Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordränta - Jordräntestegringsskatt - Jordrök - Jordskalv, Jordbävning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1189
J or dräntestegringsskatt—J ordskalv
1190
skilling — kapitaliserad j.) och vad som är
kapitalränta (resp, kapitalvinst). Den
stegring av köpeskillingen för åkerjord, som
visserligen icke alltid men vanl., åtm. efter långa
perioder, kan iakttagas, utgör ofta endast en
otillräcklig ersättning för kostnader, som
blivit nedlagda på jorden och ej hunnit
amorteras. Stundom beror den därpå, att
penningarnas köpkraft minskats eller på att
räntefoten vid fast placering av lånekapital
allmänt har sjunkit, varigenom jords såväl
som all annan inkomstbringande egendoms
salupris givetvis ökats. J. av
lantbruksegen-dom beror f. ö. väl oftast på jordegendomens
läge i närheten av goda avsättningsplatser
för sådana lantbruks- och framför allt
träd-gårdsprodukter, som ej tåla vid eller lämpa
sig för lång transport. Jordränteförhållanden
göra sig numera mest gällande på grund av
särskilda jordarealers betydelse, och sådan j.
kan ofta kallas oförtjänt
värdestegring (se d. o.). — I den moderna
nationalekonomien har jordränteteoriens tankegång
vunnit viss tillämpning även på
produktionsfaktorerna kapital och arbete; en särskild
jordränteteori har därigenom gjorts onödig (se
Gränsproduktivitet). J. Lr.*
Jordräntestegringsskatt att utgå som årlig
avgäld av jordegendom och betalas av ägaren
med två kr. för varje fulla hundra kr. av
jordegendomens (tomtens) värdestegring,
sedan dylik konstaterats vid allmän
fastighetstaxering, förbereddes 1917 ff. som led i den
kommunala beskattningen, vid vars
reformering 1928 j. dock icke infördes. — Litt.:
»Utkast till författning ang. j.» (1918; avgivet
av S. Köhler 1917) och 1920 års förordning
om uppskattning av mark. Jfr
Värdestegring s s k a 11. E. F. K. S-n.
Jordrök, Fumäria, släkte bland
vallmoväxterna (Papaveraceae), utmärkt genom i klase
ordnade, ensymmetriska blommor med två
små, snart avfallande foderblad, fyra
samstående kronblad, därav ett med sporre, och
två djupt trekluvna ståndare. Frukten är nöt.
Den vanligaste arten i Sverige är Fumaria
officinalis, ett enårigt, spätt, blågrönt
åkerogräs med finflikiga blad och små, ljusröda
blommor. Var förr officinell.
Jordskalv (fr. tremblement de terre, eng.
earthquake), även kallat Jordbävning
(av ty. Erdbeben), vilken benämning dock
alltmer går ur bruk, är en rörelse av marken,
förorsakad av lokala svängningsrörelser med
kort våglängd i den fasta jordskorpan,
väsentligen av tektonisk eller vulkanisk orsak.
Vetenskapen om j. kallas seismologi
(av grek. selsmo’s, jordskalv). J:s yttringar
äro mycket olika i styrka, liksom de områden
av jordytan, som beröras av ett j., äro i
utsträckning mycket olika. J. kunna
åstadkomma förödelser, som på en kort stund lägga
städer i spillror, och å andra sidan kunna
rörelserna vara så svaga, att de endast kunna
iakttagas med känsliga instrument. Den ve-
Bild 1. Diagram av jordskalv, y ytcentrum el.
epi-centrum, H, EP hypocentrum i olika läge, e
emergens-vinkel.
tenskapliga undersökningen av j. måste därför
utföras efter två principer: 1) den
geologiska, där man samlar alla uppgifter om j:s
förlopp och verkningar, sådana de uppfattats
av iakttagare på så stort antal platser som
möjligt, och underkastar dem noggrann
bearbetning, särskilt beaktande de geologiska
förhållandena inom det område, som träffats
av j., och 2) den geofy siska, där man
samlar mätningsresultaten från de olika
jord-skalvsmätare (seismografer, se d. o.),
som registrerat jordskalven i fråga, och på
grundval därav gör upp en bild av deras
utsträckning, förlopp och orsak. För att med
varandra jämföra uppgifterna om ett j:s
intensitet på olika ställen har man gjort upp
skalor, vilka i en serie uppföra och gradera
yttringarna av j., och genom att på en karta
inlägga områdena för de olika graderna i
skalan kan man få ett rätt tillförlitligt uttryck
för ett j:s intensitet och utbredning. Mest
använda skalor äro Forel-Rossis, 1883, och
Mer-callis, 1897, bägge tiogradiga. — I många fall
har j:s utbredningsområde formen av en
cirkel, och då iakttages j. tidigast och kraftigast
i en punkt eller ett mittområde, e p i c e n
t-r u m, i andra fall kan det vara mera
långsträckt, en jordskalvszon.
Det område eller den punkt i jordskorpan,
rakt under epicentrum, varifrån rörelsen
utgår, kallas j:s hypocentrum. Härifrån
utgår rörelsen i alla riktningar och träffar
jordytan under olika vinkel (emergensvinkel).
I rakt vertikal riktning uppåt mot jordytan
kommer rörelsen att verka som en rakt uppåt
riktad stöt, medan stötar, som träffa jordytan
med mindre vinkel, utveckla mindre kraft och
förlöpa mera vågformigt. Ju närmare
jordytan j:s hypocentrum är beläget, desto mera
förödande bli dess verkningar för det centrala
området. Det område, där j. direkt kan
iakttagas, kallas det makroseis miska, det,
där instrumentala observationer krävas för
att konstatera j., det mikroseismiska.
Av större och mera förödande j. skola några
här omnämnas. J. i trakten av Yesso i
Japan 30 dec. 1730 krävde 137,000 människo-
Bild 2. Normalseismogram av ett fjärrskalv. a-b,
b—c, förelöpare, c—e skalvets huvudfas, e-h senara
faser, h-i skalvets upphörande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
