Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesuitorden - Jesuitpulver - Jesuitstil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
J esuitpulver—Jesuitstil
1070
träda som scholastici i ett kollegium,
där de genomgå en mångårig kurs först i
filosofiska och matematiska discipliner,
sedan i teologi. Efter prästvigning och nytt
provår bli de andliga coadjutorer
(den för skol- och missionsverksamhet
bestämda rörliga truppen; som världsliga
coadjutorer betecknas scholastici, vilka
utan teol. studier och prästvigning vunnit
anställning inom förvaltningen). Av dessa
rycka de främsta (tidigast vid 45 år) upp till
professi, vilka avlägga ett fjärde löfte
(om obetingad lydnad för påven) och utgöra
ordens egentliga kärna (ord. led. av g e n
e-ralkongregationen, som bl. a. väljer
ordensgeneral). Högst står generalen,
som väljes på livstid och härskar med
oinskränkt fullmakt. I var och en av de
provinser, i vilka orden är indelad, utser han som
ställföreträdare en provincial. Under
denne stå lägre ämbetsmän, vilka alla
tillsättas av generalen. För sammanhållningen är
sörjt genom ett invecklat
övervakningssystem samt genom kravet på blind och
ögonblicklig lydnad. Den underordnade måste
vara »som en död kropp eller en käpp» i
sin förmans hand (»kadaverlydnad»).
Omkr. 1750 nådde j. sin höjdpunkt i fråga
om medlemsantal (över 22,000) och
ekonomiska maktmedel. Men redan vid tiden för
mot-reformationens brytande genom Gustav II
Adolf började en inre tillbakagång, som bl. a.
kom till synes i en slappnande moral och
biktpraxis. De jesuitiska bikthandböckernas
lära, att avsikten har betydelse för
handlingen, betydde i praktiken, att »ändamålet
helgar medlen»; läran om reservatio mentalis
rättfärdigade lögnen, om man blott genom
tvetydighet i uttrycket eller hemliga
förbehåll bevarade ett sken av sanning; icke
mindre ödesdiger var probabilismen, läran
att man i osäkra fall kunde handla mot sin
egen rättsuppfattning, blott ens
handlingssätt kunde finna stöd hos någon kyrkolärare.
I hägnet av denna specifika jesuitmoral fingo
de världsliga intressena, handel, industri och
bankaffärer, överhand inom orden. De av
tanken på yttre framgångar betingade
ackom-modationsmetoder, som kommo till
användning på missionsfälten, väckte samtidigt
missnöje på ortodoxt katolskt håll, och under
intrycken från striden mot jansenismen (se
d. o.) och från den nya tidsandan på
1700-talet började man inom allt vidare kretsar
betrakta jesuiterna som obskuranter, vilka
stodo i vägen för folkens sanna välfärd. Efter
upprepade konflikter mellan orden och
regeringarna i flera europeiska länder fann sig
påven Clemens XIV omsider föranlåten att
upplösa j. genom en 1773 utfärdad bulla.
Det oaktat bevarade jesuiterna under andra
namn (t. ex. redemptorister och liguorianer)
en viss förbindelse med varandra. Av Fredrik
den store och Katarina II anlitades de vid
ungdomens undervisning. I samband med den
allmänna reaktionen efter Napoleons fall
kunde påven Pius VII 1814 helt återställa
orden. Sedan dess har j. utövat ett stort
inflytande på påvedömet och hela katolicismen.
Holländaren Roothaans, ordensgeneral
1829—53, styrde med sådan kraft och
framgång, att romerska folket sedan hans tid
kallar jesuitgeneralen »den svarte påven». I
den stora, alltjämt mäktiga romerska
tidskriften Civiltä Cattolica fick orden från 1850
sitt huvudorgan. Ingenstädes fann
ultramon-tanismen (se d. o.) ivrigare tillskyndare än
bland jesuiterna. Proklamerandet av påvens
ofelbarhet (1870) är deras verk, och alla
»modernistiska» strävanden ha i dem haft svurna
fiender. Motgångar ha icke saknats. Helt
utestängda från offentlig verksamhet blevo
de bl. a. i Ryssland (1820), Schweiz (1848),
Portugal, Tyskland (1872) och Frankrike
(»föreningslagen» 1901). Under världskriget
vunno de åter fäste i Frankrike, och efter
jesuitlagens upphävande 1917 äga de full
rörelsefrihet i Tyskland. Från Ryssland, där de
1922 fingo tillstånd att bedriva
skolverksamhet, ha de på grund av alltför ivrig
propagandaverksamhet ånyo utestängts. I
Danmark ha de verkat sedan 1872. Det av dem
grundade och av många lärjungar besökta
S:t Andreaskollegiet i Ordrup vid
Köpenhamn nedlades 1920. Sedan dess ha de sitt
huvudsäte med real- och borgarskola i
Stenos-gade i Köpenhamn. I Sverige vittnar bl. a.
den katolska tidskriften Credo (från 1920) om
ökad aktivitet från deras sida. I Norge är
orden förbjuden, senast genom stortingsbeslut
1927. I sin helhet ägde j. 20,107 medl. 1927,
därav 9,417 präster, 6,267 skolastiker och
4,423 coadjutorer. General är sedan 1915
greve Wladimir Ledochowski. — I
»Monumenta historica Societatis Jesu» (1898 ff.)
föreligger en modern urkundspublikation om j.
Litt.: M. Heimbucher, »Die Orden und
Kongregationen der katholischen Kirche», III
(2:a uppl. 1908); H. Böhmer, »Die Jesuiten» (4:e
uppl. 1921); F. Wiegand, »Die Jesuiten» (1926);
P. von Hoensbroech, »Der Jesuitenorden» (en
encyklopedi i 2 bd, 1926—27), samt de av
j. själv utgivna stora monografierna över
ordens historia i olika länder, t. ex. B. Duhr,
»Geschichte der Jesuiten in den Ländern
deut-scher Zunge» (hittills 4 bd, 1907—28), och H.
Fouqueray, »Histoire de la Compagnie de
Jésus en France» (hittills 5 bd, 1910—25). Om
j. och Norden se A. Theiner, »Schweden und
seine Stellung zum heiligen Stuhl» (2 bd,
1838—39); H. Biaudet, »Le Saint-siège et la
Suède ... 1570—1576» (1907); L. Karttunen,
»Antonio Possevino» (1908); I. Collijn i Nord.
Tidskr. för Bok- och Bibl.-väsen 1914; A.
Lysan-der, »Jesuiterna i Malmö 1624» (1922). E. Nwn.
Jesuitpulver, farm, med., se K i n a b a r k.
Jesuitstil, ett förr mest i Tyskland brukat
namn på barockstilen. Jesuiterna voro de
första, som i större utsträckning byggde i
barock, varför denna stil ibland blev kallad j.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
