Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Johan III (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1091
Johan
1092
Johan III. Samtida målning av J. B. van Uther.
Gripsholm.
depression efter Sturemorden lösgåvos J.
och hans gemål hösten 1567. Mot Erik gjorde
J. och hans yngre bror hertig Karl uppror
juli 1568. J. intågade sept. s. å. i
Stockholm, Erik avsattes på riksdagen 1569, och
J. kröntes juli s. å., sedan adeln belönats med
ett stort privilegiebrev. Kriget mot Polen
avstannade; med Danmark och Lybeck slöts
dec. 1570 fred i Stettin. Med Ryssland utbröt
öppet krig 1572; först Pontus De la Gardies
segrar ledde till stillestånd vid Pljusa 1583.
Flera sammansvärjningar till Eriks förmån
oroade riket (jfr Mornay, C h. de); om
Eriks död se Erik, sp. 972. — J. var
begåvad, framför allt estetiskt, lärd teolog och
språkkunnig. Men han var högmodig,
omväxlande vankelmodig och envis, hetsig, utan
ihärdighet, dålig finansman. J. hade som
politiker stark känsla för Sveriges värdighet
och intressen men var mera fantast än realist.
Han fortsatte med Eriks sekreterarregemente.
Kyrkopolitiskt intog J. en
förmedlingsstånd-punkt med stark uppskattning av
lärotradi-tion och kult. Han genomdrev en ny liturgi
1577; se Liturgiska striden. Om J:s
hemliga underhandlingar med kurian se D e
la Gardie, P., Laurentius Nicolai
och Possevino, A. 1580 avbröts
Romförbindelsen, bl. a. på grund av kurians oböjlighet.
J:s son Sigismund hade dock övergått till
kato
licismen. Med hertig Karl hade J. ideliga
tvister om dennes statsrättsliga ställning och
på grund av Karls motstånd mot liturgien. I
hertigdömet bekyddade Karl förföljda
anti-liturgister. J. kom även i motsatsförhållande
till den växande högadliga rådsoppositionen (bl.
a. Erik Sparre och Hogenskild Bielke). Sedan
Katarina dött 1583, äktade J. 1585 Gunilla
Bielke (se Gunilla), vilket ogillades av
hertig Karl. Denne tvangs 1587 att
underskriva konstitutionen i Vadstena, som
inskränkte hans makt. J. hade två gånger
varit tronkandidat i Polen. Då Stefan
Bä-thory dog 1586, framsköts i stället Sigismund,,
som också 1587 valdes till polsk konung.
Dessförinnan hade J. sökt med Sigismund
1587 reglera en framtida union genom de
s. k. Kalmar stadgar (se d. o.). Sept. s. å.
avreste Sigismund till Polen. Skilsmässan
ökade J:s retlighet, och sonen vantrivdes i
Polen. På möte i Reval aug. 1589
överens-kommo konungarna, att Sigismund skulle
abdikera. Rådsherrarna och krigsbefälet
lyckades dock hindra detta steg. Revalmötet
medförde J :s definitiva brytning med
rådsoppositionen, rikets »oråd», som ställdes till
ansvar även för sin allmänna politik. Härvid
stöddes J. av hertig Karl, med vilken han
nu försonades. J. fick uppleva ett nytt
utbrott av ryska kriget (1590) samt växande
avfall från liturgien. Bruten även av
sjukdom, avled han på Stockholms slott.
Litt.: E. Hildebrand och S. Tunberg i
»Sveriges historia», 5 (1921), H. Almquist i
»Svenska folkets historia», 2 (1922); om J:s
hertigtid monogr. av K. A. Bomansson (1862); om
stämplingar mot J. monogr. av F. ödberg
(1897), om J. och högadeln av A. G. Ahlqvist
(2 bd, 1864—66), om J. och hertig Karl monogr.
(1898) och uppsats ( i Hist. Tidskr. 1903) av
O. Söderqvist; om J. och de katolska
makterna avh. (1898) och uppsats (i »Hist.
studier. Festskrift tillägnad C. G. Malmström»,
1897) av K. Hildebrand; L. Karttunen,
»Antonio Possevino» (1908), samt flera
fransk-språkiga arbeten av H. Biaudet och K. I.
Karttunen (recension av L. Dalgren i Hist. Tidskr.
1915). Om J. och Polen jfr även uppsats (i
Hist. Tidskr. 1909) och monogr. (1916) av H.
Almquist, om Revalmötet 1589 Hist. Handl.,
bd 23 (1910). B. H-d.
J:s intresse för konsten, särskilt för
arkitekturen, förtjänar att erkännas. Han var
liksom brodern Erik i hög grad estetiskt
begåvad. Från Italien, Tyskland och
Nederländerna inkallades under hans tid skickliga,
byggmästare, målare och bildhuggare. I
byggnadsverksamheten ingrep han t. o. m. genom
egna utkast och ritningar, och hans bevarade
byggnadsbrev vittna om att han förstod sig
på arkitektur och att han satt sig in i den
italienska renässansstilens principer. Han var
mycket intresserad av äldre monumentala
byggnadsverks bevarande och lät restaurera,
bl. a. domkyrkorna i Uppsala, Västerås,
Lin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
