Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Kasimir (konung av Polen) - Johan Kristineson - Johan Månsson - Johanna (»påvinnan») - Johanna (drottning av Kastilien) - Johanna (drottning av Navarra) - 1. Johanna I (drottning av Neapel) - 2. Johanna II (drottning av Neapel) - Johannelund - Johannes (Sebedeus’ son) - Johannes (påvar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1103
Johan Kristineson—Johannes
1104
sionär vistades han till juli 1669 i Polen och
därefter i S:t-Germain-des-Prés i Paris, där
han delade sin tid mellan andaktsövningar
och nöjen. Med J. K. utslocknade Vasaätten på
manslinjen. Med sin svaga och obeständiga
karaktär var han ingalunda vuxen sitt kall
under den inre anarkien och de svåra anfallen
från rikets fiender, och hans ställning
förvärrades av drottningens intriger. Litt.:
Krigshistoriska arbeten (på polska) av L.
Kubala (1913, 1917, 1922).
Johan Kristineson, riksråd, tillhörde den ätt,
som förde en sparre i vapnet. 1344 insattes
han av konung Magnus Eriksson i den under
konungens vistelse i Norge tillförordnade
svenska regeringen och bar då titeln
konungens högste ämbetsman (»officialis noster
generalis»). Han levde ännu 1346. (S. T-g.)
Johan Månsson, svensk nautisk författare
(d. 1659). Blev överstyrman 1634, chef för
flottans styrmän (ålderstyrman) 1643.
Utgav 1644 den första svenska
seglingsbeskriv-ningen, »Een siö-book, som innehåller om
siöfarten i östersiön .. .», och 1645 ett
tillhörande sjökort. Den för sin tid
förträffliga beskrivningen kom allmänt i bruk och
utgick i flera sv. och utländska uppl. och
bearbetningar. Utgavs (med sjökort och biogr.
över J.) av H. Richter 1925—28. H. R-r.
Johanna, »påvinnan», en sagogestalt, som
i många medeltida krönikor insköts i
påvelistan, vanl. mellan Leo IV och Benedictus III
(på 850-talet), under namnet Johannes
Anglicus. Sägnen spåras först hos Jean
de Mailly (mitten av 1200-talet). I sin senare,
mera utbildade form förmäler den, att
»påvinnan», bördig från Mainz eller England, i
manlig dräkt studerat i Aten och Rom, vunnit
rykte för lärdom, valts till påve 855
(Johannes VIII) samt 21/2 år därefter råkat röja sitt
kön genom att på gatan under en procession
nedkomma med ett barn. Hon skulle därpå
ha dött av blygsel eller stenats av en folkhop.
— Döllinger har uppvisat, att berättelsen
härrör från en romersk folksägen, vilken sökt
förklara en 1099—1521 övlig sed, att den
nyvalde påven under invigningsceremonierna tog
plats på två stenstolar med öppen sits; man
trodde, att därmed avsågs en undersökning av
den valdes kön. Se vidare I. Döllinger, »Die
Papstfabeln des Mittelalters» (1863; ny uppl.
1890). T. H-r.*
Johanna (sp. Juana la loca, den
vansinniga), drottning av Kastilien (1479—1555).
Var dotter till Ferdinand den katolske och
Isabella och förmäldes 1496 med Filip (se
d. o., sp. 327) den sköne av Österrike. Vid
moderns död (1504) drottning av Kastilien,
blev J. efter makens död (1506) vansinnig.
Johanna (fr. Jeanne), drottning av Navarra,
se Jeanne d’A 1 b r e t.
Johanna (it. Giovanna), drottningar av
Neapel av huset Anjou.
1. J. I (1326—82), dotter till hertig Karl
av Kalabrien. Uppfostrades hos sin farfar,
Robert den gode, konung av Neapel,
förmäldes med prins Andreas av Ungern och uppsteg
1343, vid farfaderns död, på tronen. Hennes
make mördades 1345, varefter J., som
beskylldes för medskuld i dådet, 1347 förmälde sig
med prins Ludvig av Tarent. När den
mördades broder konung Ludvig av Ungern
ryckte in i landet, måste J. fly till Provence,
där hon 1348 sålde Avignon till påven; 1351
återfick hon sitt rike. Två gånger omgift
efter prins Ludvigs död (1362), bannlystes
hon slutligen (1380) och avsattes av påven
Urban VI, tillfångatogs av tronarvingen,
Karl av Durazzo, och stryptes. J. hyllades
för sin skönhet och begåvning av skalder
och lärde. — Litt.: S:t C. Baddeley, »Queen
Joanna I. of Naples» (1893); D. Scarpetta,
»Giovanna I di Napoli» (1903).
2. J. II (1371—1435), dotter till Karl av
Durazzo (sedan konung Karl III av Neapel),
efterträdde 1414 sin broder Vladislav på
Neapels tron. Då Ludvig III av Anjou gjorde
anspråk på Neapels krona, inkallade J.
konung Alfonso V av Aragonien, som hon
adopterade till arvinge (1421). Men snart uppstod
spänt förhållande dem emellan, och J.
adopterade i stället Ludvig (1423) och efter hans
död (1434) hans broder René. It. monogr. av
N. Faraglia (1904). (G. W-k.)
Johannelund, Evangeliska
fosterlandsstiftelsens missionsinstitut och missionsskola i
Bromma församl., Stockholm, öppnades 1863.
Johannes, Sebedeus’ son, jämte sin broder
Jakob enl. evangelierna en av Jesu tolv
lärjungar. Mark. 1: 19 ff. berättar om
Sebedeus-sönernas fiskafänge och lärjungakallelse, och
Mark. 3: 17 har bevarat traditionen om ett
namn, som Jesus tillagt dem: »tordönsmän»
(jfr Luk. 9: 54). Man har också gärna velat
se J. i berättelsen (Joh. 1) om två Döparens
lärjungar, som anslöto sig till Jesus och av
vilka blott Andreas nämnes; denne träffade
därefter »först» sin broder Simon. Enl. en
gammal tradition skulle J. vara författare
till Uppenbarelseboken. Likaså har den
övriga johanneiska litteraturen, evangeliet och
breven, tillskrivits honom. Traditionen om
J. såsom författare till de skrifter i N. T.,
som bära hans namn, är i vår tid energiskt
motsagd inom forskningen, fastän en
betydande meningsriktning alltjämt förfäktar den
apostoliska härkomsten. Skulle en tradition
om Sebedeussönernas martyrdöd (som måste
ha infallit före år 70) vara riktig, vore
antagandet av en i Asien på Trajanus’ tid ännu
levande apostel Johannes omöjligt. Jfr E v a
n-gelistsymboler (med plansch). E. A.
Johannes. 22 påvar ha burit detta namn
(den siste av dem kallas emellertid J. XXIII,
emedan den tjugonde i ordningen oriktigt
kallade sig J. XXI). Flera av dessa regerade
helt kort och voro föga betydande, så t. ex.
J. IV (påve 640—642), J. V (påve 685—686),
J. VI (påve 701—705; låg i strid med östrom
och langobarderna), J. VII (påve 705—707),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
