Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Johannes II Komnenos (östromersk kejsare) - 3. Johannes III Dukas Vatatzes (östromersk kejsare) - 4. Johannes IV Laskaris (östromersk kejsare) - 5. Johannes V Palaiologos (östromersk kejsare) - 6. Johannes VI Kantakuzenos (östromersk kejsare) - 7. Johannes VII (östromersk kejsare) - 8. Johannes VIII (östromersk kejsare) - Johannes II (kejsare i Abessinien) - 1. Johannes I (finländsk biskop) - 2. Johannes II Petri (finländsk biskop) - 3. Johannes III Westfal (finländsk biskop) - 4. Johannes IV Olofsson (finländsk biskop) - Johannes (församling) - Johannes, S:t (församling) - Johannes av Gud - Johannes Bothvidi - Johannes’ brev (Johannes’ epistlar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1107
Johannes—Johannes’ brev
1108
Syrien. J. fick hedersnamnet »Kalojohannes»
(den ädle J.), och han delar med sin minister,
turken Axuk, äran av en lyckosam och från
grymheter fri regering.
3. J. III Dukas Vatatzes (1193—
1254) efterträdde 1222 sin svärfader,
Theodo-ros I Laskaris, som kejsare i Nicaea och
förberedde genom lyckliga krigsföretag
återställandet av riket.
4. J. IV Laskaris (d. 1274), sonson till
J. III. Blev, ännu omyndig, 1258 kejsare i
Nicaea efter sin fader, Theodoros II; han
bländades och avsattes 1261 av Mikael (VIII)
Palaiologos.
5. J. V Palaiologos (1332—91). Blev
1341 kejsare efter sin fader, Andronikos III,
men var länge berövad makten, först av
Johannes (VI) Kantakuzenos, sedan av sin son
Andronikos (IV) och dennes son Johannes
(VII). J. företog 1369 en fruktlös och
förödmjukande resa till Västerlandet för att söka
hjälp mot de anstormande osmanerna.
6. J. VI Kantakuzenos (d. 1383),
betydande som krigare och statsman. J. var
under Andronikos III rikets verklige
styresman; som förmyndare för dennes son J. V lät
han kröna sig till kejsare. J. V fick dock
behalla kejserlig värdighet och förmäldes med
J. Kantakuzenos’ dotter. Den fortsatta inre
kampen uttömde det ålderdomssvaga rikets
krafter. J. Kantakuzenos drog ej i betänkande
att inkalla turkisk hjälp. 1355 drog han sig
tillbaka till ett kloster. Till självförsvar skrev
J. en historia om tiden 1320—56.
7. J. VII (d. 1408) undanträngde, först
jämte sin fader, Andronikos IV, sedan å egna
vägnar, för en tid sin farfar, J. V, från tronen.
8. J. VIII (1390—1448), även kallad J.
VI, då de två föregående som usurpatorer ej
medräknas. Han efterträdde 1425 sin fader,
Manuel II. För att vinna hjälp mot turkarna
medverkade han personligen till
kyrkounio-nen 1439 (se
Ferrara-Florenskonsi-1 i e t). Men unionen förkastades av det
grekiska prästerskapet, och turkarna kunde ej
hejdas. Vid J:s död ägde riket kvar endast
Konstantinopel med omnejd, spridda städer i
Trakien och större delen av Morea. (S. Lm.)
Johannes II, kejsare i Abessinien (1832—
89); hette eg. Dedjah Kassa i. Var
ståthållare i Tigre, förklarade sig 1867 för
oberoende furste där, närmade sig engelsmännen
under deras fälttåg 1868 mot kejsar Teodor
och lyckades omsider 1872 själv i Aksum bli
krönt till kejsare (»negus negesti»). Om hans
regering se Abessinien, sp. 49.
Johannes, finländska biskopar. 1. J. I (d.
1291). Var prior i dominikanklostret i
Sigtuna, då han 1286 valdes till biskop i Åbo,
den förste av Finlands biskopar, som
tillsattes enl. kanoniska lagen. 1289 (el. 1290)
kallades han till ärkebiskop i Uppsala. — 2. J.
II P e t r i (d. 1370). Tog magistergraden vid
Paris’ univ., blev 1367 biskop i Åbo och
hävdade med kraft kyrkans anseende i
Fin
land. — 3. J. III We stf al (d. 1384).
Tillhörde en till Finland inflyttad borgarsläkt,
blev kanik, domprost och slutligen biskop i
Åbo (1370). Under hans tid avgjordes till Åbo
stifts förmån en gammal tvist om gränsen
till Uppsala stift. — 4. J. IV Olofsson
(d. 1510). Promoverades till magister i Paris
1486 och blev 1506 vald till biskop i Åbo,
vars domkyrka under hans tid (1509)
plundrades av danskarna. R. H.*
Johannes, församling i Stockholm, omfattar
östligaste delen av Vasastaden samt n. ö.
hörnet av Norrmalm; 23,178 inv. (1929). Till J.
hör den i Vanadislunden belägna S:t
Stefans-kyrkan, uppförd 1904 efter ritningar av C.
Möller. — J. blev egen församling 1907, då
»Jakobs och J:s församling» (jfr Jakob,
sp. 936) delades. G. R-ll.
J. kyrka, invigd 1890, är byggd efter
ritningar av C. Möller. På området fanns sedan
1651—52 en ett par gånger tillökad träkyrka,
som revs 1889. Gustav III lade 1783
grundstenen till en ny kyrka, planerad först efter
J. E. Rehns, sedan efter L. Dufournys (se
dessa ord) ritningar, men arbetet på den
monumentalt tänkta byggnaden avstannade
snart. Den pittoreska klockstapeln av trä på
kyrkogården är från 1692. E. L-k.
Johannes, S : t, namn på en församling i
Malmö (se d. o.) och en i Norrköping (se d. o.).
Johannes av Gud, spanskt helgon, se
Barmhärtiga bröder.
Johannes Bothvldi, biskop (1575—1635).
Bedrev teologiska studier vid tyska univ.
och blev (1617) förste hovpredikant hos
Gustav II Adolf, som han sedan flera gånger
följde i fält. 1630 kallades han till biskop
i Linköping men måste 1631 följa Maria
Eleonora till Tyskland. 1632 fick han
förordnande att i Sachsen vidtaga anstalter till
den evangeliska religionens bästa samt att
upprätta konsistorier i Magdeburg och
Min-den. S. å. tillträdde han sitt stift, om vars
styrelse han under sin korta tid som biskop
hann inlägga ej ringa förtjänst. — Sin
egentliga berömmelse vann han som predikant;
hans gripande likpredikan över Gustav II
Adolf (tr. 1634) är ett prov på mäktig och
ädel andlig vältalighet. (N. A.)
Johannes’ brev (Johannes’ epistlar)
kallas i N. T. tre av de »katolska» (allmänna)
breven. Det första har formen av ett
skriftligt tal, riktat mot dem, som neka Jesus
Kristus vara »kommen i köttet» (jfr D o k
e-t i s m), samt inskärpande, att
kristendoms-livet bör vara en av kärleksbudet betingad
»vandring i ljuset». Skriftens författare, som
uppträder med en åldrings faderliga
auktoritet, är ej nämnd, men enskilda uttryck
och tankar torde hänvisa på författaren till
Johannes’ evangelium. Det andra brevet
är ställt till en onämnd »utvald fru», det
tredje till en församlingsmedlem Gaius;
i båda kallar sig författaren »den äldste»
(»Presbytern»). De båda breven äro
övervä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
