Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan den orädde - Johan av Luxemburg - Johan utan land - 1. Johan Postumus (fransk konung) - 2. Johan den gode (fransk konung) - Johan (greve av Holstein) - Johan II (furste av och till Liechtenstein) - Johan (konungar av Polen) - 1. Johan I den oäkte eller den store (konung av Portugal) - 2. Johan II (konung av Portugal) - 3. Johan III (konung av Portugal) - 4. Johan IV (konung av Portugal) - 5. Johan V (konung av Portugal) - 6. Johan VI (konung av Portugal)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1095
Johan
1096
Paris 1418. Av ängslan för
engelsmännens framsteg sökte J. närma sig dauphin
Karl (sedan Karl VII) genom ett möte på
bron i Montereau sept. 1419. Utan Karls
vilja mördade en av hans följeslagare där J.
Litt.: O. Cartellieri, »Am Hofe der Herzöge
von Burgund» (1926); J. Huizinga, »Ur
medeltidens höst» (1927). (B. H-d.)
Johan (tjeck. Jan) av Luxemburg,
konung av Böhmen (1296—1346). Var son till
kejsar Henrik VII, blev 1310 g. m. Elisabet
av Böhmen och s. å. detta lands konung. Han
återställde snart ordningen där men
försummade sedan Böhmen för krig i främmande
land, mot Polen, Bayern, Litauen o. s. v. Från
Polen vann han furstendömet Schlesien. J.
var sedan 1340 blind; han stupade vid Crécy
1346 i strid mot engelsmännen.
Johan utan land (eng. John Lackland),
konung av England (1167—1216), yngste son
till Henrik II och Eleonora av Akvitanien,
fick sitt tillnamn på skämt av fadern, därför
att han ej erhållit några förläningar. J.
skildras av samtiden som otacksam och trolös,
grym och hämndlysten samt utsvävande. Han
deltog i upproren mot fadern (jfr Henrik,
sp. 857) och konspirerade synnerligen lömskt
mot brodern Rikard Lejonhjärta, då denne
befann sig på korståg och i fångenskap
utomlands. Likväl utsåg Rikard honom till
tronföljare, och 1199 valdes J. till konung av
stormännen, ehuru hans äldste bror Gottfrids son
Artur var närmare till tronen. Om J:s
regering och hans strid med Englands baroner,
vilken ledde till utfärdandet av Magna charta,
se d. o. och England, sp. 852. J. var g. m.
1) Hawisa av Gloucester, från vilken han
skilde sig 1200, och 2) Isabella av Angoulème.
Hans dotter Isabella blev g. m. kejsar
Fredrik II.— Litt.: Kate Norgate, »John
Lack-land» (1902); J. Lehmann, »Johann ohne
Land» (1904). Jfr även F. M. Powicke, »Loss
of Normandy» (1913), samt en uppsats av H.
Jenkinson i »Magna carta commemoration
essays» (1917). Å.S-n.
Johan (fr. Jean), franska konungar.
1. J. Pos tu mus (f. 1316), son till
Ludvig X och Clementia av Ungern, f. 5^2 mån.
efter faderns död och enl. off. uppgift död
endast 5 dagar gammal, varpå hans farbror
Filip V besteg tronen. Enl. andra uppgifter
skulle J. av Filip ha utbytts mot ett annat
barn, som dog efter några dagar, och själv
ha uppfostrats hos en köpman i Siena. En
pretendent med namnet Johan uppträdde i s.
Frankrike under Johan den godes regering
och insattes i fängelse i Neapel. E. A-t.*
2. J. den gode, Jean le bon (1319—64),
son till Filip VI (av Valois). Tillträdde
regeringen 1350 under hundraårskrigets svåra
förhållanden; själv var han tapper, med stark
hederskänsla men trångsynt. Hans
myntförsämringar vållade stort missnöje och
förvirring. Vid Poitiers blev J. tillfångatagen av
engelsmännen (1356) och frigavs törst efter den
hårda freden i Brétigny 1360. Även J :s sista
år voro olyckliga för landet, som bl. a.
härjades av rövarband. Han förlänade 1363
Burgund till sin son Filip (den djärve). Då en
av J:s söner, kvarlämnad i England som
gisslan, hade rymt, begav sig J. i hans ställe dit
och dog i London. (B. H-d.)
Johan, greve av Holstein (d. 1359). Var
halvbror till danske konungen Kristofer II,
medverkade 1326 till dennes fördrivande, fick
av hertig Valdemar Femern i län samt Lolland
och Falster i pant, innehade från 1329 även
Själland och Skåne i pant. J. var sålunda
herre över hela östra Danmark, medan hans
kusin greve Gerhard innehade det västra.
Skåningarna gåvo sig 1332 under svenske
konungen Magnus Eriksson, som köpte J:s
panträtt, och efter Valdemar Atterdags
tron-bestigning (1340) förlorade J. även de andra
danska besittningarna utom Femern. E. Ebg.*
Johan II, furste av och till Liechtenstein
(1848—1929). Var regerande furste av
Liechtenstein från 1858 till sin död samt till
revolutionen 1918 jämväl ärftlig medlem av
österrikiska riksrådets herrehus. Efter
revolutionerna i Österrike och Tyskland medgav J. en
grundlig demokratisering av Liechtensteins
författning. Han var mestadels bosatt i Wien.
Jfr Liechtenstein. V. S-g.
Johan, konungar av Polen, se Johan
Ka-s i m i r och Sobieski.
Johan (port. Joäo), konungar av Portugal.
1. J. I d e n o äk te eller den store
(1357—1433), son till Peter I, hävdade sitt
lands oberoende genom segern över
spanjorerna vid Aljubarrota 1385 och blev s. å.
konung. Under J:s tid började kampen med
morerna i Afrika (Ceuta erövrades 1415), och
1418 inledde hans son Henrik Sjöfararen
upptäcktsfärderna längs Afrikas västkust.
2. J. II (1455—95), reg. från 1481. J. var
begåvad men despotisk; han sökte stöd hos
borgerskapet för att kväsa adeln och dödade
med egen hand två av dess ledare.
Upptäcktsresorna pådrev han planmässigt.
3. J. III (1502—57), reg. från 1521.
Gynnade handeln och koloniseringen samt
organiserade särskilt Brasilien. Han lät beslagtaga
de andliga riddarordnarnas gods; 1536 införde
han inkvisitionen. Hans regering brukar
räknas som övergångsskedet från Portugals
storhet till dess förfall.
4. J. IV, avkomling av J. I:s oäkta son
hertig Affons av Braganza och grundläggare
av dynastien Braganza (1604—56), reg. från
1640, då Portugal befriade sig från det sextio
-åriga spanska väldet. Någon aktiv del i
kampen mot Spanien hade J. ej.
5. J. V (1689—1750), reg. från 1706. Var
en god katolik och lånade påven stora
penningsummor, för vilket han fick titeln rex
fidelissimus (»allra trognaste konung»).
Mycket pengar bortslösades också på dyrbara
byggnadsföretag (särskilt kyrkor och kloster).
6. J. VI (1769—1826), son till Peter III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
