Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordanes - Jordanskaffning - Jordarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1157
Jordanskaffning—Jordarter
1158
men de flesta äro förvanskade och svårtolkade.
Om dessa namns tolkning ha mycket skiftande
meningar uttalats. — Litt.: J. V. Svensson,
»De nordiska folknamnen hos J.» (i Namn
och Bygd 1917); uppsats av O. v. Friesen i
»Strena philologica upsaliensis», festskrift till
P. Persson (1922), och L. Weibull, »Jordanes’
framställning av Scandza och dess folk» (i
Vet.-soc:s i Lund Ärsbok 1925). (V.S-g.)
Jordanskaffning, se Jordförmedling.
Jordarter. Med jordart, jordmån eller
enbart jord förstår man sedan gammalt lösa
massor på jordens yta, i vilka växtligheten
är eller kan vara rotad. Forskningen skiljer
dock på jordart och jordmån, i det att den
förra är en geologisk avlagring med lös
struktur, medan den senare är den del av
jordskorpan, som förändras under klimatets
direkta påverkan. I Sverige äro jordmånerna
i allm. det översta, förändrade lagret av j.,
som bildats vid slutet av eller efter istiden.
Under jordmånen träffas vanl. den
ursprungliga jordarten i nästan oförändrat skick.
Sveriges j. äro sålunda i allm. dess kvartära
bildningar (se Kvartärperioden), men
även äldre j., ss. de mesozoiska lerorna i
n. v. Skåne, finnas. Oftast ha, geologiskt
räknat, gamla j. genom diagenes (se d. o.)
övergått till sedimentbergarter. Mellan dessa och
j. finnes ingen skarp gräns.
Rent deskriptivt indelas j. i två
huvudgrupper : mineraljordarter och h
u-musjordarter (se Humusämnen).
De förra indelas efter kornstorleken enl. följ,
schema, infört av den svenske kemisten A.
Atterberg:
Blockgruppen. ................. ^200 mm
Sten- » 200 -20 »
Grus- » 20 —2 »
Sand- » 2 —0,2 »
Finsand- el. mogruppen ........ 0,2 —0,02 »
Mjälagruppen .................. O,o2—0,oo2 »
Lera- » .................. < O,oo2 »
En i naturen förekommande jordart
benämnes efter den eller de grupper, söm överväga
i densamma eller som sätta sin prägel på
densamma. Detta gäller eg. blott i det fall, att
jordarten är någorlunda sorterad efter
kornstorleken. Så är fallet med alla i vatten
avsatta j. och i ännu högre grad med
vindav-lagringar, t. ex. flygsand. En mycket viktig
osorterad jordart är morän (se d. o.).
Bestämmandet av proportionerna mellan de
olika storleksgrupperna i en jordart sker i
allm. genom kombinerad siktning för de
grövre och slamning för de finare kornen
(mekanisk jordanalys). Ofta
ersättes denna med bestämning av den s. k.
hygroskopiciteten (den procent
vatten, som håller sig kvar i ett jordprov i
vakuum över 10 % svavelsyra).
Hygroskopiciteten ger ett uttryck för en jords halt av
finkorniga beståndsdelar och kolloider (se d. o.).
Grövre j., t. ex. grus och sand, äro
vatten-genomsläppande och kunna föra grundvattens-
strömmar. Lerorna äro täta men kunna råka
i flytning, mellanjordarterna (finsand, mjäla)
uppsuga fort vatten kapillärt. — Av
humusjordarter må nämnas torv, gyttja och dy.
J ordmånernas egenskaper bero till
betydlig del på klimatets natur. Om detta
får ostört verka tillräckligt länge på en
jordart (el. bergart), omvandlas dennas övre lager
i en bestämd riktning, så att till slut den
ursprungliga jordartens egenskaper ej mer
betyda mycket. Ett klassiskt ex. är svarta
jorden i Ryssland (tsjernosem), som
förekommer i en viss kontinental klimatregion med
måttlig nederbörd på skiftande geologiskt
underlag.
Sverige nedanför fjällgränsen tillhör till
största delen den s. k. podsolregionen,
som omfattar dels nederbördsrika, dels kalla,
ej alltför nederbördsfattiga trakter.
Podso-ler (se d. o.), som i typisk utbildning vanl.
träffas i Sveriges barrskogar, förete en
profil med flera lager: ett råhumustäcke (se
Humus ä m n e n), ett ljust, urlakat skikt, ett
på kolloida ämnen anrikat skikt och
därunder oförändrad jordart. Skåne, Blekinge,
Öland, Gotland och s. ö. Småland höra dock
till den s. k. brunjordsregionen.
Brunjorden består överst av ett mullager av
varierande mäktighet (se H u m u s ä m n e n)
och därunder ett brunt, täml. kolloidhaltigt
lager, som småningom övergår i den
oförändrade jordarten. Den träffas företrädesvis
i lövskogar, som i dessa landsdelar merendels
utgöra den naturliga vegetationen. — I
sänkor, där grundvattnet står högt, bildas vanl.
ett torvlager och en podsol med brunsvart,
humusrikt anrikningsskikt, s. k. humuspodsol.
Ur grundvattnet utfällas ofta järnockra och
stundom salter: gips, alun (sulfatjord, alunjord).
I Sverige ha de jordmånsbildande
processerna på grund av den, geologiskt räknat,
korta tid, som förflutit efter istiden, ej ännu
alltför mycket hunnit omvandla de
ursprungliga j. För praktiskt bruk indelas därför ofta
skogs- och åkerjordar efter resp, j., ehuru
de erhållit många av sina egenskaper till
följd av den klimatiska jordmånsbildningen.
Med kulturjord förstår man en av
människan bearbetad jordmån. Det översta i en
sådan, det av jordbearbetningsredskapen
direkt omblandade och luckrade lagret, kallas
matjord, det som kommer därunder a 1 v.
Matjordarna, vilkas egenskaper delvis
sammanhänga med alvens men som ha en
säregen struktur, s. k. klumpstruktur,
indelas i 1) mullblandade mineraljordar (med
mullfattig, mullhaltig och mullrik framför
resp, jordarts namn, t. ex. mullrik lera); 2)
sandiga, resp, leriga, etc. mull- el. torvjordar
samt 3) mull- och torvjordar. De två senare
grupperna äro dränerade marker, som varit
vattensjuka. I lantbruket talas om vete-, råg-,
korn-, potatisjordar o. s. v. Dessa mycket
obestämda begrepp kunna i regel utan vidare
återföras på någon av ovanstående grupper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
