Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan av Leiden (Jan Beukelszoon) - Johan av Nepomuk - Johan av Ostfriesland - Johan Filipsson - Johan från Wesel (Johann Ruchrath) - Johan Georg (II) - Johan Georg - 1. Johan Georg I (kurfurste av Sachsen) - 2. Johan Georg II (kurfurste av Sachsen) - 3. Johan Georg III (kurfurste av Sachsen) - 4. Johan Georg IV (kurfurste av Sachsen) - Johan Kasimir (pfalzgreve vid Rhen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1099
Johan av Nepomuk—Johan Kasimir
1100
gifte proklamerades ej
formellt, men
polyga-mien genomfördes dock
med tvång. Med
järnhård hand höll J. allt
missnöje nere, tills
den katolske biskopen
av Münster och
kringboende landsfurstar 24
juni 1535 erövrade
staden. J. avrättades på
ett kvalfullt sätt 22
jan. 1536. Litt.: C. A.
Cornelius, »Geschichte des münsterischen
Auf-ruhrs» (2 bd, 1855—60); H. Detmer, »Johann
von Leiden» (1903) m. fl. skrifter. (E. Nwn).
Johan av Ne’pomuk, se Nepomuk.
Johan av Ostfriesland, se Cecilia, svensk
prinsessa.
Johan Filipsson, medeltida storman (d.
1280), sannolikt sonson till konung Knut
Långe och brorson till den 1248 avrättade
Holmger (se d. o.); om J:s släkt se vidare
Blå och C. M. Kjellberg, »Erik den heliges
ättlingar» (i Hist. Tidskr. 1923). Den
mäktige J. var ledare av oppositionen såväl mot
konung Valdemar som senare, jämte sin bror
Birger Filipsson, mot Magnus Ladulås. Efter
dennes seger 1280 avrättades s. å. J. samt
Birger Filipsson och deras systerson Johan
Karlsson till Fånö. (B. H-d.)
Johan från Wesel, eg. Johann
Ruch-r a t h, tysk teolog (d. 1481). Blev 1463
predikant i Worms, avsattes 1477 på grund av
sin kritik av det kyrkliga förfallet men
kallades kort därefter till kyrkoherde i Mainz.
På grund av förbindelser med husiterna tvangs
han 1479 att inför ett inkvisitionstribunal
offentligt återkalla en rad såsom kätterska
betecknade satser, varefter han inspärrades i
stadens augustinkloster. Då han satte bibeln
som högsta auktoritet, förkastade
transub-stantiationen samt mässan och fastorna, har
han stundom betecknats som en av
reformationens förelöpare. E. Nwn.
Johan Georg (II), furste av Anhalt-Dessau
(1627—93), regent från 1660. Var 1655—58
i Karl X Gustavs tjänst men övergick sedan
till Brandenburg, där han 1670 blev
fältmarskalk. J. G. försvarade 1674—75 Mark mot
svenskarna, tills kurfursten själv anlände.
Johan Georg, kurfurste av Brandenburg, se
Johan, sp. 1094.
Johan Georg (ty. Johann Georg), kurfurstar
av Sachsen (av albertinska linjen).
1. J. G. I, kurfurst Kristian I:s andre
son (1585—1656). Blev 1611 kurfurste efter sin
äldre broders, Kristian II:s, död. J. G., som
kunnat vara de evangeliska riksständernas
ledare men misstänkte fränderna av
ernes-tinska linjen och hatade calvinismen, slöt sig
därför till det katolska Österrike. Han stödde
under trettioåriga krigets första tid kejsaren
med hjälptrupper och strävade att bryta
förbundet mellan Danmark och nedersachsiska
kretsen. Genom ett 1631 på ett evangeliskt
furstekonvent i Leipzig stiftat förbund gjorde
J. G. ett vanmäktigt försök att åstadkomma
väpnad neutralitet. Han blev genom bristande
tillmötesgående mot
Gustav II Adolf en
bidragande orsak till
Magdeburgs
förstöring. Sedan Tillys
trupper börjat härja
Sachsen, slöt han
(sept. s. å.) förbund
med svenske
konungen ooh eggade denne
till slaget vid
Brei-tenfeld (17 sept. n.
st.), där J. G. själv och
hans trupper nesligt
togo till flykten. Hans
här intog därpå n. delen av Böhmen men
ut-drevs av Wallenstein. 30 maj 1635 slöt han
i Prag enskild fred med kejsaren samt
förband sig att medverka till svenskarnas och
fransmännens fördrivande ur Tyskland. Till
straff för avfallet härjades sedan hans land
av Baners och Torstensons härar, vilket
slutligen (1645) nödgade honom till stillestånd
med svenskarna. Åt J. G. tillerkändes genom
westfaliska freden Lausitz, som redan i
Prag-freden avträtts till honom, samt
biskops-dömena Meissen, Merseburg och Naumburg.
J. G. delade sitt land mellan sina fyra
överlevande söner, Johan Georg, August, Kristian
och Morits. — Litt.: W. Struck, »Johann
Georg und Oxenstierna» (1899). (G. W-k.)
2. J. G. II (1613—80), den föregåendes son,
reg. från 1656, en obetydlig furste, som. förde
ett slösande hov och smyckade Dresden med
praktbyggnader. I sin utrikespolitik vacklade
han alltefter utsikterna till subsidier mellan
Frankrike och kejsaren.
3. J. G. III (1647—91), den föregåendes
son, reg. från 1680. Var njutningslysten som
sin fader men en duglig krigare och
upprättade 1682 den första stående hären i Sachsen.
1688 drog han i fält mot Ludvig XIV och
blev 1691 överbefälhavare för riksarmén.
4. J. G. IV (1668—94), den föregåendes
son, blev kurfurste 1691. Var mycket
lättsinnig och införde mätressregementet i Sachsen;
deltog 1693 i kriget mot Frankrike. (Å.S-n.)
Johan Käsimir, pfalzgreve vid Rhen (1589
12/4—1652 8/e)» stamfader för huset
Pfalz-Zweibrücken i Sverige, yngste son till
Johan I av Pfalz-Zweibrücken. Då
pfalzgrev-skapet efter faderns död (1604) delades, fick
J. K. det lilla furstendömet Kleeburg i Elsass.
Hans tidigare år upptogos av studier vid
Heidelbergs univ., krigstjänst i jülichska
arv-följdskriget och resor, som slutligen förde
honom till Sverige, där han friade till Gustav
II Adolfs halvsyster Katarina. Trots J. K:s
reformerta tro och ringa makt kunde
äktenskapet på grund av hans släktförbindelser
synas önskvärt, och bröllopet firades på Stock-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
