Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1225
Judar
1226
Nedslåendet av Bar-Kochbas uppror bildar
epok i j:s historia i så måtto, att deras
proselytverksamhet hädanefter var stäckt, så
långt romarriket sträckte sig. Hadrianus’
efterträdare Antoninus Pius medgav j. rätt
att omskära sina egna barn, men förbudet
mot omskärelse av proselyter och deras barn
upprätthölls. Judendomen förvandlades
alltmer till en avstängdhetens och den
detaljerade laguppfyllelsens religion; detta
underlättades av att en stor del av de mot
rituallagen oppositionella redan tidigt anslutit sig
till kristendomen. På en synod i Jamnia
(Jabne) omkr. 90 e. Kr. hade den
gammaltestamentliga bibelkanon fixerats, och
religionen var sedan dess bunden vid en såsom
gudomlig ansedd text. Nu följde under
100-talet utbildandet av de för lagens efterlevnad
gällande tolkningsreglerna, M i s c h n a, och
under de följ. årh. de två redaktionerna av
Talmud (se d. o.). I juridiskt avseende
blevo dock j. mera assimilerade än förut med
romarrikets övriga befolkning genom den
av Caracalla 212 genomförda utsträckningen
av den romerska medborgarrätten till rikets
samtliga inbyggare. Någon större förändring
i j:s ställning föranleddes icke av
kristendomens upphöjande till statsreligion 323;
förbudet mot judisk proselytverksamhet
upprätthölls som förut, fastän nu i den kristna
religionens intresse. Utanför romarrikets
gränser pågick emellertid på en del håll den
judiska missionen med oförminskad kraft, så
i Abessinien, där en fursteätt gjorde anspråk
på att härstamma från Salomo och
drottningen av Saba, i s. Arabien, där
himjariter-nas konung omkr. 520 med sitt folk övergick
till judendomen, samt bland flera folk s. och n.
om Kaukasus, georgier, alaner, khazarer; hos
de sistnämnda, som för en tid gjorde sig till
herrar över de sydryska slättlanden,
upphöjdes judendomen omkr. 725 till statsreligion.
Ehuru i det kristnade romarriket liksom i de
på dettas västligare områden upprättade nya
staterna, frankernas i Gallien och
västgöternas i Spanien, j. fortfarande enl. romersk
tradition betraktades som medborgare, blev dock
deras avvikande religion efter hand föremål för
stegrad fiendskap från de kyrkligt
nitälskan-des sida. På 600-talet sökte kejsar Fokas att
tvångsdöpa j. i östromerska riket, och
samtidigt gjorde den frankiske konungen Dagobert
och de katolskt ivrande konungarna i Spanien
liknande försök. Vid kejsar Herakleios’ krig
mot perserna ställde sig j. i Palestina allmänt
på de senares sida, vilket ledde till att de
efter kejsarens seger 628 blevo tvungna att
välja mellan döden och omvändelse till
kristendomen. Samtidigt med dessa händelser
uppbyggde Muhammed i Arabien en ny
världserövrande religion, delvis byggd på av
judiska missionärer medförda traditioner. Då
j. ej ville erkänna den nye profeten,
behandlade han dem med hårdhet. Hans andre
efterträdare, kalifen Omar, 634—644, sökte rensa
Arabien från j., men i de nya länder, som han
lade under islams spira, medgavs den judiska
religionen att fortleva; dock förbjöd han
judisk propaganda bland islams bekännare
och bestämde, att j. skulle skilja sig från
övriga inbyggare genom en särskild dräkt.
Trots dessa bestämmelser gestaltade sig j:s
förhållanden under arabiskt välde under flera
sekel ganska förmånligt, i synnerhet i det
land, som nu utgjorde deras främsta
kulturcentrum, Mesopotamien. I det av araberna
erövrade Spanien hade j. länge en tryggad
ställning, tills på 1100-talet de fanatiska
almohaderna igångsatte förföljelser, vilka
föranledde en mängd j. att fly till de kristna
spanska kungarikena i n. De europeiska j:s
rättsförhållanden under medeltiden förete
växlingar från land till land; i
Medelhavsländerna, där j. bott sedan antiken och där de
mestadels voro hantverkare (i synnerhet
sidenvävare och färgare), räknades de oftast
som medborgare av avvikande religion, medan
de i Tyskland, dit de oftast kommit såsom
affärsidkare och ockrare, räknades som
främlingar. Regeln om j:s avskiljande från den
övriga befolkningen genom särskild dräkt
infördes i Europa först genom beslut på
Late-rankonsiliet 1215; beslutet var en följd av
kyrkans stegrade rädsla för judiskt religiöst
inflytande.
På 1300-talet inbröt för j. en tid av
olyckor. Deras viktigaste bebyggelsecentrum,
Mesopotamien, ödelädes av Timurs
mongolhorder; i Spanien tvungos stora skaror 1391
genom våldsamma förföljelser att låta döpa
sig; i Frankrike behandlades de av kungarna
som utpressningsobjekt, i det att de flera
gånger utvisades, åter inkallades och ånyo
utvisades, sista gången 1394; i Tyskland
föranledde digerdöden, som folkfantasien trodde
vara anordnad av j. för att förgöra
kristenheten, massnedslaktningar av den judiska
befolkningen, varvid väldiga skaror flydde till
Polen. Detta, land, som genom föreningen med
Ukraina förut hade en talrik judisk
befolkning, delvis härledande sig från khazarväldets
tid, utvecklade sig alltmer till j:s viktigaste
hemland; de från Tyskland flyktade medförde
till Polen sitt tyska språk, och detta,
»judetyskan» eller »jiddisch» (se d. o.), har
bibehållit sig hos de polska j. J. i Spanien, vilka
under den senare medeltiden voro de
kulturellt högststående, drabbades 1492 av ett
ut-visningsdekret, som ledde till utvandring av
200,000 j., mest till Nordafrika och Turkiet,
dit de medförde sitt spanska språk, vilket de
alltsedan dess bevarat i dessa länder, samt
även, fast i mindre utsträckning, till n. Italien.
I Portugal påbjöd 1497 Manoel den store
tvångsdop av hela den judiska befolkningen.
Med de sålunda tillkomna namnkristnas (m a
r-ranernas) disciplinerande till rätt tro hade
kyrkan senare under långa tider svåra
bekymmer. Stora mängder av portugisiska marraner
lyckades dock under 1500-talet genom
erläg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
