Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden - 2. Fysisk geografi, geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Jorden
1172
Bild 7. De unga bergskedjornas utbredning pä jorden. Streckning
angiver de huvudsakliga utbredningsområdena.
sänka eller höja delar av den (brott,
förkastningar eller böjningar) eller vecka
tillsammans dess lager. Vulkanutbrott och
jordbävningar vittna om dessa krafters fortsatta
verksamhet. De största nuv. höjderna på
jordytan och de största havsdjupen äro knutna
till en i geologiskt sen tid genom de inre
krafternas verkan uppkommen bergskedja,
»j:s ryggrad», vars konturer äro angivna på
bild 7. En gren av denna omsluter Stilla
oceanen, medan en annan från s. Kina och
Bortre Indien vinkelrätt mot den förra går
över Asien och Europa och når ända till
Atlanten i n. Afrika. Bergskedjorna kring
Stilla oceanen löpa därför längs med
kusten, medan den atlantiska kusten går
oberoende av bergskedjorna och betingas av
brottbildningar, som äro typiska för Afrikas, ö.
Syd- och Nordamerikas samt Europas kuster.
Utmärkande för v. Stilla oceanen äro vidare
girlandformade ögrupper nära kusten samt i
deras grannskap gravar med djup,
översti
Bild 8. Vulkanernas utbredning. Små cirklar beteckna verksamma, prickar
utslocknade vulkaner.
gande 7,000 m. Också
Atlantens största djup ligger
i närheten av den unga
veckbergskedjan ej långt
från Antillernas ögrupp.
Talrika vulkaner
utmärka dessa bergskedjor. I
trakter, där
bergskedje-bildning ej ägt rum på
mycket länge, ha de yttre
krafterna hunnit mer eller
mindre förstöra och
utjämna de gamla
bergskedjorna, av vilka blott rester
återstå (jfr Alperna, bild
2—4). Delvis äro dessa
uppbyggda av synnerligen
gamla urbergsformationer.
Sådana områden äro
Baltiska skölden
(Fennoskan-dia), Angaraskölden (n. ö.
Sibirien och Mongoliet),
Kanadiska skölden
(Hud-son-bay-länderna), stora
delar av Centralafrika och Främre Indien,
Brasilien och v. Australien. Ofta ha yngre
bergskedjor nästan sammansmält med dessa
»kontinentala block», ss. den skandinaviska
fjällkedjan. Äldre nivellerade bergskedjor ha ofta
senare ombildats genom brott och utgöra
medelhöga bergmassiv och platåer, t. ex. de tyska och
franska mellanbergen. Till stor del upptages
jordytan av slättländer, antingen uppbyggda
av flackt lagrade bergarter av skilda
formationer, ss. i Skåne, den ryska taffeln och de
nordamerikanska prärierna, eller utfyllda av
olika avlagringsprodukter från de yttre
krafternas verksamhet, ss. de stora flodslätterna
i Sydamerika. Somliga delar av fastlandet
ligga under havets yta, ss. Kaspiska havet
och dess omgivningar, den syriska graven med
Döda havet (392 m u. h.) och holländska
kustlandet. — Jordytan uppbygges dels av s. k.
lösa jordlager, sand, grus, lera, slam m. m.,
dels av mer el. mindre hårda stenarter, den
s. k. fasta berggrunden, delvis övertäckt av
de lösa jordlagren och av
vatten. De bergarter, av
vilka berggrunden består,
äro dels sedimentära, dels
massformiga el. eruptiva
(jfr Bergart). De
lagrade bergarterna äro urspr.
avsatta i horisontalt el.
nära horisontalt läge.
Till följd av berggrundens
rubbningar ha dessa på
mångfaldigt sätt blivit
uppresta, höjda och brutna
eller genom de yttre
krafternas eroderande
inverkan delvis avnötta och
förstörda, så att i ytan
blottats bergarter av alla
möjliga åldrar. Genom
stu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
