Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Johan VI (konung av Portugal) - 1. Johan den ståndaktige (kurfurste av Sachsen) - 2. Johan Fredrik den ädelmodige (kurfurste av Sachsen) - 3. Johan (konung av Sachsen) - Johan Parricida (hertig av Schwaben) - Johan Zapolya (konungar av Ungern) - 1. Johan (ärkehertig av Österrike) - 2. Johan Nepomuk Salvador (ärkehertig av Österrike) - Johan Adolf - Johan av Leiden (Jan Beukelszoon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1097
Johan—Johan av Leiden
1098
och Maria I, från 1792 regent för sin
sinnessjuka mor och vid hennes död 1816 konung.
Då J. troget stod på Englands sida under
krigen mot Napoleon,
lät denne 1807 en
fransk armé besätta
landet, varpå J. flydde
till Brasilien. Han
återvände ej förrän
efter
regimförändringen 1820 (se härom
Portugal, historia)
och besvor 1822 den
nya författningen. Med
engelskt och franskt
understöd lyckades J.
1824 avvärja ett
kupp
försök, som leddes av hans egen gemål, den
härsklystna och intriganta Charlotta
Joachi-ma Theresa (1775—1830), samt hans yngre
son dom Miguel; äldste sonen, Pedro, blev
1822 kejsare i Brasilien, som s. å. lösgjort sig
från moderlandet. (Å. S-n.)
Johan (ty. Johann), kurfurstar av Sachsen.
1. J. den ståndaktige (1468—1532),
bror till Fredrik den vise, vid vars död 1525
han övertog kurfurstevärdigheten. J. var en
orubblig anhängare av reformationen bl. a. på
riksdagarna i Speyer 1529 och Augsburg 1530.
Tills, m. Filip av Hessen bildade han 1526
förbundet i Torgau och 1531 Schmalkaldiska
förbundet (se d. o.).
2. J. Fredrik den ädelmodige
(1503—54), regerande kurfurste från 1532.
Var ivrig anhängare av reformationen men
saknade handlingskraft. I schmalkaldiska
kriget blev han i slaget vid Mühlberg 1547
tillfångatagen av kejsaren, måste avsäga sig
kurfurstendömet, som gavs åt hans frände
Morits av Sachsen, och hölls fången till 1552.
Biogr. av G. Mentz (3 bd, 1903—08).
3. J., konung av Sachsen (1801—73), son
till prins Maximilian av Sachsen, efterträdde
1854 sin bror Fredrik August II och ägnade
sig nitiskt åt regeringsärendena. Själv högt
bildad (han översatte bl. a. under pseud.
Philalethes Dantes »Divina commedia»,
3 bd, 1839—49), främjade han vetenskaperna.
I den tyska förbundspolitiken motarbetade
han, med ministern v. Beust (se d. o.) vid sin
sida, Preussens planer och slöt sig 1866 till
Österrike. Biogr. av J. P. v. Falkenstein
(1878). Ä.S-n.
Johan Parricida (lat.,
»frändemörda-ren»), hertig av Schwaben (f. 1290, dödsår
okänt), son till hertig Rudolf II av Schwaben
och sonson till Rudolf I av Habsburg. J.
mördade 1308 sin farbror och förmyndare konung
Albrekt I (se d. o., sp. 428), enär denne vägrat
låta honom utfå sitt fädernearv. J.
förklarades av kejsar Henrik VII i akt och omtalas
som botgörare 1313.
Johan (ung. Janos) Z a p o 1 y a, konungar
av Ungern och furstar av Siebenbürgen, se
Z a p o 1 y a.
Johan (ty. Johann), ärkehertigar a,v
Österrike. — 1. J., tysk riksföreståndare (1782—
1859). Var son till kejsar Leopold II, förde
under Napoleonskrigen 1800 befäl i Bayern, där
han 3 dec. besegrades
vid Hohenlinden, 1805
i Tyrolen och slog
1809 Eugène
Beauhar-nais vid Sacile (16
april) men led
nederlag vid Raab (14
juni); aug. 1815 intog
han Huningue. Till
följd av ett
morgana-tiskt äktenskap med
en postmästardotter
och sitt rykte för
sympatier för en tysk
enhetsstat var J. illa sedd vid hovet och
tillbragte större delen av sitt liv i
Steier-mark, där han i Graz grundade en storartad
kulturell institution med museum
(»Joan-neum»). Vid Wienupproret 1848 blev J.
kejsar Ferdinands ställföreträdare men
utsågs 29 juni s. å. till tysk riksföreståndare;
som sådan spelade han en föga framträdande
roll och avgick 20 dec. 1849. J :s
brevväxling med Fredrik Vilhelm IV utgavs 1924.
2. J. Nepomuk Salvator, yngste
son till Leopold II av Toscana (f. 1852).
Deltog som generalmajor vid ockupationen av
Bosnien 1878, kritiserade högsta
arméledningen i sin skrift »Drill oder Erziehung»
(1883) och måste 1887 avgå på grund av sin
inblandning i den bulgariska kungafrågan.
J. avsade sig 1889 sina värdigheter och antog
namnet Johann Orth (efter slottet Orth
vid Gmunden). Med all sannolikhet omkom
han 1891 vid ett av honom utrustat fartygs
förlisning vid Sydamerikas sydkust. Han
förklarades 1911 officiellt för död. (A. A-t.)
Johan Adolf (skrev sig och kallades dftast
Hans Adolf), hertig av Plön, dansk
fältherre (1634—1704). Tillhörde hertigliga
linjen av Holstein-Plön, utmärkte sig i
kejserlig krigstjänst och blev 1676 dansk
överfältmarskalk med säte i konseljen. Han deltog
i störtandet av P. Griffenfeld. I början av
skånska kriget var han Kristian V:s
förnämste rådgivare men förlorade snart
konungens förtroende och drog sig redan hösten
1676 tillbaka till Plön.
Johan av Leiden, nederländsk vederdöpare
(1509—36), hette eg. Jan Beukelszoon
(ty. Bockhold). Sedan J. som skräddare och
köpman rest omkring i främmande länder,
slog han sig ned som värdshusvärd i sin
födelsestad, Leiden. Vunnen för vederdöparnas
åsikter, sändes J. 1534 som »apostel» till
Münster, där massorna entusiasmerades och
bildade ett vederdöparsamhälle med
»profeten» Jan Matthys som ledare. Efter dennes
död s. å. inträdde J. som »konung» över
Sions rike, satte vid sin sida 12 äldste och
utsände 28 apostlar att utbreda riket. Mång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
