Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1001
Japan (Historia)
1002
dande män i Satsuma (fursten Shimadzu och
de begåvade samuraierna Okubo och Saigo)
och Choshu (samuraien Kido), män från
furs-tendömet Tosa (på Shikoku) och hovadelsmän
i Kyoto, främst Sanjo. Sedan de vunnit
engelska sändebudet Harry Parkes’ löfte om
Englands neutralitet och sedan kejsar Komei 1867
efterträtts av den unge begåvade M u t s
u-h i t o, gick man till verket, i det att
Tosafurs-ten offentligen uppmanade shogun att
överlämna sin makt till kejsaren. Efter en rad
förvecklingar kom det till ett kort
inbördeskrig (Yoshinobu i Edo kapitulerade snart, men
hans anhängare höllo ett fäste på Yezo till
juli 1869). En kejserlig landsregering (jan.
1868) utan Tokugawamän och helt bestående
av män från de ledande länsrikena i v. Japan
(Satsuma, Choshu, Hizen, Tosa) kom till
makten genom denna »kejserliga restauration».
De nya männen knöto omedelbart vid, där
shogunatet slutat: allt ivrigare och intimare
samarbetade man med och gick i lära hos
utlänningarna, och de följande 20 åren blevo en
tid av rastlöst reformarbete. De ledande voro
ej länsfurstarna själva utan de mest begåvade
bland deras samuraier, de nämnda männen
från Satsuma och Choshu, vidare O k u m a
och E t o från Hizen, 11 a g a k i och Goto
från Tosa samt hovadelsmännen Sanjo och
I w a k u r a; längre fram Ito Hirobumi
och Inoue Kaoru. Reformarbetet
inaugu-rerades med den berömda kejsared (mars 1868),
vari tillkännagavs, att hindersamma
traditioner skulle slopas, alla samhällsklasser få
komma till tals och kunskaper inhämtas
genom studier i alla länder. Kejsaren flyttade
från det gamla Kyoto till Edo, som nu
omdöptes till Tokyo (»östra huvudstaden»). Den
sociala omläggningen genomfördes med
obeveklig konsekvens och stor skicklighet. Första
steget var, att man 1869 förmådde
länsfurstarna att ställa sina län till kejsarens
förfogande. Tills vidare blevo de »guvernörer»
i sina förra län, men 1871 pensionerades de,
och kronan övertog plikten att underhålla
deras samuraier. Huvudsvårigheten var att
få denna stora improduktiva överklass att
uppgå i det arbetande folket. 1873 tillätos
riddarna att frivilligt utbyta sina underhåll
mot en engångssumma, och man beredde dem
platser i armé och flotta, som nu nyskapades
efter tyskt, resp, engelskt, mönster, i
kommu-nikationsverk (1870 telegrafverk, 1872 den
första järnvägen, Tokyo—Yokohama), i
skolor, skeppsvarv och tidningspress. Blott ett
mindretal begagnade sig av detta erbjudande.
Till en avgörande kris kom det först 1877.
Flera av de ledande reformmännen hade velat
bibehålla krigarklassen som stamtruppen i
den nya armén, och från riddarhåll hade man
länge väntat på tillfälle att ge prov på sin
nyttighet och nödvändighet. Vid skilda
tillfällen hade man därför ropat på krig: 1873,
när det blev känt, att Korea som svar på en
japansk uppmaning att ta itu med en
omda
ning i japansk stil svarat snävt och ohövligt;
1874, när en militär expedition till Formosa
som straff för mord på japanska medborgare
blott utmynnade i ett blygsamt skadestånd
från Kina; 1875, när man efter förhandlingar
med Ryssland avsade sig det ur gruvsynpunkt
värdefulla Sachalin i utbyte mot Kurilerna;
s. å., när ett koreanskt fort beskjutit ett
lodande japanskt örlogsfartyg och Korea
tvungits till fördrag, hamnars öppnande,
mottagande av japansk legation m. m. men
regeringen dock dragit sig för krig. När nu 1876
regeringen, tvungen av finansiella
svårigheter, ovillkorligt stadgade utbyte av
samurai-pensionerna mot engångssummor i form av
obligationer, med förbud att vidare bära
rid-darsvärden, gjorde Saigo Takamori, en
av förgrundsfigurerna vid restaurationen och
en av ledarna i den tidigaste regeringen
(avgången ur denna 1873 på grund av missnöje
över riddarklassens behandling), uppror i sitt
hemland, Satsuma, där han tränat en
riddar-här på 40,000 man. Mot denna kunde
regeringen uppställa 60,000 man av den nya hären
(allmän värnplikt hade införts 1873), och det
korta men intensiva fälttåget slutade med
Saigos nederlag och harakiri. Härmed var
ridderskapets saga all; man fann sig i den
sociala omläggningen, ehuru många riddare,
ur stånd till förvärvsarbete, råkade i misär.
Regeringen hade samtidigt att uthärda en
ständigt tilltagande opposition från
förespråkare för en verklig parlamentarism i motsats
till den faktiskt föreliggande oligarkien av
män från Satsuma, Choshu, Hizen och Tosa.
Liksom Saigo och Eto avgingo 1873 i
samband med Koreakrisen och riddarfrågan,
utträdde samtidigt Itagaki, en ledande
Tosa-samurai, ur regeringen för att sätta sig i
spetsen för den demokratiska agitation, som
blev allt ivrigare, i den mån från utlandet
hemvändande studerande sågo sig utestängda
från det avancemang och inflytande de
påräknat. När nu efter ridderskapets
avskaffande samhällsförhållandena alltmer
moderniserats, när Kido dött 1877 och Okubo 1878
mördats av en fanatisk oppositionsman, var
tiden mogen för större tillmötesgående åt det
demokratiska kravet. 1881 tillkännagav ett
kejserligt edikt, att ett konstitutionellt
styrelsesätt skulle införas, så att ett parlament
skulle sammanträda 1890. Ito Hirobumi med
en kommission gjorde 1882—84 en utländsk
studieresa för ändamålet. Hemkommen
genomförde han en ny, ofarlig adelsinstitution
som grundval för ett blivande överhus, 1885
moderniserades regering och
departemental-former, 1888 genomfördes en stor
kommunal-förvaltningsreform, och 1889 framlades
slutligen kommissionens förslag till konstitution.
Detta följde väsentligen tyskt mönster och
innebar ej en verklig parlamentarism, såsom
ivrarna hoppats. Att man fann sig, berodde
till stor del på att J:s utrikespolitiska
ställning ålade lojal sammanhållning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
