Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1005
Japan (Historia)
1006
japanska kriget, som härmed inleddes, kom
att huvudsaki. röra sig dels om Port Arthurs
belägring genom general Nogi (det föll 2 jan.
1905), dels frammarsch av i Korea och på
Liao-tung landsatta arméer under Kuroki,
Nodzu och Oku mot Manchuriet och
sedermera de under Oyama förenade truppernas
angrepp mot de ryska under Kuropatkin (de
japanska segrarna vid Liao-yang i aug. 1904
och Mukden febr.—mars 1905, i vilken senare
deltogo även Nogi och en 5:e armé under
Kawamura), dels slutligen krossandet vid
Tsu-shima (27 maj 1905) genom amiral Togo av
Rysslands Östersjöflotta under
Rosjdestven-skij. Genom president Roosevelts förmedling
kom det nu till fredsunderhandlingar i
Ports-mouth, U. S. A., mellan det segerrika men
finansiellt och militärt starkt utmattade J.
och det slagna men ännu med starka reserver
försedda Ryssland. Ryssland kunde avvisa J:s
längst gående fordringar: avstående av hela
Sachalin och krigsskadestånd (1,200 mill. yen).
Men Ryssland erkände J:s protektorat över
Korea, avträdde till J. sin arrenderätt till
Port Arthur och Dalnij (se D a i r e n) med
omkrets, s. hälften av Sachalin och s. delen
av Manchuriska järnvägen samt förband sig
att i likhet med J. helt utrymma Manchuriet
och återställa Kinas suveränitet där.
Segern över Ryssland har väsentligt ändrat
hela J:s politiska läge genom att öppna Korea
för dess penetration och genom att med Port
Arthur ge det en stark ställning i förhållande
till Nordkina. Manchuriet blev dess stora
ex-ploateringsfält, medan Ryssland fick orientera
sig längre västerut (Mongoliet). J:s
internationella ställning blev allt mäktigare. Med
England förnyade det 1905 alliansen,
utvidgad till att stadga krigiskt inskridande, även
om kontrahenten blott råkade i krig med e n
fiende. Det var ej längre tal om Koreas
självständighet; målet var att skydda freden i
Östasien och Indien, Kinas oberoende och alla
länders lika chanser till handel där. Denna
»den öppna dörrens politik» hade redan
tidigare urgerats av U. S. A., och den togs till
norm för nya internationella fördrag, näml,
mellan J. och Frankrike samt J. och
Ryssland (båda 1907). I Korea gick man
målmedvetet vägen fram till annexion. Ito Hirobumi
blev »resident» där 1906. Andra makter
indrogo sina ministerposter och erkände så J:s
prerogativ, och sedan Ito 1907 genom fördrag
mellan J. och Korea skaffat sig nära nog
diktatorsmakt, började han i våldsamt tempo
modernisera landet. Reformer genomfördes i
rättskipning, undervisning, kommunikationer,
skatteväsen m. m. Den förbittring, som detta
väckte, ledde till att Ito 1909 mördades, och
mordet gav J. förevändning för de sista
anstalterna. General Terauchi, resident 1910,
slöt s. å. ett »fördrag» med Korea, varigenom
detta upphörde att vara självständigt land
och som guvernementet Chosen uppgick i
japanska kejsardömet. — Medan J:s ställning
i Asien så betydligt stärkts, hade det kommit
i spänt förhållande till Förenta staterna, där
japanska invandrare i Kalifornien började bli
illa sedda. Ett försök 1906 att trakassera dem
(deras barn vägrades tillträde till
folkskolorna) ledde 1908 till en tillfällig uppgörelse,
i det att genom det s. k. Gentleman’s
agree-ment japanska regeringen förband sig att ej
ge utresepass åt grovarbetare, medan U. S. A.
lovade mottaga japaner, som tidigare varit i
staterna, och släktingar till där bosatta
japaner. Förenta staternas intressen i Östasien
ökades ständigt, och 1909 gjorde amerikanska
regeringen ett försök att komma Rysslands
och J:s faktiska särställning i det rika
Manchuriet till livs genom att föreslå
neutralisering av därvarande järnvägar, vilket i stället
ledde till ett närmande och ett japanskt-ryskt
fördrag (1910), som garanterade status quo
och avlägsnade rivaliteten i Manchuriet.
Kejsar Mutsuhito dog 1912 (postumt namn
= eranamnet M e i j i) och efterträddes av
sonen Yoshihito (eranamn T a i s h o), och
under dennes regering (till 1926) stärkte J.
till en början stadigt sin stormaktsställning.
Minst framgångsrikt var det gentemot
Amerika. 1913 gjorde Kalifornien, trots president
Wilsons försök att bromsa, nästa framstöt, i
det att genom en Alien’s land act japanerna
utestängdes från att äga land och tillätos att
arrendera sådant blott på tre år åt gången.
I Kina däremot gav världskriget J. oväntade
möjligheter till frammarsch. Efter
krigsförklaring mot Tyskland (23 aug. 1914) blev J:s
insats i krigföringen dels patrullering i de
exotiska haven och (senare) konvojtjänst i
Medelhavet, dels och framför allt belägring
och erövring av tyska arrendeområdet
Kiao-chou med fästningen Tsing-tao i Shantung
(föll 7 nov. 1914). Ofördröjligen vidtogos
åtgärder för att trygga segerns frukter. Till
Kina överlämnades 18 jan. 1915 de beryktade
»21 fordringarna», vilka i första hand gingo
ut på att Kina skulle förbinda sig att godtaga
J:s ev. uppgörelse med Tyskland om Shantung
(genom hemliga fördrag med ententemakterna
tillförsäkrade sig J. dessas stöd för dess
övertagande av de tyska rättigheterna där), och
dessutom ville man försäkra sig om vittgående
fördelar (företrädesrättigheter i Manchuriet,
Shantung, centrala Yang-tsiidalen och
provinsen Fu-kien; se K i n a, historia). I en särskild
»femte grupp» av de 21 fordringarna
begärdes arrangemang, som skulle förvandla Kina
till japanskt protektorat: japanska politiska,
finansiella och militära rådgivare skulle
anställas av kinesiska regeringen; polisväsendet
på viktigare platser i Kina skulle skötas av
Kina och J. gemensamt; Kina skulle köpa
minst hälften av sin krigsmateriel i J. eller
upprätta en av Kina och J. gemensamt skött
vapenfabrik; japanska tempel, skolor och
sjukhus skulle få rätt att förvärva jord i det inre
Kina och japansk buddistisk mission tillåtas.
Japanska regeringen begick missgreppet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
