Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordaens, Jacob, d. ä. - Jordan - Jordan, Sverre - Jordan, Wilhelm (författare) - Jordan, Wilhelm (geodet) - Jordanalys - Jordanes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1155
Jordan—Jordanes
1156
dukarna med kalasande borgarfolk,
»Tre-kungarsfesten» eller »Som de gamla sjpnga,
så pipa de unga», i mytologiska ocb
historiska framställningar sådana som »Kandaules
visar sin drottning» (i Nationalmuseum i
Stockholm), i bibliska ämnen som »Petrus tar
upp fisken med skattepenningen» (i
Kunst-museum i Köpenhamn) och de stora
altartavlorna för Antwerpens kyrkor. I kretsen kring
Rubens var han en av de få, som bevarade
en självständig prägel. Han kan icke
jämföras med denne i skaparkraft och rikedom,
men han når i sina bästa verk ett personligt
mästerskap, som ställer honom på en plats
för sig i konsthistorien. Monogr. av M. Rooses
(uppl. på flera språk, den första på franska
1906). A. L. R.
Jordan (hebr. Jardén, arab. ScherTat
el-Ke-blre), Palestinas huvudflod, rinner i el-Ghor,
södra delen av syriska gravsänkan, till Döda
havet (392 m under Medelhavets yta). J.
uppstår genom föreningen av flera smärre
floder från Hermons västra och södra
sluttningar och genomflyter den grunda sjön
Bahr el-Hule (2 m ö. h.) samt sänker sig med
flera fall i en trång klippdal ned till sjön
Gennesaret (208 m under Medelhavets yta).
Nedanför Gennesaret skär sig J. ned genom
mäktiga märgelavlagringar under ett i hög
grad slingrande lopp, som förlänger floden
till tredubbla raka avståndet. Själva
flodens stränder äro bevuxna med en yppig,
halv-tropisk växtlighet, men f. ö. är dalgången
öken, där ej vattenrika tillflöden
möjliggjort konstgjord bevattning. Av bifloderna,
som vanl. blott tidtals äro mera vattenrika,
märkas Jarmuk (ScherTat el-Menädire),
vilken är mycket rik på vattenkraft, Djalud och
Zerka (G. T:s Jabbok). Vattenmängden
växlar mellan 50 och 130 kbm per sek. — J. är
omkr. 260 km lång, ej segelbar men fiskrik.
För elektrifieringen av Palestina spelar dess
vattenkraft i det övre loppet en avgörande
roll. Floden betraktas som helig, alltsedan
Jesus i J. döptes av Johannes. Jfr Döda
havet, El-Ghor, Gennesaret,
Palestina och Syrien. O. Sjn.
Jordan. Bild från flodens nedre lopp.
Jordan [jö’-], Sverre, norsk tonsättare
och pianist (f. 1889), körledare i »Harmonien»
och musikkritiker i Bergen. J. har gjort sig
känd i Skandinavien och Tyskland genom
solosånger och pianostycken samt
orkestersviten »Norvegiana», musik till Björnstjerne
Björnsons drama »Halte Hulda», melodramat
»Feberdigtene» m. m. T. N.
Jordan [jå’-], Wilhelm, tysk författare
(1819—1904), 1848 led. av
Frankfurtparla-mentet, sedan en kort
tid ministerialråd. J.
tillhörde 1840-talets
oppositionsskalder och
sökte därpå förnya
den forntyska
hjältedikten genom en
stav-rimmad omdiktning av
»Die Nibelungen» (1867
—74), vilken han själv
for kring och
uppläste ; den är ansträngd
och oenhetlig. J. skrev
även skådespel,
berät
telser m. m. och översatte bl. a. Eddan,
So-fokles och Homeros. R-n B.
Jordan [jå’-], Wilhelm, tysk geodet
(1842—99), prof, i Karlsrube 1868—82, i
Hannover 1882—95. Har bl. a. utgivit »Handbuch
der Vermessungskunde» (1873; 6:e uppl. i 3 bd
utg. av O. Eggert 1916).
Jordanalys, se Jordarter.
Jordänes, gotisk krönikeskrivare på
500-talet (födelse- och dödsår okända). Uppges ha
varit notarie hos en alansk furste och
sedermera blivit munk. Uppgiften, att han varit
biskop i Ravenna, är oriktig, och en
identifiering mellan honom och en 551 omtalad biskop
J. av Kroton är obevislig. På latin skrev J.
dels en värdelös kompilation om romarrikets
historia, dels en gotisk historia, »De origine
actibusque Getarum», vanl. kallad »Getica»
(tr. på 1500-talet; sv. övers, av Peringskiöld
1719; mönstergill kritisk edition 1882 av Th.
Mommsen i »Monumenta Germaniæ
histo-rica»). Bland J:s källor är även Cassiodorus’
nu förlorade gotiska historia, från vilken han
synes ha hämtat
sammanblandningen av geter och goter.
Krönikan följer det gotiska folkets
öden från 200-talets mitt till
författarens egen tid. Mest
uppmärksammad har den del blivit,
vari J. ger en geografisk och
etnografisk beskrivning av ön
»Scandza», från vilken goterna
räknade sin härkomst. Han
uppräknar en mängd där bosatta folk,
delvis med kort karakteristik,
och torde därvid ha tillgodogjort
sig itinerarier och muntliga
berättelser av köpmän m. fl., som
besökt de nordiska länderna.
Några av folknamnen äro lätt
igenkännliga, t. ex. suehans (svear),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
