråk på att representera
den lagliga kejsarmakten (till 1392), kom den
verkliga makten att hamna hos en ny ätt av
shoguner, Ashikaga Takauji och hans
efterkommande. Ashikagahuset (1336
—1565) tog sitt säte i Kyoto (ofta kallat
Muromachishogunatet efter en gata där).
Dess regim markerar stora framsteg på
kulturlivets område. Det kinesiska inflytandet,
som efter de första stora svallvågorna och den
stora kinesiseringsperioden på 600—800-talet
blivit allt mindre, gjorde sig nu åter starkt
gällande, särskilt på konstens område, och de
lysande shogunerna, särskilt Yoshimitsu
(reg. 1367—95), förde ett liv i prakt och ståt,
som tävlade med den kinesiske kejsarens.
Kinesiska lånord trängde med den kinesiska
litteraturen in i och översvämmade det
japanska språket ungefär som lågtyskan i
me-deltidssvenskan. Rika handelsstäder av
hansa-typ med förmöget och mäktigt borgerskap
framväxte: Hakata på Kyushu, Hyogo (nuv.
Kobe) och Sakai på huvudön. Men de olika
kulturella och politiska centra blevo gradvis
alltmera oberoende av varandra och av den
snart förvekligade shogunätten.
Första hälften av 1500-talet visar ett J.,
kluvet i en mängd nära nog självständiga
småriken i ständig bitter fejd med varandra.
Det var under dessa förvirrade förhållanden
den vite mannen för första gången uppträdde
i J. Portugiserna hade redan 1516 fått
fotfäste i Kina, 1542 (el. 1543) nådde de första
portugiserna J., och ända till 1592 hade de
monopol på både handel och mission där,
ehuru spanjorerna redan 1565 satt sig fast
på Filippinerna och 1571 där anlagt Manila.
Påven hade givit portugiserna företrädesrätt
till missionen i J., som inaugurerats av Frans
Xavier (spanjor i portugisisk tjänst), vilken
landsteg på Kyushu 1549. Främlingarna
mot-togos till en början ganska välvilligt. De
uppfattades snarast som en ny sekt jämsides
med de talrika buddistiska sekterna, och
deras eldvapen och handelsvaror väckte stort
intresse. Det var småstaterna på Kyushu, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
