Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Kasimir (pfalzgreve vid Rhen) - Johan Kasimir (konung av Polen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1101
Johan Kasimir
1102
holms slott 11 juni 1615. Först i slutet av
1617 foro de nygifta till Kleeburg.
Trettioåriga krigets
utbredning tvang snart J. K.
att flytta till
Strass-burg. 1622 följde han
med sin familj Gustav
Adolfs inbjudan till
Sverige och bosatte sig
på Stegeborgs slott,
vilket han fick i
förlä-ning som underpant
på sin gemåls
innestå-ende brudskatt. Gustav
tade sin svågers
red-Adolf, som högt skat-
barhet, klokhet och duglighet, gav honom flera
ansvarsfulla sysslor. Under polska kriget
(från 1625) förde J. K. upprepade gånger
befäl över krigsfolket i Sverige, och efter
konungens övergång till Tyskland 1630 delade
han med marsken Jakob De la Gardie
härväsendets skötsel i hemlandet. I jan. 1631
överlät Gustav Adolf åt honom den
makt-påliggande högsta ledningen av kammarens
arbete, dock utan ledamotskap i kollegiet.
Genom konungens död blev svågerns
ställning i Sverige ömtålig. På grund av hans
reformerta bekännelse saknade hans barn
arvsrätt till kronan, men som de hyllade
luterska läran, ägde de likväl inflytelserika
förespråkare; pfalzgreven själv kom i fråga
till riksföreståndare, i det att man i honom
sökte en motvikt till högadeln. Han måste
dock vika för rikskanslerns och rådskretsens
fasta motstånd och nedlägga sitt värv i
finansförvaltningen i juni 1633; arvskraven
blevo nu av rådet öppet ogillade. J. K.
iakttog sedan en varsammare hållning. Jakob De
la Gardie, Johan Skytte och Karl Karlsson
Gyllenhielm voro eljest de, som inom rådet
stodo pfalzgreven närmast. I viss mån lade
sig efter hand oviljan å ömse sidor; rådet
lämnade åt prinsessan Katarina drottning
Kristinas uppfostran (1636), och Axel
Oxenstierna åtog sig en viss omsorg om J. K:s
sons, Karl Gustavs, utbildning.
Motsättningarna voro dock ej därmed kvävda, och
Gyllenhielm tänkte 1639 vädja till ständerna
till förmån för pfalziska husets
successions-anspråk. J. K:s strävanden gingo ut dels på
dessas hävdande, dels på sonens inträde i
svensk statstjänst, dels på en förmälning
mellan denne och drottningen; mindre hågad
var han för Karl Gustavs utresa till armén
i Tyskland. Det var Kristina, som därvid
förordade sin frände, liksom hon till sist löste
spörsmålet om hans framtida bana genom att
göra honom till tronföljare och arvfurste
(1649—50). Själv fick J. K. stadfästelse på
ärftligt innehav av Stegeborgs län. Han
efterlämnade sönerna Karl Gustav (se Kar 1,
svenska konungar, 4) och Adolf Johan (se
d. o.) samt döttrarna Kristina Magdalena,
Maria Eufrosyne (se De la Gardie, M.
E.) och Eleonora Katarina (se d. o.). — J.
K:s arkiv, innehållande bl. a. brevväxlingen
med makan och äldste sonen, förvaras i
Riksarkivet (se Meddelanden från Svenska
Riksarkivet, ny följd, I: 5, 1903). Litt.: H.
Rosengren, »Karl X Gustaf före
tronbestig-ningen» (1913); A. Lewenhaupt, »Hertigarna
af Stegeborg» (i »En bok om Östergötland»,
1915). G. W-k.
Johan Käsimir (po. Jan Kazimierz), konung
av Polen (1609—72). Var son till Sigismund
Vasa och Konstantia av Österrike och fick en
rätt bristfällig uppfostran. J.* K. deltog i
preussiska fälttåget
1629 och det ryska
1633, begav sig 1638
på väg till Spanien,
fängslades på order av
franska regeringen och
frigavs först 1640.
Under fängelsetiden var
han utsatt för stark
påverkan av
jesuiterna, var 1643—46 novis
i jesuitorden och
utnämndes 1646 till
kardinal men avsade sig
följ, år denna värdighet. Efter halvbrodern
Vladislavs död 1648 valdes J. K. till konung
och äktade Vladislavs änka, Marie-Louise av
Gonzaga-Nevers. Början av hans regering
fylldes av ideliga strider mot kosacker och tatarer
(se Chmielnicki), som 1654 utvidgades
till krig mot Ryssland. Samtidigt började en
inre upplösning i Polen, accentuerad av den
första användningen av liberum veto (se d. o.)
1652. Genom J. K:s anspråk på svenska kronan
fann Karl X Gustav anledning till krig mot
Polen; vid svenskarnas anfall 1655 syntes
riket alldeles falla sönder, och J. K. flydde till
Schlesien; juli 1656 förlorade han
tredagars-slaget vid Warschau mot Karl X Gustav och
»den store kurfursten». Genom det lyckliga
försvaret av Czqstochowa (se d. o.) samt
Danmarks och Hollands ingripande mot Sverige
ljusnade situationen. 1657 försonades J. K. med
den store kurfursten, som löstes från sitt
länsförhållande till Polen för östpreussen,
och i freden med Sverige i Oliva 1660
nödgades J. K. uppge sina anspråk på Sveriges
krona. Konungen deltog själv i de med
växlande vapenlycka förda fälttågen mot
Ryssland, som genom stilleståndet i Andrusovo
1667 erhöll länderna ö. om Dnjepr. Slutet av
hans regering fylldes av partisplit, särskilt
till följd av drottningens intriger för val av
en fransk prins till polsk tronföljare. Kivet
ledde till ett inbördeskrig 1665—66, och
konungen måste i allt väsentligt ge efter för
den upproriska adeln, ledd av J. Lubomirski,
särskilt beträffande dess hotade fria valrätt
vid kungaval. Drottningen avled april 1667,
och inför nya inre och yttre svårigheter (krig
mot Turkiet s. å.) resignerade J. K. och
avsade sig kronan 16 sept. 1668. Som fransk
pen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
