Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonien - Jonier - Joniska alfabetet, Joniska dialekten - Joniska havet - Joniska skolan - Joniska öarna - Jonisk stil - Jonkheer - Jonkvill - Jón Loptsson - Jonnart, Charles - Jonon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1147
Jonier—Jonon
1148
1 a n). De joniska städerna togo livlig del i
handel och kolonisation, särskilt Miletos vid
Svarta havet och Fokaia i v. Medelhavet. Det
lydiska riket ö. om J. strävade att
underlägga sig de tolv städerna, och vid dess fall
546 f. Kr. kommo jonerna under perserna. De
gjorde uppror men blevo slagna (vid ön Lade
utanför Miletos 494 f. Kr.). En följd av
upproret var persernas anfall på Grekland; efter
grekernas seger kommo jonerna i beroende
av Aten och efter dess fall åter under
perserna, tills de befriades av Alexander den
store. Under den hellenistiska tiden tävlade
Egypten och det seleukidiska riket om
inflytandet, tills J. blev romersk provins. A. M. A.*
Jönier, se Joner.
Joniska alfabetet, Joniska dialekten, se
Grekiska språket, sp. 1006 och 1003 ff.
Joniska havet, del av Medelhavet mellan
Italienska halvön, Sicilien och
Balkanhalvön; sammanhänger med Adriatiska havet
genom Otrantosundet. Strax s. om Peloponnesos
märkes Medelhavets största djup, 4,404 m. J.
bildar bl. a. Tarantobukten och Korintiska
viken och omger Joniska öarna. — Antikens
greker avsågo med namnet J. Otrantosundet.
Joniska skolan kallas ofta den äldsta
riktningen inom den grekiska filosofien under
500- och in på 400-talet f. Kr., emedan dess
flesta representanter voro från de joniska
kolonierna på Mindre Asiens kust. Till denna
»skola» räknas de s. k. natnrfilosoferna
Tha-les, Anaximandros, Anaximenes och
Anaxa-goras samt Herakleitos. S-e.*
Joniska öarna, grekisk ögrupp i Joniska
havet, utmed Greklands och Albaniens
västkust (se kartan till art. Balkanhalvön),
omfattar Kerkyra (se Korfu), Paxos (19
kvkm), Levkas (Santa Maura; 285 kvkm),
Ithaka (se d. o.), Kefallenia (763 kvkm),
Za-kynthos (Zante; omkr. 400 kvkm) m. fl. öar,
uppdelade i tre nomer, Kerkyra (106.204 inv.),
Kefallenia (67,176 inv.) och Zakynthos (41,035
inv.); tills. 2,240 kvkm, 214,415 inv. (1928),
96 per kvkm. Till J. räknades förr även
Kythera, s. om Peloponnesos. De skiljas från
fastlandet av relativt grunda sund. Högst nå
bergen på Kefallenia (Ainos; 1,620 m) och
Levkas (1,140 m). Slätterna äro tättbefolkade
och ha givande vin-, korint- och
olivplanteringar. Särskilt Zakynthos är känt för sin
sydländska natur och fruktbarhet och för stor
export av korinter; där fås även bergbeck.
J. ha ett milt klimat, och öarna äro
uppskattade vinterkurorter. Största städer äro de tre
nomoshuvudstäderna, Kerkyra (20,370 inv.),
Argostolion (7,520 inv.) och Zakynthos (11.613
inv.). Se även Grekland. G. R-ll.
J. koloniserades från Grekland och delade
under antiken moderlandets öden; vid
Romerska rikets delning 395 tillföllo de östromerska
riket. Under medeltiden voro öarna ett
stridsäpple mellan Neapel, Venezia, Genua och
Turkiet, men Venezia bemäktigade sig efter hand
dem alla. Vid Venezias fall 1797 tillföllo de
Frankrike men erövrades 1799 av Ryssland
och Turkiet och bildade 1800—07 en republik
under dessa makters överhöghet. 1807
införlivades de med Frankrikes illyriska provinser
men erövrades snart av engelska
sjöstridskrafter. 1815 bildades av J. en republik
under engelskt protektorat. De brittiska
överkommissariernas stränga regim föranledde
flera uppror, och öarna strävade efter
förening med Grekland. Denna kom till stånd
1864, varvid öarna förklarades ständigt
neutrala. — Litt.: É. Legrand och H. Pernot,
»Bibliographie ionienne» (2 bd, 1910). (A. A-t.)
Jonisk stil, se Kolonnordningar.
Jo’nkheer [-hèr], titel för nederländska
adelsmän. Jfr J u n k e r.
Jonkvill [JånkviT], bot., se
Narcissväxter.
Jön Loptsson, isländsk storman (1124—97),
sonson till Sæmund Frode och dotterson till
norske konungen Magnus Barfot. Ansågs som
sin tids klokaste, lärdaste och rikaste man
på Island. Hos J. på gården Oddi, där det
torde ha funnits ett utmärkt bibliotek,
uppfostrades Snorre Sturlasson. Till J:s ära
skrevs den anonyma genealogiska dikten
»Nöregs konungatal». E-k N-n.
Jonnart [$ånä’r], Charles, fransk
politiker och diplomat (1857—1927). J. var 1882
—85 kabinettschef hos generalguvernören
Tir-man i Algeriet, 1885—88 avdelningschef i
inrikesministeriet för
ärenden om Algeriet
och 1889—1917 led. av
deputeradekammaren.
Han tillhörde där
demokratiska vänstern
och var dec. 1893—maj
1894 minister för
offentliga arbeten i
ministären Casimir-Pé-rier. 1900—11 var J.
först t. f., sedan 1903
ord. generalguvernör
över Algeriet, där han
med gott resultat verkade för förvaltningens
decentralisering och landets ekonomiska
höjande samt grundläde ett univ. i Alger. 1917
blev J. senator, var jan.—mars s. å.
utrikesminister i en ministär Bria.nd, sändes i juni
till Grekland som de allierades
överkommissarie och framtvang som sådan konung
Konstantins första avlägsnande från regeringen (se
Konstantin). Han var 1918—19 ånyo
generalguvernör i Algeriet och 1921—23 fransk
ambassadör vid påvliga kurian, där han
återknöt de sedan 1905 avbrutna diplomatiska
förbindelserna och ordnade en rad ömtåliga
frågor. Led. av Franska akad. 1923. V. S-g.
Jonön, ett syntetiskt, violdoftande ämne,
vars sammansättning är nära besläktad med
det naturliga, i violerna förekommande
luktämnet i r o n. J. erhålles ur c i t r a 1, en
bl. a. i citronens eteriska olja befintlig
omättad aldehyd. I. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
