Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Magnus (Jöns Månsson) - Johannes Matthiæ Gothus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1113
Johannes Matthiæ Gothus
1114
fick nöja sig med fullmakt att som
administratör förvalta ärkestiftet, tills Trolles sak
blivit avdömd. I den snart uppflammande
striden mellan Gustav Vasa och biskop Hans
Brask kom J. att spela en rätt underordnad
roll. Av konungen anlitades han sommaren
1525 i en viktig beskickning till Lybeck. J:s
visitationsresa till Norrland, febr.—mars 1526,
vållade en, dock övergående, konflikt mellan
J. och konungen, som misstänkte honom för
delaktighet i den norske ärkebiskopen Olav
Engelbrektssöns och Peder Sunnanväders
intriger. Gustav Vasa sände J. i okt. s. å. till
Danzig för att förbereda konungens frieri till
polske konungen Sigismund I:s syster
Hedvig. J. var livligt intresserad av denna
giftermålsplan, av vars förverkligande han
hoppades katolicismens främjande i Sverige och
påvlig bekräftelse på sin
ärkebiskopsvärdig-het. Planen övergavs emellertid från svensk
sida definitivt hösten 1528. och J.
hemkalla-des av konungen. Han föredrog att stanna
utomlands, och när han 1533 nått sitt mål att
i Rom vigas till ärkebiskop, hade Gustav Vasa
i samband med reformationens fortgång
skaffat sig en evangelisk ärkebiskop (1531). J.
kallades 1537 att bevista det beramade
kyrkomötet i Vicenza och for då till Italien; han dog
i Rom och ligger begraven i Peterskyrkan.
J. hade redan vid sitt besök i Lybeck 1525,
om ej tidigare, börjat samla material till ett
stort historiskt arbete, som skulle vederlägga
Saxos förtal mot svenskarna och ersätta
Al-bertus Krantzius’ av Saxo starkt beroende och
därför partiska framställning av svenska
förhållanden. J. fortsatte under landsflyktsåren
sina forskningar, och hans »Historia de
om-nibus gothorum sueonumque regibus» utgavs
1554 i Rom av hans efterlevande broder Olaus
Magnus och blev flera ggr omtryckt (sv. övers.
1620 av E. Schroderus). J. skildrar i sin stora
rikskrönika såväl de svenska konungarnas
bragder från Magog Jafetsson, som även, efter
Krantzius’ mönster, »de utländska götarnas»
bedrifter. Kungalängden supplerade han
ogenerat med rent uppdiktade kunganamn, bl. a.
»Gostagus», skildrad med hätska anspelningar
på Gustav Vasa, och »Attilus I», vilken
lät det erövrade Danmark styras av hunden
»Raccho», o. s. v. Som historisk källa ha blott
de sista avd. av J:s arbete något värde.
Emellertid kom J:s krönika att mycket länge i
hemlandet bestämma den allmänna uppfattningen
av Sveriges fornhistoria. Utmärkande för J.
som hävdatecknare voro hans svärmiska
kärlek till fosterlandet och hans fräsande
danskhat, det sistnämnda framträdande bl. a. i det
i krönikan infogade förmenta talet av
Hemming Gadh, den förra starkt »götiskt» färgad,
liksom Nils Ragvaldssons av J. återgivna tal
på Baselkonsiliet (jfr uppsatser av V.
Söderberg i Samlaren 1896 och i »Historiska
studier tillägnade Harald Hjärne», 1908). Om J:s
äldre konungalängd se G. Löw, »Sveriges
forntid i svensk historieskrivning» (1908). — J:s
»Historia metropolitanæ ecclesiæ upsaliensis»,
färdigtryckt 1557 och åtföljd av Olaus
Magnus’ biogr. över brodern, utkom i Rom 1560.
Denna krönika om Uppsala ärkestift söker
framhålla de svenska ärkebiskoparnas
förtjänster som medlare i de politiska striderna
(jfr B. Swartling i festskriften till H. Hjärne
1908). Om J:s visitationsresa i Norrland se
G. Näsström i Fornvårdaren 1923—24, bd 1
(tr. 1925). Se även G. Carlsson, »J. M. och
Gustav Vasas polska frieri» (i Kyrkohist.
Årsskr. 1922). V. S-g.
Johannes Matthiæ Göthus, biskop i
Strängnäs (1592—1670). Tillhörde Messenius’
studentkrets i Uppsala och promoverades 1617.
Efter en studieresa till Tyskland kallades J.
1622 till den
nyinrättade poeseosprofessu-ren i Uppsala. Efter
resor, mest i Holland,
England och
Frankrike, där han lärde
känna den inom den
reformerta världen
starka rörelsen för
praktisk fromhet och
tydligen gjorde
bekantskap med
J.Acon-tius’ (se d. o.)
toleransidéer, utnämndes han
1625 till prof, vid Collegium illustre (se d. o.) i
Stockholm. På uppdrag utarbetade han ock en
plan för läroverkets studieordning, »Ratio
studiorum» (1626), som visar hans pedagogiska
begåvning. S. å. utgav J. en förträfflig
katekes, »Libellus puerilis». I striden om
Con-sistorium generale (se d. o.) stod J. på Gustav
Adolfs sida mot Rudbeckius. Under tyska
kriget var han konungens fältpredikant och
utsågs i sept. 1632 till Kristinas lärare. Han
blev 1635 drottningens »præceptor och äldste
hovpredikant»; för hennes räkning skrev han
flera pedagogiskt utmärkta läroböcker. Hon
var J. tillgiven, adlade 1645 hans barn med
namnet Olliequist och utnämnde honom
1643 till biskop i Strängnäs. Betydelsefull var
hans insats i svenska undervisningens
omorganisation (1649 års skolordning) och i
strävandet att skapa ny kyrkolag. Han gjorde
själv flera utkast men fördes därigenom in i en
upprivande strid. 1642 besöktes han av J. A.
Comenius (se d. o.); denne förde även till
Sverige ökat intresse för de synkretistiska
strävandena runt om i Europa. Dessa av Acontius
påverkade idéer skymtade fram, då J. 1644
utgav bömiska brödernas kyrkoordning under
titeln »Idea boni ordinis in ecclesia Ohristi»
(2:a uppl. 1659). Det ortodoxa prästerskapet
ville som mothugg vid 1647 års riksdag
införa konkordieformeln som symboliskt
bindande för svenska kyrkan, och endast genom
drottningens mellankomst kunde striden för
tillfället biläggas. Då J. som medlem av
kyrkolagskommittén genomdrev
konkordie-formelns utelämnande som symbolisk bok i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
