Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes (påvar) - 1. Johannes I den helige (påve) - 2. Johannes II (påve) - 3. Johannes III (påve) - 4. Johannes VIII (påve) - 5. Johannes IX (påve) - 6. Johannes X (påve) - 7. Johannes XI (påve) - 8. Johannes XII (påve) - 9. Johannes XV (påve) - 10. Johannes XVI (påve) - 11. Johannes XIX (Romanus, påve) - 12. Johannes XXI (påve) - 13. Johannes XXII (Jacques Duèse, påve) - 14. Johannes XXIII (Balthasar Cossa, påve) - 1. Johannes I Tzimiskes (östromersk kejsare) - 2. Johannes II Komnenos (östromersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Johannes
1106
J. XIII (påve 965—972; vald genom Otto den
stores inflytande), J. XIV (påve 983—984;
vald genom Otto II:s inflytande, efter
dennes död störtad av Bonifatius VII och död i
fängelse), J. XVII (påve juni—dec. 1003) och
J. XVIII (påve 1003—09), de båda sistnämnda
upphöjda på påvestolen av Johannes
Crescen-tius II (se C r e s c e n t i u s).
1. J. I den helige (påve 523—526).
J. sändes av Teoderik den store till
Konstan-tinopel för att utverka inställandet av
kättar-förföljelsen mot de arianska goterna vid
Donau. Han kastades vid återkomsten i fängelse,
där han snart avled.
2. J. II (påve 533—535). Lät för
äktenskapsbrott inspärra biskop Contumeliosus av
Riez i ett kloster och utnämnde Caesarius av
Arles till vikarie, den första yttringen av
påvens myndighet på detta område.
3. J. III (påve 561—574) lyckades med
Rom återförena vissa av de under
»tre-kapitel-striden» förlorade kyrkoprovinserna
(Ra-venna, Milano).
4. J. VIII (påve 872—882). Sökte befria
Italien från saracenerna samt göra påven till
Italiens och kejsardömets behärskare. Då han
875 mot dittills gällande arvsrätt krönte Karl
den skallige till kejsare, syntes han nära sitt
mål, men försöken att återupprätta en
karo-lingisk universalmonarki misslyckades, och
den avsedda hjälpen mot saracenerna uteblev.
Ej heller av Karl den tjocke, som han krönte
till kejsare, fick han hjälp mot saracenerna.
J. led nederlag också mot östrom, då han lät
förmå sig att erkänna den avsatte patriarken
Fotios utan att därigenom lyckas återvinna
det bulgariska missionsområdet.
5. J. IX (påve 898—900) lyckades
undantränga biskop Sergius av Cere, som efter
påven Teodors död (dec. 897) bemäktigat sig
påvestolen. J. utfärdade bestämmelser om
påvevalet.
6. J. X (påve 914—928), förut ärkebiskop
av Ravenna, lyckades förena Italiens furstar
mot saracenerna och slå dessa vid Garigliano
(916). På anstiftan av Marozia blev han 928
kastad i fängelse, där han avled.
7. • J. XI (påve 931—935), naturlig son till
påven Sergius III och Marozia, uppsattes av
sin moder på påvestolen men störtades snart
av sin halvbror Alberik och dog 936.
8. J. XII (påve 955—964), den nyssnämnde
Alberiks oäkta son, sökte stöd hos den tyske
konungen Otto I, som han 962 krönte till
kejsare. Därvid erkände denne påvestolens
alla besittningsanspråk. Då J. sedan sökte
undandraga sig Ottos inflytande, lät denne
på en synod i Rom 963 avsätta J. på grund
av sedeslöst leverne. Med den i stället
valde Leo VIII låg J. till sin död i strid.
9. J. XV (påve 985—996), son till en
romersk präst. Under hans pontifikat skedde
(3 febr. 993) den första av påven gjorda
helgonförklaringen (Udalrik från Augsburg).
10. J. XVI (påve 997—998), en grek från
Kalabrien, uppsattes av patriciern Johannes
Crescentius II som motpåve mot Gregorius V
men avsattes av Otto III, stympades och
inspärrades i ett kloster (d. trol. 1013).
11. J. XIX (påve 1024—32), en romersk
senator vid namn R o m a n u s. Personligen
ovärdig, blev han med det tusculanska
adels-partiets hjälp vald till påve. Mot kontant
erkänsla ville J. godkänna patriarken av
Konstantinopel som ekumenisk biskop men
tvangs genom reformvännernas förbittring
att avbryta underhandlingarna.
12. J. XXI (påve 1276—77) kallade sig
J. XXI, ehuru han eg. var den tjugonde av
namnet. J. var en lärd men opraktisk och
svag man. Monogr. av R. Stapper (1898).
13. J. XXII (påve 1316—34), hette förut
Jacques Duèse, f. omkr. 1244, blev 1312
kardinalbiskop av Porto och 1316 efter en
tvåårig sedisvakans påve. Genom en genial
finanspolitik skaffade J. påvedömet oerhörda
inkomster. Samtidigt åstadkom han en för
framtiden betydelsefull centralisation inom
kyrkostyrelsen. J :s maktanspråk mot Ludvig
av Bayern ledde till ett sista uppflammande av
medeltidens stora strid mellan påvedöme och
kejsarmakt. Då J. 1324 bannlyste Ludvig,
vädjade denne till ett allmänt kyrkomöte.
1328 lät Ludvig kröna sig i Rom och
uppsatte en motpåve, Nikolaus V, som dock
1330 underkastade sig J. i Avignon. Litt.: C.
Müller, »Der Kampf Ludwigs des Baiern mit
der römischen Curie», I (1879); G. Mollat,
»Les papes d’Avignon» (3:e uppl. 1920).
14. J. XXIII (påve 1410—15), en
neapoli-tanare och f. d. krigare vid namn B a 11 h
a-sar Cossa, förvärldsligad men rikt
begåvad, blev 1402 kardinal och inlade stora
förtjänster om den påvliga finansförvaltningen.
På konsiliet i Pisa spelade han en avgörande
roll; Alexander V stod helt under hans
inflytande. Som dennes efterträdare nödgades
han söka stöd hos den tyske kejsar
Sigismund, vilken tvang honom att sammankalla
ett kyrkomöte i Konstanz. Där dömdes J.
maj 1415 till avsättning och fångenskap.
Frigiven 1418, utnämndes han till kardinalbiskop
av Tusculum och avled 1419. E. Nwn.
Johannes, östromerska kejsare.
1. J. Tzimiskes (924—976). Var född
i Armenien, utmärkte sig som fältherre i
Asien under Nikeforos Fokas, vars
tronbe-stigning han understödde. Efter mordet på
Fokas, vari han var medskyldig, besteg han
tronen (969). Han drev Svjatoslav och
ryssarna tillbaka över Donau och erövrade
öst-bulgarien. I Syrien trängde han segrande
fram mot Jerusalem. Fokas’, J. Tzimiskes’
och Basileios II:s regeringar äro det
bysantinska rikets militära storhetstid.
2. J. II Kom ne nos (1088—1143)
efterträdde 1118 sin fader, Alexios I (se Anna
K o m n e n a). J. förde lyckliga krig mot
seldschukerna i Mindre Asien och hävdade
rikets suveränitet över korstågsstaterna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
