Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Johan III (svensk konung) - 1. Johan Sverkersson (svensk prins) - 2. Johan (svensk prins) - 1. Johan (kurfurste av Brandeburg) - 2. Johan Georg, Ekonomen (kurfurste av Brandeburg) - 3. Johan Sigismund (kurfurste av Brandeburg) - Johan den orädde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1093
Johan
1094
köping, Skara, Åbo och Reval, kyrkor i
Stockholm, ss. Storkyrkan, Riddarholmskyrkan och
Klara kyrka, klosterkyrkor på landet, ss.
Vreta, Värnhem, Alvastra m. fl. På sina
större slott byggde han kapell, t. ex. i
Vadstena och Kalmar. Han nedlade stor omsorg
på Stockholms slott, där n. borggården fick
den karaktär den bibehöll till slottsbranden
1697. Slottet i Uppsala ombyggdes och
fortsattes efter branden 1572. Vadstena slott och
Svartsjö slott tillbyggdes. Ännu mer
omfattande voro arbetena på Kalmar slott, och
Borgholms slott blev hans största
nybyggnad. Bland märkligare monumentala
skulpturverk, till vilka J. tog initiativ, må
erinras om Gustav Vasas och hans två första
gemålers gravvård (se Gustav, sp. 34)
samt Katarina Jagellonicas monument, båda
i Uppsala domkyrka, utförda av Willem
Boy. J:s egen gravvård, även den i
Uppsala, beställdes av Sigismund i Danzig men
kom först 1782 genom Gustav III:s
försorg till Sverige. I den stora krets
konstnärer och konsthantverkare, som samlades
kring J., märkas utom Boy de tre bröderna
Johan Baptista, Franciscus och Dominicus
Pahr, målarna Baptista van Uther, Arent
Lambrechts m. fl. Om arten av den
konstverksamhet, som uppväxte kring J., se G.
Up-mark, »Svensk byggnadskonst 1530—1760»
(1904); A. Hahr, »Studier i Johan III:s
renässans», I—II (1907—10), »Studier i nordisk
renässanskonst» (3 dir, 1913—17) och »Studier
i Vasatidens konst» (1920). A. H-r.
Johan, svenska prinsar.
1. J. S v e r k e r s s o n (d. trol. omkr.
1153), son till konung Sverker d. ä. och
dennes första gemål, Ulfhild. Om J. vet man
föga med visshet. Han ligger begraven i
Linköpings domkyrka, och på gravstenen kallas
han dux (jarl) och prisas som »svenskarnas
sköld». Färgad är säkerligen Saxos skildring
av hans sista öden (han skulle ha bortrövat
två förnäma danska kvinnor och på ett ting
ihjälslagits av de över våldsgärningen
uppretade svenska bönderna). Jfr Fr. Westling
i Hist. Tidskr. 1923 och K. A. Härje i Hist.
Tidskr. 1924. V. S-g.
2. J., hertig av Östergötland (1589—1618),
Johan III:s och Gunilla Bielkes enda barn.
Uppfostrades tills, m. sin kusin Gustav
Adolf hos sin farbror hertig Karl. 1600 års
riksdag gav Karl och
hans söner
tronföljds-rätt framför J. Vid
Norrköpings riksdag
1604 erbjöd sig Karl
dock att träda
tillbaka för J., men
ständerna vidhöllo sitt
beslut, och J. avsade
sig sina anspråk. Han
tillträdde 1606 sitt
hertigdöme (n. och
v. Östergötland, Dal,
Kinda och Ydre härad i Småland,
Sundbo härad i Närke samt Läckö län och
Kå-kinds härad i Västergötland) samt residerade
på Bråborgs slott. Dal och Läckö utbyttes
1609 mot Stegeborgs län. J. var medlem av
regeringen 1605, då Karl IX låg i Livland,
och en kort tid 1611 efter Karls död.
Ständerna förnyade i Nyköping s. å. sitt
föregående beslut om tronföljden och J. sin
avsägelse. Samtidigt förstorades hans hertigdöme
med Vartofta, Gudhems och Vilske härad i
Västergötland. Nyåret 1612 förde J. med
framgång befäl i v. Sverige. Hans äktenskap
(från 1612) med Maria Elisabet, Gustav II
Adolfs syster, blev olyckligt, då hon var
sjuklig, stundom sinnesförvirrad. J. var en blid
personlighet, men ohälsa bröt hans kraft, och
hertigdömet vansköttes under hans senare år.
Litt.: E. Hildebrand, »Karl IX:s testamente
och tronskiftet 1611» (i Hist. Tidskr. 1895);
uppsats av S. J. Boethius i »En bok om
Östergötland» (1915). (B. H-d.)
Johan (ty. Johann), kurfurstar av
Bran-denburg.
1. J., på grund av sin färdighet i latin
kallad Cicero (1455—99), regerade från
1486. Han var klok och sparsam, känd som
främjare av humanistiska studier. Monogr.
av R. Wolff (1919).
2. J. G e o r g. med binamnet Ekonomen
(1525—98), förenade 1571 de åtskilda
bran-denburgska länderna; var sparsam och sökte
återbetala sin faders, Joakim II:s, skulder
(han avrättade dennes penningjude Lippold).
J. var sträng luteran och införde i sitt land
Konkordieformeln.
3. J. Sigismund (1572—1619), reg. från
1608, förvärvade 1614 hertigdömet Kleve och
grevskapen Mark och Ravensberg samt 1618
genom arv efter sin svärfar, Albrekt Fredrik,
dennes hertigdöme östpreussen. Han var
emellertid svag och osjälvständig, övergick 1613
till calvinismen och kom då i spänt
förhållande till sina luterska undersåtar. Av J :s
döttrar blev Maria Eleonora g. m. Gustav II
Adolf och Katarina med Bethlen Gäbor.
Monogr. av R. Kniebe (1902).
Johan den orädde (fr. Jean sans peur),
hertig av Burgund (1371—1419), son till
Filip den djärve. J. blev ledare för ungerska
korståget 1396 och en tid fången efter slaget
vid Nikopolis s. å. Han blev hertig 1404. J.
var en av
huvudledarna i Frankrike
under den sinnessjuke
Karl VI:s svaga
regering och bekämpade
sin kusin Ludvig av
Orléans. som
lönnmör-dades 1407. J. slöt sig
till engelsmännen för
att bekämpa
orlean-ska partiet (les
ar-magnacs). Genom
förräderi erövrade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
