Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden - 2. Fysisk geografi, geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1173
Jorden
1174
dium av deras lagringsförhållanden, yttre och
inre beskaffenhet, bevarade lämningar i
fossilt tillstånd av djur- och växtformer ha
geologerna kunnat indela j:s bergartslager (se
Geologiska f o r m a t i o n s s e r i e n).
Om beskaffenheten av jordens inre
kan man ej yttra sig med full visshet.
Föreställningarna härom sammanhänga med
frågan om j:s uppkomst. Man antar, att j. en
gång bestått av en genom materialets
förtätning glödflytande kropp, på vars yta senare
genom avkylning bildades en varaktig fast
skorpa. Dit leder utvecklingen, antingen man
enl. den Kant-Laplaceska nebularhypotesen
antar, att j. en gång tillhört en i
världsrymden roterande ofantligt stor, mycket
förtunnad och starkt upphettad gas- el. dunstmassa,
ur vilken efter hand solen och alla planete’rna
kring denna avskilt sig, eller man enl. den av
amerikanska forskare uppställda s. k.
plane-tesimalteorien anser j. bildad g°nom
samman-hopning av fasta, från världsrymden
bortskilda delar. Ur den möjl. vid ett visst
stadium i det närmaste homogena glödande
massan ha beståndsdelarna under fortgående
avkylning genom en enl. geokemiska lagar
verkande ämnesomsättning differentierats och
elementen skålformigt avlagrat sig efter från
medelpunkten mot ytan avtagande täthet. —
Enl. nyare bestämningar utgör j:s
medeltäthet 5,5. För den närmast ytan liggande delen
är tätheten blott 2,79. Därav följer, att
innanför liggande delar måste ha en större täthet.
Redan på ett mycket tidigt stadium torde
massan genom ämnesomsättningen ha
uppdelats i tre koncentriska skal, förutom ett
gashölje, på liknande sätt som vid den
metallurgiska processen slagg och metall
särskiljas. I jordskorpan, som motsvarar
slaggen, finnas blott små rester av de tyngre
metallerna, vilka i tilltagande mängd uppbygga
det inre skalet, särskilt den innerst liggande
kärnan. Denna uppfattning har särskilt
utvecklats av norrmannen V. M. Goldschmidt,
och den stödes genom studiet av meteoriternas
sammansättning. Småningom har
differentieringen i olika skal gått något längre, så att
man kan urskilja fyra koncentriska skal (se
bild 9). Innerst består j. enl. denna
föreställning av en metallkärna, huvudsakligen
uppbyggd av järn och nickel. Denna når upp
till omkr. 2,900 km från jordytan och har
en medeltäthet av omkr. 8. Dess temp. torde
vara omkr. 2,000°. Kring denna kärna ligger
sulfid-oxidskalet. I början innehöll detta
hu-vudsakl. järnsulfid, men under fortsatt
avkylning och differentiering ha talrika
metalloxider tillkommit, i synnerhet oxider av
järn, titan, krom, nickel och koppar. Detta
skal når upp till omkr. 1,200 km från
jordytan och har en medeltäthet av omkr. 5—6.
Temp. torde ej mycket avvika från kärnans,
och även detta skal torde utgöra en amorf,
glasig massa. För metallkärnan och
sulfid-oxidskalet tillsammans nyttjades förr efter
Bild 9. Jordens inre enligt Goldschmidt.
Suess beteckningen n i f e. De sammanfattas
också under benämningen b a r y s f ä r (se
d. o.). Ovanför detta skal befinner sig den
av silikat bestående slaggskorpan, 1 i t o s f
ä-r e n, ur vilken i stor utsträckning
metall-sulfider och -oxider vandrat ned i det
underliggande skalet. Genom differentiering ha ur
denna skorpa de tyngre silikaten vandrat
nedåt och bildat ett särskilt skal,
eklogit-skalet (se Eklogit), med en täthet av 3,6—4.
Detta sträcker sig till omkr. 120 km under
jordytan, där det övergår i det av lättare
silikat uppbyggda silikatskalet, den
egentliga jordskorpan, som har en täthet av
2,8. Det tyngre eklogitskalet kallas ofta
efter Suess s i m a, efter beståndsdelarna kisel
(Si) och magnesium, det lättare silikathöljet
sal el. s i a 1, efter beståndsdelarna kisel
och aluminium (Al). Gränsen mellan
silikathöljet och eklogitskalet torde ligga mycket
olika under olika delar av j. Genom
tyngdkraftbestämningar har man slutit sig till att
eklogitskalet under oceanerna ligger mycket
högre än under kontinenterna och att det i
Stilla oceanen t. o. m. torde utgöra oceanens
botten (bild 10). Längs gränserna av denna
ocean stöta alltså de båda olika täta höljena
mot varandra, och vid de starkt lutande
skiljelinjerna inträffa lätt av jordbävningar
följda förskjutningar liksom också av tryck-
Bild 10. Schematiskt tvärsnitt genom jordskorpan.
Punkterat = vatten, streckat = sial, vitt = sima.
Höjdskalan mycket överdriven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
