Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jones, sir William - Jonescu, Take - Jongkind, Johann-Bartold - Jonglera - Jonglör - Jon Hafthoressön - Jonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1145
Jones, W.—Jonien
1146
Jones [d^åunz], sir
William, engelsk jurist, indolog
(1746—94). Kom 1783 som
domare till Fort William
(Kalkutta) och var från 1784
president i det nybildade
Asia-tic society, som blev en
medelpunkt för indologiska studier.
I dess Asiatic Researches
offentliggjorde J. flera av sina
viktigaste avh. Han utgav för
sin tid mönstergilla övers, av
»éakuntalä» (1789), Manus
lagbok (1794) m. m.; hans
samlade verk utgåvos i 6 bd 1799.
J., som är pioniär för den
vetenskapliga indologien,
uppställde tydligast före F. Bopp
satsen om sanskrits släktskap
med de europeiska språken.
Han var den förste att uttala en fullt
riktig förmodan om fablernas vandring från
Indien västerut. J:s intresse sträckte sig
till alla grenar av indologien; få ha haft
en djupare förstående blick för de
karakteristiska dragen hos Indiens andliga
produkter. J. Ch-r.
Jone’scu, T a k e, rumänsk statsman (1858
—1922). Studerade juridik i Paris, var sedan
advokat och blev 1884 deputerad. Som
undervisnings-, sedan finansminister i olika
konservativa regeringar
genomförde J. bl. a.
en omfattande
skolreform. 1908 bildade han
ett
konservativt-demo-kratiskt parti och var
som inrikesminister
okt. 1912—jan. 1914
ivrig förespråkare för
Rumäniens
intervention mot Bulgarien
1913. Under
världskriget var J. glödande
ententevän och stred
outtröttligt för sitt lands deltagande i kampen;
efter nederlaget var han dec. 1916—febr. 1918
led. av Bratianus ministär. Juni 1918 begav
sig J. till Paris och verkade hos
ententemak-terna energiskt för Rumäniens
landutvidg-ningskrav. Mars 1920 blev han
utrikesminister i ministären Averescu och hade
väsentlig andel i tillkomsten av Lilla ententen (se
d. o.). Han var dec. 1921—jan. 1922
konseljpresident. I sitt hemlands parlamentariska
liv ådrog sig J. mycken fiendskap, men
genom språkkunskaper och diplomatisk
smidighet kunde han vid förhandlingar med
främmande makter göra sitt land stora
tjänster. V. S-g.*
Jongkind [jå’ij^kint],
Johann-Bar-told, holländsk målare och etsare (1819—
91). Studerade i Düsseldorf och för Isabey
d. y. i Paris. Blev först efter
världsutställningen 1889 erkänd som en av det då moderna
»Seine vid Bougival.» Målning av J.-B. Jongkind (i enskild ägo i
New York).
luftmåleriets föregångsmän, en förmedlare
mellan Fontainebleauskolan och
impressionis-terna. J. målade små stämningsbilder från
Holland, Normandie och från Paris’ gränder
och kajer o. s. v. Hans maner är brett och
kraftigt med känsliga valörer. Representerad
bl. a. i Louvre, Paris. G-gN.
Jonglera [Jåii-], se Jonglör.
Jonglör [JåploY] (av mlat. joculätor,
spelman, fnfr. jogleor), vandrande musikant och
sångare under medeltiden; ordet fick
småningom betydelsen taskspelare, gycklare,
akrobat, när j. ökade sin repertoar av sånger
och deklamationsnummer med olika slags
konststycken. Nu har j. blott denna
betydelse, liksom jonglera betyder göra
konster, särskilt bolla med föremål (el. ord).
Jon Hafthoressön, norsk storman på
1300-talet, son till Hafthore Jonsson och konung
Håkon V Magnussons oäkta dotter Agnes. J.
deltog 1333 och 1337 i de norska stormännens
uppror mot konung Magnus Eriksson men synes
senare ha varit konungahuset tillgiven. Han
hyllade 1343 den fyraårige Håkon som norsk
konung och undertecknade 1349 konung
Magnus’ norska testamente. Ännu vid Olof
Hå-konssons tillträde till regeringen (1380) satt
J. i riksrådet. Han levde ännu 1395. O. A. ö.*
Jönien (grek. Ioni’a, lat. lönia) kallades i
forntiden den av joner befolkade mellersta
delen av Mindre Asiens v. kust med
tillhörande öar (se kartan över gamla Grekland
vid art. Grekland). De invandrade vid
slutet av den mykenska tiden och bildade ett
förbund av tolv städer: Fokaia, Erythrai,
Klazomenai, Teos, Lebedos, Kolofon, Efesos,
Miletos, Myus, Priene, Samos, Chios och det
urspr. eoliska Smyrna. Ledande var före
perserkrigen Miletos, senare Efesos. I äldre tid
gick J. i spetsen för den andliga utvecklingen
i Grekland, säkerligen befruktat av Orienten,
med vilken förbindelserna voro livliga. I J.
ha de homeriska dikterna fått sin nuv. form,
där uppstodo prosalitteratur, vetenskap,
historieskrivning och filosofi (se J o n i s k a sko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
