Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden - 1. Astronomi - 2. Fysisk geografi, geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1169
Jorden
1170
Bild 3. Landhalvklotet.
ock Bredd, D a g j ä
m-ning, Längd och
Polhöjd. K. Lmk.
2. (Lat. te’rra-,
fys.-geogr., geol.) Av j:s yta
äro 71 % vatten och 29 %
land (fastland). Vattnet
bildar hav el. oceaner, som
sammanhänga med
varandra runt hela j. Landet
indelas i kontinenter el.
världsdelar och öar. Dessa
äro ojämnt fördelade.
Mittpunkten för den halva del
av j:s yta, där
fastlandet har den största
utbredningen (46 %), ligger
i Frankrike ej långt från Loires mynning
(bild 3), för den halva del, där havet är
mest utbrett (89 %), strax ö. om Nya
Zeeland (bild 4). Bild 3 visar även
kontinenternas mäktiga utbredning i n., störst
omkr. 60° till 70° n. br. I stort sett smalna
de därifrån gradvis och sträcka sig
stjärn-formigt åt tre håll, varvid Sydamerika och
det australasiatiska området nå över till
vattenhalvklotet. Denna fördelning av land och
hav framgår schematiskt av bild 5. De
särskilda världsdelarna äro sinsemellan av
betydligt olika storlek: Afrika är 3, Amerika
4 och Asien nära 5 ggr större än Europa, vars
storlek Australien ej fullt uppnår. Eg. utgöra
Asien och Europa tills, en kontinent, som
kallas Eurasien.
På havsbottnen och på fastlandet
förekomma ganska stora ojämnheter. För att
framställa höjdförhållandena har man konstruerat
den s. k. hypsografiska kurvan (bild 6). Denna
visar, att landets medelhöjd är 840 m och
havets medeldjup 3,800 m. Mellan det
djupare havet och fastlandet finnes en
över-gångszon, grundhavets område, där djupet
icke överstiger 200 m. Dess botten bildar
kontinentalsockeln (se d. o.).
Låglandet, under 200 m ö. h. (29 % av landets
yta), har ofta karaktären av en fortsättning
på denna sockel. Höjdskiktet mellan 1,000 m
ö. h. och 200 m u. h. har en mycket stor
utbredning, så även djupskiktet mellan 3,000
och 6.000 m u. h. Den egentliga övergången
mellan de nuv. kontinenternas socklar och
djuphavet sker först på omkr. 2,000 m djup.
Om havets nivå sänktes med detta belopp,
skulle detta icke i hög grad ändra
kontinenternas utsträckning och form. Till havsytan
hänföras alla bestämningar av absoluta
höjder och djup, men dess nivå har i de
geologiska tidrymderna varit underkastad stora
förändringar. Också under nutiden spåras
ofta, t. ex. i Sverige, att gränslinjen sakta
ändrar sig, beroende på att landet höjer eller
sänker sig. Ovanför låglandet vidtar
höglandet med sina växlande former och höjder,
vilka i Mount Everest nå till 8,884 m.
Djuphavets botten visar också växlande former
Bild 4. Vattenhalvklotet.
med sänkor och gravar, vilka ligga på stora
djup, det största ö. om Filippinerna, 10,793 m
(se H a v). Dessa höjdskillnader förefalla
ansenliga men äro i förhållande till j:s storlek
Bild 5. Schematisk framställning av havets och
landets fördelning på olika breddgrader.
mycket små, och j:s högsta berg skulle på
en jordglob med 1 m genomskärning
motsvaras av ett 0,7 mm tjockt sandkorn.
Kurvan på bild 6 visar ock, att fastlandskurvan i
stort sett är krökt nedåt, havskurvan uppåt.
Häri avspegla sig de olika krafter, som äro
verksamma för jordskorpans utformande, de
yttre, på solens strålning beroende, och de
inre, tektoniska, som ha sitt säte i j:s
inre. De förra, sträva i regel att utjämna
jordskorpan, de senare framkalla rörelser i denna,
Bild 6. Den hypsografiska kurvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
