Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1227
Judar
1228
gande av dryga summor tillhandla sig rätten
att utvandra dels till Holland, där de öppet
återgingo till sin judiska religion, dels, ehuru
i mindre antal, till Sydfrankrike (Bordeaux).
Från Holland utbredde de sig sedermera till
England, efter 1655, och till Danmark, efter
1657. I Ukraina hemsöktes j. på 1650-talet
av fruktansvärda lidanden genom
Chmielnic-kis kosackuppror, varunder flera hundra tusen
j. dödades. Polens delningar mellan Ryssland,
Preussen och Österrike blevo av stor betydelse
för j:s spridning, ehuru Fredrik II av
Preussen sökte hindra deras flyttning västerut och
genom fastställande av maximiantal av
till-låtna giftermål sökte hålla deras antal nere
och ehuru de ryska monarkerna förbjödo j. att
flytta utanför de ukrainsk-polska områdena.
Upplysningstidens idéer inneburo krav på
större humanitet mot j. Ett uttryck härför
var den av Gustav III 1779 givna tillåtelsen
för dem att invandra till Sverige, där de
fingo bosätta sig i städerna Stockholm,
Göteborg och Norrköping. En avgörande händelse
för j. blev franska revolutionen, vilken 1790
bragte full medborgarrätt åt Frankrikes j.
Samma princip genomfördes även i de nya
stater, vilka genom fransk vapenmakt
grundades i Italien, Nederländerna och Tyskland.
Napoleon sökte att knyta j:s sympati vid sin
sak, bl. a. genom sammankallande av ett
allmänt sanhedrin till Paris 1807, en åtgärd,
som av hans motståndare betraktades som ett
allvarligt hot och bl. a. kom Gustav IV Adolf
att förbjuda fortsatt judisk invandring till
Sverige. Efter Napoleons fall blevo j. i de
tyska och italienska staterna berövade sina
nyvunna rättigheter. Men efter 1830 blev
frågan om j:s emancipation alltmera aktuell.
I England fingo de rösträtt 1832. I Sverige
blevo de 1838, enl. förordning av den
judevänlige Karl Johan, svenska medborgare under
det nya namnet mosaiska
trosbekän-n a r e. Den allmäneuropeiska
reformströmningen från 1848 medförde på allt flera håll
likställighet åt j.: så i alla tyska länder och
i kungariket Sardinien 1848, i Danmark 1849,
i Norge (dit de förut icke fått invandra) 1851,
i Schweiz 1856, i Italien i dess helhet genom
enhetsverkets genomförande 1859—70, i
Ungern 1867. Sveriges j. fingo 1860 rätt att
bosätta sig var som helst i riket och 1865
rösträtt till riksdagen, varefter 1870 deras
fullständiga emancipation genomfördes. I
Ryssland höllos j. såsom en lägre klass av
statsborgare, främst genom förbud mot
bosättning utanför »judeterritoriet» (de polska,
ukrainska och litauiska provinserna). Om den
under seklets senare del ånyo i flera
länder uppblossande fiendskapen mot j. se
Antisemitism.
Förhållandena i Ryssland ledde till en
stark utvandring till Amerika och bidrogo
även att väcka till nytt liv den gamla
tanken på att återvända till Palestina, vilken
mot århundradets slut jämväl spred sig till
de västerländska j. (se S i o n i s m e n). Den
turkiska regimens avvisande hållning mot
judiska invandringsprojekt gjorde sionismens
framtidsutsikter länge ytterst ovissa, men då
de allierades seger i världskriget medförde
upphörandet av det turkiska väldet över
Palestina, öppnades nya utsikter för j. att där
skapa sig ett nationellt hem, och en stark
utvandring dit har ägt rum efter kriget (se
vidare Palestina). Östeuropas j.
åsamkades genom krigets härjningar svåra lidanden.
Av mindre betydelse i jämförelse härmed var
den juridiska likställighet de vunno, i
Ryssland genom revolutionen 1917, i Polen,
Litauen, Lettland, Estland och Finland i den
mån dessa länder gjorde sig självständiga. Det
starka judiska inslaget i ledningen av den
ryska bolsjevikregimen väckte emellertid
flerstädes i Ryssland ovilja och föranledde
utbredandet av uppfattningen av bolsjevismen
såsom en övervägande judisk rörelse. För den
judiska befolkningen i Ukraina blev resultatet
fruktansvärda massnedslaktningar 1919, vilka
beräknas ha kostat omkr. 70,000 människor
livet. Den privata handelns tillintetgörelse
under so v jetregimen har bland de ryska j.,
vilka till betydande del varit småhandlande,
föranlett en stark strömning till jordbruket,
och judiska jordbrukskolonier ha av staten
igångsatts i Sydryssland, Vitryssland och
Amurlandet.
Vad beträffar j. som ras har den tidigare
hyllade uppfattningen om en enhetlig, genom
tiderna oförändrad judisk rastyp alltmera
övergivits. Det har visat sig, att j:s rastyp
väsentligen påverkats av rasbeskaffenheten
hos de folk, bland vilka de bott, vilket
särskilt märkes i fråga om huvudformen.
Sålunda äro j. i Palestina liksom de s e f a
r-diska j. (sefardim, ättlingarna av de från
Spanien och Portugal fördrivna)
jämförelsevis dolikocef ala, de aschkenasiska
(tysk-polska) j. (aschkenasim) mera
brakyce-fala, vilken egenskap är än mer utvecklad hos
sydryska och kaukasiska j. Även av
historiska skäl är det säkert, att j. under
romartiden med sig förenat en mängd olika
folkelement av de kring Medelhavet boende
raserna samt att i Östeuropas judiska
befolkning uppgått slaviska, kaukasiska och
mongoliska raselement.
Judarnas antal anslås f. n. (1929) till
mellan 15 och 16 mill. Enligt beräkningar i The
Jewish Year Book 1929, grundade bl. a. på
kalkyler från 1925 av J. Lestsehinsky i
Blät-ter für Demographie, Statistik und
Wirtschafts-kunde der Juden, n:r 5, samt på uppgifter 1929
av I. Cohen i en reviderad uppl. av hans
»Jewish life in modern times», fördela de sig som
följer på olika länder. Siffrorna äro
avrundade, där de ej bero på off. censusuppgifter;
siffrorna inom parentes ange approximativa
procent av totalbefolkningen: Europa. Polen
2,829,456 (10,4 %), Sovjetunionen, europeiska
delen, 2,626,667 (2,8 %), Rumänien 834,344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
